Intervju

Stjärnan bakom Spotifys succé

Publicerat av
Renée Höglin
Dela

Han har kallats för Spotifys stjärnutvecklare och har till uppgift att fördjupa och föra den framgångsrika musiktjänsten vidare mot nya höjder. Föräldrakraft har träffat Ludvig Strigeus på kontoret i Göteborg.

Ludvig Strigeus, 30, hittar på saker som gör att användarna bland annat kan lyssna på nästan vilken musik de än önskar och göra egna listor att skicka runt och dela med varandra. Ludvig Strigeus är ett namn känt av alla med intresse för programutveckling. Datanörd och underbarn i en person.

Fråga vilken ung människa som helst, och äldre musikälskare också, i Sverige och sex andra europeiska länder, om de vet vad Spotify är. De inte bara vet: många använder dagligen programmet Spotify, de har slutat köpa skivor, eftersom de får musiken gratis om de accepterar reklam. Betalar de en tusenlapp per år slipper de reklamen och får tillgång till det mesta man kan drömma om i musikväg.

– Jag har alltid hållit på med programmering, säger Ludvig. Från det att jag fick min första dator har jag försökt lära mig hur det funkar inuti.

Vi möts på Spotifys kontor i hans hemstad Göte­borg. Det är några rum i en modern skrapa bakom Nya Ullevi, tio minuters promenad från Centralen. Här sitter han tillsammans med fyra andra programmerare, men snart ska de flytta till lokaler nära Avenyn och bli tio anställda i hans grupp. I Stockholm vid Sture­plan har företaget 150 anställda, i London sitter ett 30-tal.

– Jag har bäst koll på hur programmen fungerar och tycker om teknik och programmering, inte att hantera människor.  Men mycket som rör Spotifyklientens utveckling ska gå genom mig och godkännas.

Han ser pojkaktig ut, nästan rörande ung, i randig skjorta och gråsvarta dockers. Skulle kunna tas för att vara 22-23 år. Har en muskelsjukdom, spinal muskelatrofi, SMA, och använder elektrisk rullstol. Är lågmäld men bestämd. Fint blänk i ögonen.

Ojämförligt kreativ

Trots ett svårt rörelsehinder har han förverkligat det som många unga i dag ser som en eftersträvansvärd och ouppnåelig dröm: han har lyckats få en ställning och ett namn som en ojämförligt kreativ och skicklig programutvecklare i en värld med stenhård konkurrens. Vilken omvärldsparameter man än använder för att beskriva framgång, må det vara den alldeles vanliga världen, handikappvärlden om uttrycket tillåts eller datavärlden, så är Ludvig en framgångssaga.

– När jag var jätteliten på 80-talet hade vi en gammal VIC-20 hemma. Mina storebröder spelade alltid spel på den. Jag satt med och tittade på. När jag blev lite äldre försökte jag programmera på den. Få olika effekter på skärmen, spela ljud.

– Vi hade en massa böcker om programmering, för den där datorn, som jag lusläste. Senare, vid tio år, fick jag en gammal avlagd dator som pappa tog hem från sitt jobb. Med den började jag programmera mer på riktigt. Jag lånade böcker på bokbussar och bibliotek, knappade in långa listor med programmeringskod så att det skulle bli något spel. Sen rullade det bara på.

Han gjorde sharewareprogram, en programvara som kan vara fri att använda eller som man kan testa kostnadsfritt en period innan den ska betalas. Ludvig konstruerade tidigt sådana program för olika spel och lade ut på internet. De blev mycket populära. Han blev ett namn för de invigda. Ibland träffade han killar som till hans förvåning kunde säga att de hade drömt om att få möta honom. Andra följde honom på internet genom att skicka supportfrågor och be om hjälp och stöd.

Du måste ha slagit omvärlden med häpnad?
– Jaa. Det har varit svårt för många av mina kompisar att hänga med på vad jag gör. Mina syskon förstår nog vad jag har åstadkommit, men de kan ju inte själva göra det jag gjort.

Han vet inte vad han har som andra inte har, varifrån den här förmågan kommer. Bara att han sedan han var liten har gillat att plocka isär grejer och förstå hur de fungerar inuti. Många pojkar gör det, men alla som tar isär saker kan inte sätta ihop dem igen. Det kunde Ludvig.

