Stjärnkocken Erik Lallerstedt gav plats åt dottern

INTERVJU. Erik Lallerstedt ändrade sig i ­sista stund. Sedan dess bor dottern Saga med ­resten av familjen. Här berättar stjärnkocken om de omskakande dygnen med det nyfödda barnet som han först ville lämna bort.

Ångrade snabbt beslutet

Ett besök på en institution för barn fick Erik Lal­ler­stedt och hans hustru att ångra sitt beslut att lämna bort dottern.

– Jag började gråta och tog Saga i famnen. Vi får göra plats för alla, tänkte jag och sedan blev det så. Det har jag aldrig ångrat, säger Erik Lal­ler­stedt.

Downs syndrom

28 år har förflutit och Saga bor fortfarande hemma med sina föräldrar, Erik och Kerstin Lallerstedt. Allt som oftast hjälper hon också till på en av familjens restauranger, Eriks Bakficka, intill Djur­gårdsbron i Stockholm. De omvälvande dygnen efter Sagas födelse en söndagsmorgon 1979 sitter djupt förankrade i Eriks minne.

– Det var kaotiskt. Först tog det lång tid innan sköterskan kom och vi undrade vad det berodde på. När hon kom sa hon att ”det verkar som att din flicka har Downs syndrom”, berättar Erik.

Erik blev alldeles paff – ”det du säger till mig är alltså att jag har en dotter som är mongoloid?” blev det enda svar han fick fram. Då började sköterskan gråta.

– Jag visste lite grand om vad det kunde innebära, men inte mycket. Sköterskan gick ner för räkning, hon bara grät. Själv såg jag det just då bara som ett praktiskt problem och tyckte inte att det var så mycket med det.

Sjukhuset informerade de unga föräldrarna om att de inte behövde ta hand som sin dotter, eftersom hon hade Downs syndrom.

– När vi träffade läkaren någon dag senare var vi överens, vi ville inte behålla barnet. Men vi var fortfarande i ett chocktillstånd, ur balans, och kuratorn var vi inte så betjänt av, hon bara grät och det hjälpte inte oss.

Ni får som ni vill, var läkarens besked. Några dagar senare var det dags att besöka en institution där dottern skulle bo, istället för att växa upp hemma med sina föräldrar. Men då var det Erik som började gråta.

– Vi får lösa det hemma istället, tänkte Erik och vände hemåt med lilla Saga.
Idag beskriver Erik förändringen som att ”det sunda förnuftet kom tillbaka och medmänskligheten”.

– Tanken att lämna bort dottern fanns där de första dagarna men nu slog vi den ur hågen, säger Erik.

Måste få en ärlig chans

På några dagar hade känslorna inför Saga gått från den ena ytterligheten till den andra. Känslan av att vilja ha ”bort” dottern ersattes efter de första dagarnas kaos av mer eftertanke.

– Vi hade inte så mycket insikt om vad det kunde innebära att ha ett barn med Downs syndrom hemma, men någonstans förstod vi ändå att barnet måste få en ärlig chans. Det är något jag absolut inte har ångrat, inte någon gång, säger Erik.

Föräldrakraft möter Erik Lallerstedt på Gondolens restaurang vid Slussen i Stockholm. Vi sitter bekvämt i skinnfåtöljerna i restaurangens bar, där man har en härlig utsikt över Södermalm i den ena riktningen, Djurgården mot öster och Gamla Stan och City norrut. Lunch­rusningen är över och Erik har tid för lite samtal även om det råder full aktivitet runt omkring och många olika uppgifter pockar på uppmärksamhet.

Erik har alltid jobbat mycket och hårt, berättar han. Intresset för ”mat och människor” är centralt för honom och det har resulterat i en lång karriär som uppmärksammad kock och restaurangägare. Men det har förstås inte varit möjligt utan massor av energi och långa intensiva arbetsdagar. Ett antal matböcker har det också blivit.

Före Sagas födelse hade Erik viss kunskap om Downs syndrom, men inte mycket.

– När jag som liten var på ridläger fanns ett hem för barn med Downs syndrom på en granngård. Jag vet inte om man behandlade dem illa men jag har en känsla av att de blev mer styvmoderligt bemötta än idag.

Hur kom du och Kerstin in i vardagen med att ha ett barn med Downs syndrom?

– Det gick jättefort, säger Erik snabbt.

Men han har många gånger funderat över varför andra föräldrar kan uppleva det så svårt.

– En del föräldrar som har barn med Downs syndrom förebrår sig själva och det måste vara ett helvete. Det finns ju ingen anledning att göra det! En del verkar bekymra sig över vad grannar och vänner ska säga om man har något som upplevs vara ”på trekvart”. Men sådana vänner ska man inte bry sig om över huvudtaget, för de kommer aldrig att vara till någon glädje.

