”Stödet har sett väldigt olika ut”
Kampen för en skola som funkar. Här berättar sex familjer om hur de kämpar för att få sitt barns skolgång att fungera och hur problematisk skolfrånvaro hade kunnat undvikas om skolan bara tagit dem på allvar från början.
Ur tema ”Problematisk skolfrånvaro” i Föräldrakraft nr 4, 2019.
”Supermamsen”, förälder till två söner 17 och 14 år samt en dotter, 10 år, Stockholm
Vår äldsta son började klaga på huvudvärk, magont och dålig sömn i årskurs fyra. Han hade strödagar då han var hemma för att vila. Vi hade en dialog med skolan som sa att det inte var några problem där. I årskurs fem kontaktade vi skolan flera gånger och uttryckte vår oro över att han hade mer och mer ströfrånvaro.
Han började få ångest på söndagar inför den kommande skolveckan. Vi sa till skolan att han inte mådde bra där och bad om möten som inte blev av. Skolan sa bara att de såg en pigg och glad kille de dagar han var där. De brydde sig inte om vår bild och det vi såg hemma. De pratade om vårt föräldraansvar och skolplikten. Vi försökte kämpa vår son till skolan – vi ville ju inte bryta mot skolplikten – men hans ångest för skolan bara ökade.
På hösten i årskurs sex blev det för mycket för honom. En morgon låg han i fosterställning på golvet och kräktes av ångest. Efter det slutade vi försöka få iväg honom och jag ringde BUP. Skolan var helt oförstående då de fortfarande inte hade sett någonting. Våra bilder var helt olika.
Vår äldsta son har knappt gått i skolan sedan hösten i årskurs sex. Han utreddes och fick en aspergerdiagnos året därpå. Han har inga betyg alls från grundskolan.
Det stöd som erbjudits från vården är i princip bara medicin.
För vårt mellanbarn började orken också tryta i mellanstadiet. Han fick diagnosen ADHD i ouppmärksam form, ADD, med autistiska drag i årskurs fem. Med honom har vi däremot hela tiden fått ett annat och bättre bemötande, kanske för att de kände till vår resa med hans storebror. De har bjudit in till möten, lyssnat på oss och gjort anpassningar. Vårt mellanbarn har också hemmasittarproblematik men inte lika långvarig och befäst som sin storebror. Han har några betyg från årskurs sju och kämpar nu på i årskurs åtta med bra stöd från skolan. Vår dotter har ADHD i kombinerad form, men ingen problematisk skolfrånvaro, peppar peppar.
Stödet till våra söner har sett väldigt olika ut. Vår äldsta sons tillit till skolan och hans tilltro till sin egen förmåga hann bli väldigt låg, vilket har lett till att ingenting skolan har gjort har hjälpt. Trots att han med tiden fått anpassat schema med mera så har han bara tagit sig dit några dagar för att sen krascha, om och om igen. Han har nu varit ”hemmasittare” i fem år.
Vår mellanson fick under en period samtalsstöd och studier hemma med en pedagog. Han har också fått mer stöd i skolan och mer anpassningar under tiden. Skolan har lyssnat in oss och trott på vår bild och velat samarbeta. Detta har gjort allt lättare även om han har perioder av hög frånvaro.
Den bästa hjälpen har varit att skolan har trott på vår upplevelse
Det stöd som har erbjudits från vården är i princip bara medicin. Vår äldsta son erbjöds samtal med psykolog på habiliteringen men på grund av låsningar kunde han inte ta sig dit och hjälpen kunde inte komma hem till oss.
Den bästa hjälpen har varit – som i vår mellansons fall – att skolan har trott på vår upplevelse och försökt stötta oss, att de har förstått att det är skolan som tar hans energi och har försökt anpassa där.
Vår äldsta son går nu en ettårig utbildning som är studier varvat med praktik. Vi hoppas att detta ska fungera eftersom traditionell skola inte fungerar för honom. Han skulle aldrig orka läsa in alla grundskolebetyg. Vår mellanson går i årskurs åtta med ett anpassat schema. Det går lite upp och ner och hans ork tryter mellan varven.
Problematisk skolfrånvaro är väldigt komplicerat att komma ur. Att förebygga är jätteviktigt och mycket lättare än att få tillbaka en hemmavarande elev. Skolan måste observera eleven innan eleven helt slutar gå dit. Det är också oerhört viktigt att lyssna in föräldrars oro. Det ska inte vara en prestigefråga.
Om en elev inte orkar med sin fritid behöver skolan se över vad som tar för mycket energi i skolan. Barn ska orka både skola och fritid.
Det är oerhört viktigt att tänka utanför boxen och se varje individs behov. Även inom diagnoser finns stora olikheter så man kan inte använda en ”standardmall” och göra lika för alla.
Samhället sviker då den hjälp vi behövt inte finns. Man blir bara runtbollad i ett stort ”Moment 22”. Kunskapen om NPF är väldigt bristande på många håll inom både vård, skola, Försäkringskassan, LSS och socialtjänsten vilket gör det svårt att få förståelse.
Som förälder känner man sig som en expert i motvind då man har läst på och gått kurser om sina barns diagnoser, och sen när man ber om det stöd barnen behöver blir man misstrodd. Det gäller att ha tur och möta rätt personer. Det säger något om hur illa det är i samhället. Det borde inte handla om tur. Kompetensen måste finnas.
