Stockholm runt på armcykel

Frihet och välmående. Med sin elunderstödda armcykel tar sig Björn Billung snabbt och smidigt runt i hela Storstockholm – året om. Nu kämpar han för att landstingen ska godkänna armcykeln som hjälpmedel.

Det är den 3 februari och bara ett par plusgrader ute. Snöslasket breder ut sig på gräsmattor och trottoarer, men Stockholms gator och cykelvägar är i stort sett isfria.

Trots det möter jag bara några få andra cyklister under min sjukilometerstur till Hammarby sjöstad, där jag ska träffa Björn Billung – en armcyklingspionjär, som verkligen har förstått fördelarna med att ta sig fram på egen hand.

Vi möts utanför hans lägenhet i Henriksdalshamnen vid Danvikskanalen och bestämmer oss för att ta en runda till Sickla, jag på min vanliga herrcykel och Björn med sin eldrivna armcykel.

Vi cyklar en bit längs vattnet och sedan in på sjöstadens bilvägar. Redan vid första övergångsstället stannar en grupp nyfikna barn och frågar

Björn vad det egentligen är han tar sig fram med.

– Det är en armcykel, som jag kopplar på min rullstol. Jag trampar med armarna istället för med benen, svarar Björn, som senare berättar att den här situationen uppstår i princip varje gång han är ute med cykeln.

– Är det roligt att vara handikappad? frågar en kille i gänget.

– Nej, men det är inget konstigt med det. Jag kan göra precis samma saker som din pappa kan.

– Har du ett gevär? Min pappa har ett gevär, han är jägare.

– Nej, det har jag inte, men jag har haft en pistol. Jag tävlade i skytte när jag var yngre, och var med och tävlade i Paralympics.

Barnen verkar imponerade och när vi cyklar vidare hör jag någon utbrista ”shit, vad fort det går!”.

Björn har ett gediget för­flutet inom idrotten. Innan han skadade ryggen i en bilolycka som 20-åring kastade han slägga på elitnivå, och var med i ungdoms- och juniorlandslaget.

Efter olyckan har han varit landslagsman i både sportskytte och rullstolsbasket. Fram­förallt basketen var hård, med mycket träningar och matcher

– och under en match i slutet på 90-talet sade kroppen till slut ifrån.

– Jag kom fri på ”layup” och skulle bara lägga i den som jag alltid brukade göra. Men istället för att gå planka-i orkade bollen bara snudda underkanten av nätet. Jag kände direkt att någonting hade hänt med axlarna, jag hade inte alls samma kraft som jag brukade ha, berättar Björn, över en fika i Sickla köpkvarter.

Han ville inte riskera sin hälsa för att spela ett eller ett par år till, utan bestämde sig helt enkelt för att sluta. Sex år senare hade konditionen försvunnit helt, utan att han ens märkt det.

– Jag hoppade ur bilen och rullade upp för en brant backe. Uppe på krönet kom jag på att jag glömt handikapptillståndet, så jag åkte tillbaka och sen upp igen. Men då tog det stopp halvvägs, jag orkade inte mer.

Och det skulle bli allvarligare än så. År 2000 kom hjärtinfarkten – inte så konstigt med tanke på att övervikt och åldersdiabetes hade smugit sig på efter att Björn helt hade slutat träna.

– När jag blev ”frisk” igen bestämde jag mig för att sluta röka, äta bättre och börja träna igen. Frågan var bara med vad?

Han hade sett hur flera vänner slitit ut axlarna med rullstol, och därför fått börja använda elrullstol med joystick. Så det första kravet var att den nya träningsformen inte fick innehålla de vanliga rullstols­rörelserna.

Dessutom ville han att det skulle vara något han kunde göra året om, utan att behöva ta bilen någonstans, och helst tillsammans med familjen och vänner.

– Så kom jag fram till att jag skulle bygga min första armcykel. Med den cyklade jag över 700 mil, helt utan motor. Men då började jag känna av axlarna igen. Jag ville helt enkelt cykla så långt och så ofta att de inte hann vila upp sig. Så då byggde jag en ny cykel, med en elmotor.
 

Björns fordon väcker uppmärksamhet. Nästan varje tur får han nyfikna frågor om sin eldrivna armcykel.

När Björn sedan flyttade från Haninge till Hammarby sjöstad fick han helt nya rörelsemönster. Haninges milslånga ”glidarvägar” byttes mot storstadstrafik och ett nytt sätt att använda cykeln på.

– Min dotter bor i Hornstull. Ska jag ta bilen? Nej, det är för nära. Rullstol? Nej, det är för långt. Åka kommunalt? Nej, för krångligt med massor av byten. Men med cykeln kommer jag snabbt och smidigt dit.

Efter att ha kört ned i ett ”potthål” förra våren och förstört framgaffeln på armcykeln köpte Björn en ny armcykel, som med ett par enkla klick går att koppla på rullstolen.