Själslig förkylning

Erik nämner att en medarbetare, en duktig kock och musiker, vid mitten av 80-talet fick en ”själslig förkylning” och hamnade på Beckomberga.

– Jag var livrädd för att man skulle medicinera ner honom. En lördag hälsade vi på honom på Beckom­berga med en tårta som han gillade. Det såg för jävligt ut där. Man kunde inte se skillnad på vem som var personal och vem som var patient. Hur kunde det se ut så? Undra på att folk blev galna. Efteråt träffade jag hans mamma och blev förbannad på henne, för att hon var förtvivlad över att sonen var krasslig i en sjukdom som man inte pratade om på den tiden. Det är en stor svaghet människan har att man tar för stor hänsyn till en omgivning som ändå inte bryr sig, säger Erik.

Det slutade lyckligt – Erik fick ut sin medarbetare från sjukhuset och sedan blev han bra.

Du själv då – har du aldrig funderat över vad vänner och bekanta ska tycka och tänka?

– Inte ett dugg, inte det minsta! Ibland har jag fått höra saker, men det har negligerat. Det kunde handla om vi verkligen skulle ta med Saga till en eller annan tillställning. Jag hade lärt känna ett amerikanskt par som hörde till ambassaden i Stock­holm och frun tyckte att man ”naturligtvis inte” kunde ta hem ett sådant barn. ”Sådana barn ska ju vara på hem.” Det negligerade jag också. Jag visste hur hon var. Hon fick till och med spader när en av sönerna hade skaffat sig mustasch!

Hur är det idag, har bemötandet förändrats?

– Njae… jag tänker inte på det. Min fru kan ibland reagera över att folk tittar. Att barn gör det är ju helt naturligt och det finns inget elakt i det. Det bekommer mig inte det minsta.

Flytta hemifrån

Den senaste tiden har Erik och Kerstin funderat på om det är dags att hitta en egen bostad för Saga. Sedan i höstas har det varit lite deppigt och tystlåtet. Inte ens jobbet på Franstorps Verkstäder i Sundbyberg, där Saga arbetar med konst­hantverk, lockar som tidigare.

– Bara för att man föds med kromosomfel betyder det inte att man inte är som andra människor och hur kul är det att vara med mamma och pappa jämt? Just nu knyter hon sig i sig själv och det är svårt att kommunicera men jag kan tänka mig att hon vill göra något annat, kanske ha en egen bostad. Vi vill inte, för allt smör i Småland, att Saga ska bo någon an­nanstans men samtidigt vill vi det bästa för henne. Kanske skulle det vara bra om hon bodde någon annanstans i veckorna och hos oss på helgerna. Det viktiga är att hon mår bra och att hon utvecklas och att allas våra liv kan gå vidare.

Tills vidare rullar det på som hittills, och Erik, Kerstin och Saga bor i lägenheten i Stockholms innerstad i veckorna och på lantstället på Resarö i Vaxholms kommun på helgerna. På sommaren och vid påsk och andra längre helger styr man kosan till danska Hornbæk, norr om Helsingör. Familjen tycker om att bo i Danmark. Tidigare brukade man bo på pensionat där, men numera i eget hus.

– Vi bilar hela vägen, jag, Kerstin och Saga tillsammans med vår hund som är stor som en mindre kalv och en fågel som alla tycker om utom jag…

Systrar

Storasyster Anna är två år äldre och ”så här nära Saga”, säger Erik och låter tummen och pekfingret demonstrera att syskonen står varandra synnerligen nära.

– Storasyster är bra på att säga ifrån, att vara tuffare mot Saga. Jag och Kerstin kan nog vara lite undfallande men Anna vet hur man säger ifrån om hon tycker att Saga är lat och inte gör det som vi har kommit överens om. Möjligen har vi behandlat Saga alltför mycket som en barnunge, resonerar Erik.

Samtidigt har Saga förstås fått känna av att Erik är en riktig retsticka, mot henne liksom mot alla andra. Och dottern kan också vara lite av en retsticka.
– Vi retas om allt möjligt, från att skoja om en artist till att gömma en nalle.

Saga älskar tv och särskilt program som Melodifesti­valen och Let’s dance, program som även Erik gärna tittar på. I övrigt kan det vara lite svårt att få tid att göra saker tillsammans, eftersom Erik arbetar så intensivt i veckorna, då även kvällarna ofta är upptagna.

I veckorna blir det mest att arbeta och sova, berättar Erik.