Under tonåren höll han på med sina olika projekt.
– Det fanns ett gammalt system, SCUMM, som var en spelmotor för olika slags peka-och-klicka spel, exempelvis Monkey Island eller Day of the Tentacle. SCUMM gick inte att köra på moderna datorer. Jag listade ut hur SCUMM funkade inuti och byggde min egen version som fick heta ScummVM. Med hjälp av den kan man spela alla de där gamla spelen på dagens moderna datorer eller telefoner.
– Ett annat spel som fanns när jag var liten och som jag tyckte om var Transport Tycoon Deluxe. Det var en järnvägssimulator, där man byggde järnvägar och fraktade varor mellan olika städer i spelet. Jag gjorde min egen version som fick heta OpenTTD som funkar på dagens datorer. Där utökade jag även spelet och lade till en massa nya funktioner, som större karta, nya växlar, stoppljus och sådant.

Civilingenjör i datateknik

År 2000 började han på Chalmers och läste till civilingenjör i datateknik. Han minns  sommarloven som att han ibland satt inne hela dagarna och programmerade på spelen ScummVM eller OpenTTD. Solen sken ute, han var inomhus. Nu lever bägge spelen vidare. Andra har tagit över dem, uppger han, och de fortsätter utveckla dem.

Sista året på Chalmers letade han efter ett lämpligt examensjobb och fick napp på ett företag som heter ATI. Uppgiften blev att göra ett dataprojekt med programmering på vad han beskriver som en låg nivå men lite liknande som det han gjort med spelen, en vidareutveckling av ett befintligt program, men den här gången en bilstyrenhet.

Vad var det för uppgift?
– I motorn på bilar sitter en liten dator som kallas för styrenhet. En biltillverkare köper ofta in denna som ett färdigt paket från något annat företag. Men möjligheterna för biltillverkaren att ändra saker i den är begränsade. Med hjälp av det verktyg jag vidareutvecklade kunde man gå in i styrenheten och liksom kroka in sig i koden som körde där och ändra på inställningar och uträkningar som man egentligen inte skulle kunna ändra på.

– Tanken var att jag skulle hålla på ett halvår med examensjobbet, men fyra-fem dagar efter att jag börjat kom en chef över från ett amerikanskt företag för att introducera mig för uppgiften. När han anlände hade jag kommit igång väldigt bra. Han blev imponerad och tyckte det var fantastiskt att jag hunnit så långt. Jag blev anställd på företaget efter en månad, jag hade grejat examensarbetet men själva rapporten till Chalmers hade jag inte börjat på. Den blev fördröjd ett och ett halvt år.

Blev du kaxig?
– Folk var sjukt imponerade, men jag har aldrig varit kaxig. Jag är ganska så modest. Jag gillar inte att synas egentligen eller skryta om mig själv.

Men man kan ju säga hur det är!
– Ja, absolut… alltså, när jag sökte examensjobbet hade de en intervju. De hade intervjuat flera olika personer. Intrycket av mig efteråt var att alla de andra hade försökt sälja sig själva, men jag hade inte varit, vad ska man säga, så på, utan bara förklarat sånt som jag faktiskt hade gjort. Det fanns substans bakom.

Det är en omodern men trots allt slagkraftig metod.
– Ja, de föll för den och sedan visade det sig att det gick bra. Under den här tiden med examensarbetet började jag med uTorrent, ett annat av mina projekt. Det var en helg, jag hade lite tråkigt och letade efter ett nytt projekt. Då upptäckte jag BitTorrent, ett fildelningssystem för piratkopierat material på internet. Jag utvecklade en variant som var väl­digt liten, bara några hundra kilobyte stor, men ändå hade minst lika mycket funktioner som de andra.

2006 kom Ludvig i kontakt med Spotify och när hela programmet sjösattes 2008 var han navet, stjärnutvecklaren, av programvaran. Grundaren Daniel Ek och hans kompanjon Martin Lorentzon är huvud­ägare, och de har låtit de fem största musikbolagen köpa in sig för en billig penning, riskkapitalister har också tillkommit med sammanlagt flera hundra miljoner, det har uppgetts i media att Spotify värderas till 2 miljarder kronor och Ludvig antas ha en andel på några procent av aktierna.