Beroende på vart han ska bestämmer han själv hur mycket el han ska använda och hur mycket energi han själv ska bidra med. Och med dubbla batterier tar han sig runt tio mil på en laddning.

– Nu kan jag göra precis allt jag vill. Jag kan besöka alla kompisar i stan, och då snackar jag verkligen hela Storstockholm. Jag cyklar till butiker eller drar ner till Kungsan bara för att det är skönt. Jag använder en väldigt stor del av Stockholms gator, det är verkligen som att turista i sin egen stad.

När Björn började cykla fanns det i princip ingen svensk marknad för armcyklar, och han var mer eller mindre tvungen att hitta på sina egna lösningar.

– Första gången jag såg en armcykel var under OS i Barcelona 1992. Då kom de förbisvischande med tävlingscyklar, som man nästan ligger i. De är ruskigt snabba, men jag har en helt annan inriktning. Jag är totalt ointresserad av att tävla, jag vill använda cykeln som ett bruks- och kommunikationsmedel. Istället för att ta bilen eller bussen tar jag cykeln, säger Björn.

De senaste åren har det hänt en hel del i utvecklingen av armcyklar, framförallt med introduktionen av elmotorer, som verkligen skapar helt nya möjligheter till kommunikation – och som gör att användarna kan anpassa sig mycket lättare till sitt sällskap.

– Om du är ute och går kan jag ”gåcykla” med dig, helt utan att använda el. Om du springer kan jag köra med lite mer el, framförallt i backarna. Och om vi som idag cyklar, kan vi göra det på precis samma villkor. Det är så jag vill använda min cykel.

Han säger att det bästa med att cykla i Stockholm är att han alltid kan ta sig från dörr till dörr – samtidigt som han får en väldigt allsidig träning.

– Om man kör fel och inte hittar är det bara att prova igen, det blir bara en lite längre upplevelse. Jag gillar det här sökandet, nyfikenheten. Vad finns ovanför den där backen? Utan cykeln hade jag nog fortfarande stått och funderat. Nu sticker jag istället bara upp och kollar.

Björn cyklar året om, och med tanke på vädret när vi träffas frågar jag om det inte tar emot ibland, som när det blåser, regnar eller snöar.

– Nej, aldrig. Det tar emot att sätta på sig vinterkläder, men så tror att jag alla känner. Det gäller att klä sig rätt och ha flera skikt kläder med ull i botten. Det är varmt och lätt, ett suveränt material. Och avsluta med någon form av skalplagg, helst i goretexmaterial, det ska vara vind- och vattentätt och ändå andas. Annars kan det bli hur varmt som helst.

Björn är aktiv inom utvecklingsprojektet Elbil 2020, ett företag som arbetar för att Hammarby sjöstad ska vara en förebild i omställningen till hållbara transporter, genom att bland annat förvandla olika gröna idéer och visioner till faktiskt genomförande.

– Alla behöver ökad kunskap: tillverkare, myndigheter och användare. Tanken är att man ska bygga smart infrastruktur, som till exempel laddstolpar till elbilar. Så att folk lär sig hur man använder dem. Det behövs ett fullskaligt projekt, men i lagom skala och då passar Hammarby sjöstad väldigt bra, berättar Björn.

Projektet innefattar alla typer av elfordon – som till exempel bilar, båtar och bussar. Nu vill han applicera samma tänk för armcyklar, och hoppas kunna öppna en lokal med prova-på-cyklar. Sjöstaden passar perfekt, med bra cykelvägar och ganska plana ytor.

– Det är bra för nybörjarna. Och så är det såklart bra att det finns någon som redan kan det här, som kan visa hur allting fungerar.

Han hoppas också att projektet ska få landstingen att öppna ögonen för vilket fantastiskt hjälpmedel en armcykel kan vara.

– Den förebygger folksjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt och sömnsvårigheter – vilket innebär färre operationer, mindre pillerätande och lägre sjukvårdskostnader. Även färdtjänst- och hemhjälpskostnaderna blir lägre eftersom man tar armcykeln till affären, skolan eller arbetet. Detta innebär även mindre koldioxidutsläpp och renare luft.

I dagsläget är Landstinget i Dalarna, såvitt Björn känner till, det enda som har förskrivningsbara armcyklar på hjälpmedelscentralerna.

– De kommer förhoppningsvis att ta in även elarmcyklar som kopplas till rullstolar inom en inte alltför lång framtid. De ska ha heder av att vara före Stockholm, säger Björn.

När vi ska skiljas åt frågar Björn hur jag tänker cykla hem. Det visar sig att han känner till en snabbare och trevligare väg än den jag hade planerat att ta. Han vänder på cykeln och hänger på ett par extra kilometer för att visa vägen.

– Hade jag inte haft elunderstödet hade jag nog nöjt mig med att peka ut vägen, men nu är det bara skönt att få sig en liten extratur. Ska jag ut och handla slutar det ofta med att jag tar en sväng runt hela sjöstaden.