Nyheter

Stanna upp eller fly – barn kan lära sig hantera rädslan

 

Barn med funktionshinder kan vara mer mottagliga för rädslor och att bli skrämda än andra barn.

Att vara rädd för saker och ting tillhör barns naturliga utveckling. I takt med att de växer upp upptäcker de nya saker i sin omgivning som bidrar till nya rädslor.

Knepet med att bli av med rädslorna är att låta barnen själva hantera sina rädslor, med stöd från föräldrar och personal. Det barn som inte lär sig att på egen hand hantera sina rädslor kan utveckla fobier som kan bli riktigt svåra bli av med.
Det finns olika faser i barnens utveckling som kan sammankopplas med nya rädslor. Dessa faser räknas komma vid två-, fyra-, sex- och nioårsåldern.

Maare Tamm är filosofie doktor i psykologi och har forskat kring barn och deras rädslor. Hon konstaterar att det inte finns någon forskning som handlar speciellt om barn med funktionshinder och deras rädslor, men att de antagligen ser ungefär likadana ut som alla barns rädslor.
– Det är synd att det inte gjorts någon forskning kring barn med funktionshinder och deras rädslor. Men eftersom jag tidigare också forskat kring barn med funktionshinder och integration i skolan tror jag att ett stort problem är att föräldrar och assistenter överbeskyddar sina barn, säger hon.
Enligt Barnombuds­mannens rapport ”Klara, färdiga, gå!” är små barn med funktionshinder i regel mer rädda för olika saker än barn utan funktionshinder. 16 procent av alla barn som medverkade i undersökningen var rädda för andra barn.
– När barn med funktionshinder integreras kan det vara enklare att utveckla en social rädsla. Skolorna måste bli bättre på att få in barnen i den sociala gemenskapen. Det vi såg när vi forskade om integrering var att barn med funktionshinder ofta satt själva med sin assistent, fick speciella läxor och hamnade utanför gemenskapen, säger Maare Tamm.

Hon menar att det är farligt när föräldrar och assistenter överbeskyddar barnet. Det viktigaste när man hanterar rädslor är att man inte flyr från dem utan accepterar dem och hanterar dem. Om ett barn ständigt blir skyddat av en assistent finns risken att barnet aldrig behöver hantera sina rädslor själv.
– Sen är det viktigt att också komma ihåg att barn med funktionshinder generellt kan vara mer mottagliga för skrämmande ting. När man hanterar rädslor har man två val. Antingen kan man springa ifrån det som man är rädd för, eller så kan man stanna kvar och hantera rädslan. Barn utan funktionshinder väljer ofta att springa ifrån den läskiga hunden eller gå in till mamma om natten när mörkret blir för läskigt. Om man till exempel har ett rörelsehinder kan man inte fly från det läskiga, utan måste lära sig hantera det, säger Maare Tamm.

Hon kunde också se tendenser till att barn med funktionshinder ofta känner sig mer rädda för mobbning än andra barn. Att vara rädd för att bli utfryst och mobbad är en vanlig rädsla som uppkommer i skolåldern. Men för barn som upptäckt att de är annorlunda kan denna rädslan bli ännu starkare.
– Många barn med funktionshinder har en sämre självkänsla och blir därför mer mottagliga för rädslor. Men om barnen inte blir överbeskyddade stärker det dem oerhört mycket. Vissa barn utsätts för ett kärvare liv, men lär sig också hantera svåra situationer på ett fantastiskt sätt, menar Maare Tamm.

Vilka de vanliga rädslorna är och vilka rädslor som kan förstärkas om man har ett funktionshinder har vi samlat ihop här nedan. Sammanställningen bygger på samtal med Maare Tamm och kapitlet om rädslor i boken ”Doktorn kunde inte riktigt laga mig” av Christina Renlund.

De vanligaste rädslorna – så stödjer du barnet
1,5 år – mardrömmar och nattskräck

Vid denna ålder händer mycket i barnets utveckling – så mycket att den vakna tiden ibland inte räcker till för att smälta allt som händer. I dessa fall använder barnen drömmar och mardrömmar för att bearbeta alla funderingar och tankar som de bär på och alla upplevelser från den vakna tiden.

Vad kan man göra? Barnet kan vakna mitt i natten av mardrömmar och många gånger kan det vara svårt att trösta barnet. Men du behöver inte bli orolig, små barn drömmer och bearbetar tankar om nätterna. Det är en naturlig del i utvecklingsfasen.

