”Svårt att veta var gränsen mellan arbetsgivare och mamma går”
Michaela Ejremyr har nyligen fått assistans för sin dotter Julia, som föddes med bland annat hjärtfel och fick stanna kvar på sjukhuset de första sju månaderna. Assistansen fungerar bra även om det finns många svårigheter.
– När vi äntligen skulle få åka hem från sjukhuset kom beskedet om att en rutinoperation av hennes hjärtfel hade orsakat blodproppar i hjärnan och att hon hade fått en hjärnskada. Det var en chock, berättar Michaela Ejremyr.
Idag är Julia elva månader och har personlig assistans 18 timmar per dygn. Familjen ansökte redan på sjukhuset, så de behövde bara gå hemma någon månad utan assistans.
– Det är nytt och jobbigt att ha assistenter. Vi tar många av timmarna själva, eftersom Julia sover bra. Men om dagarna måste vi ha assistenter hemma. Vi valde att anställa en tjej som vi kände sen tidigare som inte hade någon erfarenhet, så det har gjort att vi behövt stödja henne ganska mycket, berättar Michaela.
Michaela är gravid på nytt och går just nu hemma. Hon berättar att det är svårt att lära sig leva med att ha en annan person hemma. Därför är det så viktigt att hitta någon man fungerar bra ihop med.
Valde en som vi kände
– Vi valde en tjej vi kände för att få trygghet att veta vem som tog hand om Julia. Men å andra sidan kan det vara svårt för oss som föräldrar, för mig känns det som att jag måste ”roa” assistenten hela tiden. Men det sitter ju bara i mitt eget huvud.
Hon menar att det kan kännas skönt att välja en assistent man känner, men tror också att det kan vara bra att välja en utomstående person, så att man inte känner någon press att ha en social relation.
– Det är väldigt svårt att veta var man drar gränsen mellan att vara arbetsgivare, vän och mamma, säger Michaela.
Redan innan Julia föddes kände man till hjärtfelet, så Michaela hann förbereda sig på konsekvenserna. Men hon jobbar fortfarande med sorgen att hennes dotter råkade ut för en hjärnskada efter operationen.
– Man blir djupt chockad i början. Jag älskar min dotter, men när jag fick beskedet om hjärnskadan tog det ett bra tag innan jag ville vara själv med henne. Det var alltför jobbigt. Man hade accepterat hennes sjukdom, men så kom det här, som gjorde det hela mycket värre. Jag tror att det hade varit lättare om hon fötts med hjärnskadan, säger Michaela.
