Sporten som har allt utom motståndare

Med handen på hjärtat: När jag kom till Hjultorget på Älvsjömässan visste jag inte mer om elhockey än att utövarna satt i eldrivna kälkar på hjul. Jag tänkte att det säkert var kul. Knappast svårt.

Johnie Hjelm, 15 år, är den första spelare jag får syn på när jag gör en lov förbi IFAH Stockholms monter. Jag undrar om han kan förklara lite mer om sporten. Visst, inga problem, säger Johnie och pekar på en av kälkarna. Slå dig ned så kan vi snacka.

Johnie är en av klubbens elva spelare och IFAH Stockholm är en av fyra föreningar i Sverige som har elhockey. Till mässdagarna har klubben skickat fyra av sina mest erfarna spelare. Johnie har hållit på i fem år.

I elhockeyn har Johnie funnit en boll- och lagsport som han kan syssla med. Han tränar med laget två gånger i veckan. I spelade IFAH Stockholm en turnering i Norge. Johnie hoppas på en tur också till Danmark, elhockeyns hemland.
– Det var där allting började och där finns många lag. Vi ska dit, det har bara inte blivit av i år, säger han.

Jag försöker få honom att ringa in vad som är allra roligast med sporten. Det blir en stor ring, som omfattar mycket.
–Jag gillar farten, kompisarna och att komma ut och resa. Nästan allt.
Lättare för honom att peka på vad som kunde vara bättre.
– Jag önskar att det fanns fler motståndarlag så att vi kunde ha turneringar. Också önskar jag att man fick tacklas.

Stolarna gör 14 km/tim och kostar 80 000 kronor. Förbudet mot kropps- och kälkkontakt är motiverat av självbevarelsedrift. Ekonomin sätter redan gränser för sportens möjligheter att växa. Krossade kälkar skulle inte göra bilden ljusare.

Klubben har sex kälkar. Spelarna får turas om.
– Det vore kul om vi alla kunde träna samtidigt, säger Johnie.

Att få sporten att växa är inte bara ett önskemål från Johnie. De föräldrar och ledare som Föräldrakraft talar med är inne på samma linje. Elhockeyn i Sverige befinner sig i sin linda. Intresse finns, men lokaler och pengar sätter gränser. IFAH Stockholm har elva spelare på väntelista. Olle Lundgren, som var med i starten med elhockeyn inom IFAH, sätter ord på dilemmat.

– Vi har märkt av ett stort intresse under mässdagarna. Vår monter är hela tiden full och vi får många förfrågningar, och alla säger att det verkar kul.

Enligt Olle är situationen komplex. Det kan vara ”knöligt” med lokaler. Att kånka runt på sex kälkar, och att invadera en lokal med elva spelare plus ledare och assistenter, kräver en del utrymme. Och det är inget man får med en handvändning. Olle vill däremot inte tillstå att pengar saknas. Pengar finns, de har bara inte nått elhockeyn än, säger han.
– Det finns pengar där uppe. Jag ska inte säga att vi är motarbetade, men det händer ingenting, säger han.

Men Olle och de övriga engagerade ledarna och föräldrarna sitter inte och väntar på besked som de kanske aldrig får. De jobbar högst aktivt för att få igång andra klubbar.
– Vi försöker utveckla sporten i Sverige. Målet är en förening i varje storstad, då skulle vi kunna ha seriespel. Jag har tjatat igång Malmö och Visby. Därutöver finns en förening i Eskilstuna, säger Olle.

Att figurera på Hjultorget är ett led i denna strävan att öka uppmärksamheten för sporten, och förhoppningsvis få fler att starta föreningar.

Och på mässan får Johnie och de andra möta nya, om än tillfälliga, motståndarlag. Den första mässdagen skåpade de ut Djurgårdens elitseriestjärnorna med 2-11.
Den här dagen ska han och lagkompisarna möta två journalister från sporten på Radio Stockholm och en från Föräldrakraft. Han tippar att resultatet blir detsamma idag.

Så långt allt väl, och kälken fungerar bra som intervjustol. Det här ska bli kul, tänker jag. Knappast svårt. Men när strömmen kopplas på, axlarna spänns fast i säkerhetsbältet och min hand förväntas röra vid en överkänslig joystick slutar det roliga. Åtminstone för mig och kollegorna på radiosporten. Roligare dock för publiken. Och motståndarna.

HIT KAN DU VÄNDA DIG.
För frågor om hur du kan börja med elhockey,
eller starta en förening, kan du vända dig till IFAH Stockholm, www.ifah.se

Jag försöker krampaktigt få kälken dit jag vill, men kör jag inte in i målburen så kör jag in i en med- eller motspelare. Och den där bollen som jag brukar kunna kontrollera med fötterna är plötsligt så märkligt rund och svårfångad.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. När två halvlekar är till ända har vi journalister 1-11 i baken. En sådan brakförlust kan inte ens en radioreporter snacka bort.

Med handen alltjämt på hjärtat.
Det Johnie och lagkamraterna gav prov på var inte bara uppvisning och utklassning.  De gav mig en djupare förståelse för sporten. Nu vet jag att den kräver minst lika mycket övning som andra sporter.
Kanske är namnet elhockey missvisande. Inte sysslar väl Foppa med skridskohockey? Det är hockey som Johnie sysslar med. Liksom Foppa. Ingenting annat.

Skillnaden är bara att Foppa kunde valt en massa andra sporter. Men för Johnie var det här ett av få alternativ för en tioårig kille som ville bli en del av ett lag, i en bollsport.
Nu önskar jag att Johnie och de andra i IFAH Stockholm får fler lag att spela mot. Motståndare som kan bjuda upp till något som jag själv inte var förmögen till. Riktig kamp.
Tack för en god match.