2 till 3 år – mörker
När barnet kommer upp i två- till treårsåldern kommer rädslan för mörker. Barnet har ännu inte utvecklat förmågan att se skillnad på saga och verklighet och förstår inte att spöken och troll i sagorna inte finns på riktigt. Det är svårt för barnet att tänka att en tanke bara är en tanke, inte verkligheten.
När man släcker ljuset på kvällen startar  barnets egna fantasier och sagofigurerna blir till verklighet i det mörka rummet, där man inte kan se vad som försigår.

Vad kan man göra? Tänd en lampa i barnets rum. Att barnet i stället får sova i mammas och pappas säng är inte en bra lösning på sikt, då barnet inte lär sig hantera rädslan. Sitt med barnet i sovrummet tills hon eller han har somnat eller låt barnet låna mammas eller pappas kudde, vars lukt kan ge tröst och trygghet.

4 år – fantasifigurer
Fyraåringen börjar ana hur stor världen är och förstår farligheter på ett helt nytt sätt. Nu får fantasierna större plats och detta gör barnet extra känsligt. Barnet kan bli rädd för ovanliga utseenden och när människor förändras. Nu kan barnet till exempel känna rädsla inför tomten. Trots att barnet känner igen morfars skor, är han eller hon inte säker på vem som finns bakom förklädnaden.
Barnet är rädd för fantasifigurer som häxor och monster och har svårt att se skillnad på fantasi och verklighet.

Vad kan man göra? Rädslan beror inte på att barnet känner sig otryggt. Det är en del i utvecklingsprocessen där barnet upptäcker den stora världen, vad som är verklighet och vad som är fantasi. Respektera barnets rädsla för fantasifigurer och magiska krafter. Tillsammans måste ni hantera barnets rädsla. Gå på monsterjakt, titta under sängen och konfrontera barnets rädslor.

4 till 6 år – rädsla för drömmar
När barn är fyra till fem år brukar de berätta om sina drömmar för föräldrarna. Även i denna åldern kan rädsla för mörker finnas kvar och en tänd lampa kan vara en bra hjälp. I boken ”Doktorn kunde inte riktigt laga mig” av Christina Renlund berättar två barn om sina rädslor för drömmarna. ”Rädslan kommer fram när jag sover och drömmarna kommer från mörka natten”, säger en fyraåring och ”Drömmar kommer väl från hjärnan och de kan vara riktigt läskiga”, berättar en femåring.
När barn blir sex år börjar de hålla sina mardrömmar för sig själv. De är ofta huvudpersoner i drömmarna, drömmar som handlar om olika farligheter.

Vad kan man göra? Prata med ditt barn om drömmarna, så att han eller hon känner trygghet och stöd från din sida. Om barnet tycker att det är läskigt att gå och lägga sig, tänd en lampa och sitt kvar lite extra länge vid sängen när barnet ska somna.

6 år – mamma kan dö
När barnet är sex år börjar man förstå att livet har en början med födseln och ett slut med döden. Barnet börjar få en överblick över livets gång. Kanske har barnet varit med om att en mor- eller farförälder gått bort och insett att de vuxna kan dö.
Däremot förstår man ännu inte att man själv kan dö, utan blir rädd för att mamma eller pappa ska dö. Barnet kan bli rädd för att säga hejdå och blir rädd när mamma eller pappa åker bort en tid. Sexåringen förstår att ett avsked kan betyda att man aldrig mer ses igen.

Vad kan man göra? Barnet kan ställa frågor som ”mamma, kommer du dö?”. Då är det viktigt att man svarar på rätt sätt. En sexåring vet att människor kan dö och meningen ”jag kommer inte dö” räcker inte som svar.
Istället är det viktigt att skapa trygghet hos barnet. Man ska inte svara ”ingen kan veta när man dör”, utan istället förklara för barnet att man kommer göra allt för att leva länge. ”Jag är inte gammal än, jag kommer leva länge till” eller ”jag vill ta hand om dig tills du blir stor” kan vara exempel på bra svar till sexåringen. Ljug inte för ditt barn om döden, men undvik att skapa en oro hos barnet för att du ska dö när han eller hon fortfarande är liten.

9 år – jag kan dö
När barnet är i nioårsåldern kan barnet gå in i något som kallas nioårskrisen. När man är nio år förändras mycket och man blir extra sårbar och känslig. Nu förstår barnet att man själv kan dö och kan bli extra rädd för att lägga sig ner och somna. Rädslan för att aldrig vakna igen dyker upp.
Barnet kan utveckla ett hypokondriskt beteende, då man är rädd för att bli sjuk och att dö. Barnet börjar lyssna på sitt hjärta och får en starkare upptagenhet om vad som händer i kroppen.

 

ANNONSER
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för STIL
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för JAG
  • Annons för Fremia
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för HD Motion