– Jag vill inte kommentera något av det där.

Tid till annat

Hela skoltiden gick han i vanlig klass.
– I lågstadiet kom mamma och förklarade hur hjälpmedlen skulle användas och talade med klassen så att de skulle förstå lite mer. Alla mina kompisar har varit gående. Till och med högstadiet gick jag i skola i Onsala, där vi bodde då, söder om Göteborg. Gym­nasiet gick jag i Kungsbacka. Mamma bodde i Onsala, pappa hade flyttat till Kungsbacka. De skilde sig nån gång där. Jag bodde omväxlande hos dem och åkte taxi till skolan.

Det måste ha gått bra för dig i skolan.
– Ja, alltså jag gjorde nästan inga läxor och fick femmor nästan på allting. Jag har alltid haft lätt för mig. Det var väl i princip inför proven som jag läste två, tre dagar. Sedan gjorde jag provet och fick en femma och så var det bra med det.

– Jag hade mycket tid att göra annat, som att programmera på kvällarna. På Chalmers slutade man ofta ganska tidigt, runt klockan tre och jag hade hela kvällarna på mig att göra roliga program. Det var samma sak där, jag behövde inte läsa mycket, bara inför tentorna, och de gick jättebra. Jag fick medalj på Chalmers, en John Ericsson-medalj för dem med bäst studieresultat. Det var totalt två, tre från datateknik som fick medaljen det året.

Vad tänker du om att du har så lätt att lyckas? Många unga med omfattande rörelsehinder kan ha kognitiva problem och därmed stora svårigheter i skolan. Har du sett eller förstått det?
– Ja, jag har sett det och förstått det och är glad att jag inte har samma problem.

Det är fantastiskt att ha den talang, den begåvning du har. Hur tänker du om det?
– Ja, jag är samtidigt sån att om det är nånting jag inte tycker är kul har jag inget tålamod. Vissa ämnen i skolan som jag tyckte var pest och pina hade jag svårt att orka intressera mig för. I religion en gång hade vi ett prov som jag bara fick ett rätt på. Jag var så totalt ointresserad av det. Det var de ämnen jag var intresserad av som det gick bra i. Alla tekniska ämnen, men även språk och svenska.

Du tycker om att resa. Hur reser du? Har du assistans?
– Ja, det har jag. Jag flyttade hemifrån 2007. I samband med det fick jag personlig assistans. Innan dess hade jag bara bott hemma och mamma och pappa hade hjälpt mig med allting. Då, när jag flyttade, var jag 26 år. Nu har jag assistans flera timmar varje dag. Främst morgon, kväll, helger och när jag är ledig eller är ute och reser.

– På jobbet behövs oftast ingen assistent. Det är så mycket folk runt omkring, så jag kan alltid få hjälp om jag behöver. Det är mer när jag är själv som jag behöver assistans.

Tillbaka till plugget. Har du känt dig utsatt eller utpekad?
– Nej, aldrig faktiskt. Alla har alltid försökt se till att jag ska vara med, på idrotten också. Men i och med att jag varit så intellektuellt framåt har andra sett mig som en tillgång.
– Det står i beskrivningen av SMA att personer med SMA ofta är mer intelligenta än genomsnittet. Det kanske är något i hjärnan som kopplas om och kompenserar.

Du berättade förut att SMA är progressiv.
– Mm. Men det är säkert olika från fall till fall. Jag vet ju själv att jag är mycket svagare nu än för femton år sedan. Sjukdomen går utför, men jag kan träna upp musklerna som är kvar, så jag simmar och stretchar en del för att bibehålla rörligheten. Fast det är som med skolan. Det jag inte tycker är kul slarvar jag med.

Det rör sig om mycket pengar i din bransch och jag föreställer mig att du har tjänat ett antal miljoner och har en bra lön. Vad gör du för pengarna?
– Jag gillar att resa och var i Thailand i tre veckor i våras, i USA nyligen, sen ska jag på en kryssning i sommar. Resandet är nog mitt största intresse vid sidan av jobbet. Jag är inte den typen av människa som gillar att slösa pengar på onödiga grejer.