– På fredag kväll lagar jag maten hemma, så att Kerstin slipper det, och sedan är vi mycket ute i trädgården på helgen. Kerstin är väldigt road av blommor och växtlighet. Saga kan också vara med ute men mest ses vi runt matbordet vid frukost, lunch och middag. Vi är inte så jättesociala när vi är på lantstället i Ros­lagen, vi träffar ju så mycket folk annars!

Vad serverar du när du står för matlagningen hemma på helgerna?
– Vi äter allt mellan himmel och jord, men inte lyxmat som många kanske tror. För mig kan lyxmat vara fläsklägg och rotmos. Vi använder råvaror från årstiden i största möjliga mån, säger Erik.

Pappas färdigheter som kock har än så länge inte lockat Saga att ägna sig åt matlagning i någon större utsträckning, även om hon gärna hjälper till med sådant som att skala potatis och duka. Allt som oftast hjälper hon även till med olika uppgifter på Eriks Bakficka, där storasyster Anna är källarmästare.

Behövd och omtyckt

När Erik drog igång Bakfickan för snart 20 år sedan hade han funderingar på att Saga skulle kunna arbeta där, exempelvis med disken.

Vid den tiden hade Erik ”prestige­restaurangen” Eriks i Gamla stan, berömd för sin stjärna i Guide Michelin, och många undrade varför han köpte den nya restaurangen, det var ju så stor skillnad jämfört med lyxkrogen i Gamla stan.

– Hur kan du vara så grym att Saga ska stå i disken? var det någon som frågade.  Hur menar du? svarade jag. Tycker du att jag ska ge Saga en uppgift där hon varje dag blir påmind om att hon inte räcker till? Det är bättre att ha en uppgift som hon ser resultatet av och som hon känner sig uppskattad för.

– Huvudsaken är att man känner sig behövd och omtyckt. Det kan man knappast göra med något som man inte grejar. Hon viker servetter och gör fat med desserttryfflar, petit four. Det gillar hon, för hon är konstnärligt lagd. Hon gör sig alltid fin när hon ska till restaurangen. Hon är kanske lite lat, men det har hon i så fall ärvt av sin pappa.

Reträtt

Du kan väl inte vara lat, med tanke på allt jobb du lägger på restaurangen?
– Ja, men det är här, inte hemma! Där hemma tar jag hand om köket och på landet även gräsmattan och lite trädgårdsarbete.

62 år fyllda har Erik Laller­stedt nu påbörjat sin reträtt som restau­rang­ägare. 30-åriga dottern Anna har tagit över driften på Bakfickan och ska enligt planen även överta själva ägandet inom tre år.

– Det är andra generationens tur, säger Erik. Detta är ett praktiskt yrke och jag vill att en ny generation ska hitta på nya maträtter. Jag kan alltid få min oxsvans och ragu på annat sätt.

– Nu ska jag lära mig kliva åt sidan, även om det inte är lätt.

Det blir ingen ny restaurang?
– Jag tänker inte i sådana termer. Man ska nog aldrig göra ”den där sista” restaurangen. Men en sak är säker, god matlagning blir aldrig omodern. Intresset är större än någonsin.

Kommer du att skriva fler böcker?
– Ja, kanske en biografi och kanske om mat och människor. De flesta böcker jag skrivit har gått fort men nästa bok kommer att kräva mer tid. Det blir säkert recept även i den men framförallt blir det berättelser om restauranger.

Tror du att Saga kommer att vara aktiv i dina restauranger framöver?
– Jag vet inte riktigt, just nu är det lite svårt att veta vad hon kommer att vilja göra.

Hittills har den dagliga verksamheten inom Franstorps verkstäder varit hennes viktigaste arbete. För tillfället är hon dock lite bekymrad eftersom verksamheten ska flyttas inom Sundbyberg och det har skapat en del oro, samtidigt som hon tycker att det är kul med nytt.

Skapar konsthantverk

På Franstorp står konstnärligt skapande i centrum. Saga skapar tavlor, glassmycken, grytlappar, textiltryck och annat konsthantverk.

– Hon hade två tavlor med på Lilje­valchs när museet hade en utställning med konstverk av barn med funktionsnedsättningar, berättar Erik.

Vad har konsthantverket betytt för henne?
– Det passar henne utmärkt, men som alla andra är hon inte alltid på topp, säger Erik.

– När hon får träffa mina konstnärskompisar sätter hon alltid igång. Särskilt inspirerad blir hon av konstnären Claes Sjögren som är gammal skolkamrat till mig. Han har galleri i Torekov men hade nyligen även en utställning på Strand­vägen.

– Jag hoppas hon fortsätter att utvecklas, men som för alla andra behövs draghjälp och stimulans!

Hur har det påverkat dig själv, att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning? Inte mycket, menar Erik.