Är du inte det minsta galen? Ingenting du slösar pengar på?
– Nej, jag måste nog vara tråkig och säga att jag inte gör det. Men jag bor i en hyresrätt på tre rum och kök, 83 kvadratmeter i Olskroken, och vill gärna ha en lite bättre lägenhet. Det är svårt att hitta en, överallt är det problem med att komma in med rullstol.

Bio och dataspel

En bra helg, vad gör du då?
– Går på bio kanske. Kompisar kommer hem ­ibland. Vi kan spela dataspel. Ibland tar jag det bara lugnt. Sitter med datorn en hel lördag, håller på med något projekt. Min yngre bror Viktor, som också har SMA, har en verkstad där han bygger en massa olika projekt och uppfinningar. Jag åker dit ibland och konstruerar någon liten uppfinning kanske.

– Vad gör jag annars? Går ut och käkar. Det tycker jag är kul. Jag gillar tapas eller bara en köttbit, det är aldrig fel. Maten blir kul på kryssningen jag ska göra elva dygn i juli i Medelhavet. Det blir en resa med mig och min assistent och min pappa och hans sambo. Då får man jättegod mat och det ser jag fram emot. Matlagning är kul. Jag hittar recept, assistenten skalar, hackar och steker.

Så Spotify-delägare han är har Ludvig egentligen inget intresse för musik. Lite halvengagerat förklarar han att han lyssnar på blandad svensk, modern musik men också utländska artister som Regina Spektor och Coldplay.
– Jag lyssnar väldigt lite faktiskt. Jag är nöjd om jag får höra en topplista som nån annan har gjort. Den kan gå på utan att jag bryr mig. Men ska jag kunna koncentrera mig vill jag ha tyst.

Vad har du för drömmar?
– Kanske en stuga i Spanien, där det är varmt. Jag blir mindre stel när det är varmt.
– Jag vill alltid hitta på nya coola grejer. Jag är väl lite så att när jag håller på med det jag gör nu kan jag inte tänka på annat. Nu är jag djupt engagerad i Spotify. Men om jag skulle sluta här kommer jag säkert på en massa nya idéer som jag vill realisera.

Hur långa dagar arbetar du?
– Det beror på. I går jobbade jag till midnatt. Jag brukar gå hem fem, sex men sitter ofta och jobbar hem­ifrån sent på kvällen. På morgonen börjar jag vid nio- tiotiden eller ibland senare.

Har du tänkt på att engagera dig i handikapprörelsen? Eller i vissa handikappfrågor?
– Jag har ju GIL, Göteborgskooperativet för Inde­pen­dent Living, som assistansanordnare. De är socialpolitiskt aktiva och där skulle det vara kul att engagera sig i fler saker, men jag är inte inblandad i något särskilt i dagsläget.

Han kan ångra att han aldrig var ute på roliga fester och andra upptåg när han gick på Chalmers. Kanske fokuserade han för mycket på sitt intresse för datorer.
– Det är bra om man hinner med lite annat också, men möjligen var det det som gjorde att jag blev duktig på mitt område.
– Vill man bli riktigt bra på något är enda vägen att man hittar ett område man verkligen är intresserad av. Man ska ha det i sig att man lägger ner jättemycket tid på det även på fritiden. Brinna för det man gör och tycka det är jättekul. Då blir man nån sorts expert.

Att ha en käresta, en familj. Hur ser du på det?
– Ja, det vill jag så klart, men jag har inte ägnat mig åt det. Det ångrar jag väl också på något sätt. Det är så mycket som har kommit före.

Har du tjejkompisar?
– Ja, några stycken.

Är de också datanördar?
– Nä (skrattar).

Är de från skoltiden?
– Nej, från internet och så där. På Chalmers var det nästan inga tjejer, i alla fall inte på datatekniska linjen. Men visst, jag vill ju så klart bilda familj.

Då måste du utsätta dig för att komma ut och träffa tjejer!
– Jag vet.

Du kan ju inte hålla på med datorer till tolv på kvällarna?
– Nej, jag vet. Jag får se. Brukar ta saker som de kommer. Planerar inte i förväg. Det är skönt att inte vara uppbunden, bara kunna göra det som faller en in.

Artikeln publicerades 2011-08-12

Publicerat av
Renée Höglin