– Jag tillhör den generation som väldigt egoistiskt gör det som ska göras på jobbet.

Kerstin har varit desto mer aktiv på hemmafronten samtidigt som hon är mycket praktisk (för övrigt utbildad till herrskräddare) och därmed aldrig sysslolös.

Kerstin är också engagerad i restaurangrörelsen – främst som så kallad husfru – men sysselsätter sig alltså även hemma med mängder av projekt, som att sy kläder till de båda döttrarna.

Hundarnas fel

Erik anser att dotterns funktionsnedsättning inte alls har begränsat vare sig hans egna eller familjens möjligheter. Det har visserligen aldrig blivit några semesterresor till Kanarieöarna eller Thai­land ”men det har inte varit hennes fel, snarare hundens”.

När en restaurangsatsning i London var på gång sprack planerna – även det berodde på familjens hundar. Och Erik sörjer inte missade chanser.

– Jag har aldrig varit karriärinriktad. Jag har gjort det jag tycker är kul och det har handlat om mat och människor. Jag har tyckt om allt men efter 60-årsdagen får man ställa om siktet och stimulera återväxten.

Erik Lallerstedt beskriver åren med Saga som en tid som mest rymmer glädjeämnen. Varken Erik eller Kerstin tycker att det har varit speciellt tungt.

– Man får kalibrera sitt liv, säger Erik. Vi känner ingen bitterhet och vi tycker inte att det har varit jobbigt eller att det har varit ett hinder för oss. Det hade snarare varit jobbigare om vår dotter inte hade velat bo hemma.

Framtiden?

Men idag, när Saga är 28 år, står man ändå vid ett vägskäl och inför lite svårare beslut. Eriks önskan är att Saga ska få göra det hon trivs med. Trots att det är ”ömsom vin, ömsom vatten” är han inte bekymrad inför framtiden.

– Nej, jag är fatalist så jag är inte orolig, men jag är nyfiken på vad man kan göra för att få se henne glad lite oftare. Det är svårt att komma underfund med, för hon är lite estradör.

– Det som känns lite jobbigt är att Kerstin oroar sig, och därför vill jag ta tag i detta nu och se ljuset i tunneln så att det inte blir en negativ spiral.

Varför blev du fatalist?
– Jag tror att det kan bero på att jag redan tidigt kom att leva ganska föräldrafritt. Min mamma dog när jag var fem år och i min relation med pappa var det inte mycket som stämde.
Erik beskriver sig själv som ett busfrö som struntade i skolan men det är inget han skyller på vare sig pappan eller någon annan.

– Jag ”rymde” till USA när jag var 17 år. Min styvmamma hjälpte mig med papperen för att emigrera och pappa fick veta sist av alla. Vi var fem syskon inräknat min halvbror och det var ingen vanlig kärnfamilj utan lite av djungelns lag som gällde, så jag slutade vara barn tidigt och började styra efter egen förmåga. Om man står på halvegna ben så kanske det blir så.

Rädd om hälsan

Erik har inte följt den aktuella debatten för och emot fosterdiagnostik men konstaterar att den som är okunnig, vilket han själv var, som nybliven förälder, troligen kan komma att ”välja bort” foster som har kromosomskada.

– Med facit i hand skulle jag förstås aldrig kunna göra ett sådant val.

För Erik är respekten för människor och miljö central men han är tveksam till om dagens ”uppspeedade” kommunikation om etik är så lyckad.

– Jag hoppas att människor kommer att vara rädda om sin mentala och fysiska hälsa. Allt är möjligt men inget till varje pris! En frisk hjärna kan rädda en tom plånbok, men inte tvärtom. Det måste vara rätt balans mellan sälta, syra och socker, det krävs inte mycket för att det ska bli fel.

– Den stegrade materialismen blir allt tydligare i större städer och jag är rädd att man konsumerar sönder miljön. Jag har själv upplevt glädjen över att bygga om ett kök eller köpa en ny bil, men när sedan en nära vän råkar illa ut blir kylskåpet och bilen totalt ointressant. Då blir det enda viktiga att kompisen kommer på rätt köl, säger Erik Lallerstedt.

Ladda ned Föräldrakraft nr 3, 2008 (med hela intervjun med Erik Lallerstedt) och läs som pdf.

Erik Lallerstedt

Ålder: 62 år

Intressen: Mat och människor. Läsa. Långa promenader.

Det bästa med sommaren: Danmark, där har man en väldig laid-back attityd och man lever barfota utan mobil och klocka.

Motto: Allting i möjligaste mån men aldrig till varje pris.

Dold talang: Skriva. 

Viktiga uppdrag: Mina restauranger med tillhörande uppdrag och de ungdomar som ska fram.