Sverige har blivit kallare!

Nya LSS-utredningen SOU 2018:88 vs LSS-propositionen 1992/93:159 och 1989 års Handikapputredning SOU1991:46

 

Jag har försökt läsa ”allt” om LSS, allt det som publicerats sedan lagen kom 1994 inklusive förarbeten som 1986 års Omsorgslag och 1989 års Handikapputredning. Jag har nu läst den nya LSS-utredningen i sin helhet och kan känna den kyla som präglar den jämfört med de varma och humanistiska skrifter som vår nuvarande LSS bygger på.

Jag har upprepat otaliga gånger att det inte är fel på LSS. Problemen som uppstått är att de som tolkar lagen har en mindre humanistiskt syn, om jag utrycker det snällt!

I den synen finns ingen garanterat plats för personer som på grund av sina stora funktionsnedsättningar är tvingade att leva på bidrag. Det är inte längre självklart att dessa personer ska ha ett liv som alla vi andra. Det är inte längre självklart att dessa personer ska ha en inkomst de kan leva på.

Förutom att vi i FUB tjatat om detta sedan 2014 har detta påpekats även i statliga utredningar redan 2008 (LSS-utredningen SOU 2008:77 och Brist på brådska SOU 2008:102 till exempel). Utan någon åtgärd från någon regering – oavsett färg!

Att Försäkringskassan med hjälp av en dom i Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som kom redan 2009, under de senaste åren dragit in assistansersättningen för ett par tusen personer och att avslagen på nyansökningar är över 80 procent har många aktiva kollegor i funkisrörelsen som påpekat. Att det strider mot Funktionsrättskonventionen verkar Förvaltningsrätten och regeringar vara opåverkade av.

Personlig assistans är en av 10 insatser i LSS. Ungefär 20 procent av alla med LSS har denna insats och 80 procent har någon eller några av de andra insatserna. Att omprövningar av dessa nio är styrda av tveksamma direktiv och riktlinjer som tas fram ute i våra kommuner för att spara pengar är mindre känt och omtalat. Vi känner oron när många kommuner som är garanten för att deras innevånare ska ha ett gott liv, har bytt fokus till att spara även på de mest utsatta.

 

Varma citat från 1990-talet

Citat från Handikapputredningen:
Vi har också kunnat se hur enskilda och grupper med stora funktionsnedsättningar har levnadsvillkor som tydliggör kvarstående klyftor i välfärdens utveckling. Väl kända mål om full delaktighet och jämlikhet har inte uppnåtts (HU sid 22).

Förenklat kan det uttryckas så att de som till följd av omfattande funktionsnedsättningar har mycket stora svårigheter i sin dagliga livsföring lever med de största bristerna i tillgången till bostäder, sysselsättning och arbete, fritid och rekreation, hälso- och sjukvård, allmänna kommunikationer, information etc. Därmed ställs de också utanför möjligheter att utöva inflytande. Bristerna förblir många gånger osynliga, en undantagsställning etableras. I denna cirkelgång befästs de attityder hos omgivningen som kan ta sig uttryck i att enskildas självbestämmande i den privata situationen nonchaleras och fråntas dem som är beroende av stöd och hjälp i sitt dagliga liv. (HU sid 22)

Vi anser att lagstiftningen behövs som ett led i processen att hävda den enskildes ställning i samhället och ge honom/henne (och anhöriga) verktyg för att kunna påverka sin situation. Men också för att han/hon skall kunna delta i samhällets utveckling och forma det samhälle där barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionsnedsättningar självklart ingår och respekteras i mångfalden. På längre sikt – på 2000-talet – anser vi det dock vara ett givet mål att behoven hos vår personkrets skall kunna tillgodoses genom reglering i lagar som är bärkraftiga nog för alla medborgare.(HU sid 24)

Vi redovisar vårt medvetna val av den humanistiska människosynen som grund för våra förslag och avvisar därmed tanken på människan som objekt och föremål för åtgärder. Alla människors värde är lika, alla har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade. Oavsett förlust av eller tillgång till den ena eller andra individuella förmågan. Vi har konstaterat klyftor i välfärden mellan människor med och utan funktionsnedsättningar och sett att dessa klyftor ger betydande svårigheter i den dagliga livsföringen för enskilda inom vår personkrets. Vi har vidare ställt frågan vilka värderingar som leder till att välfärdsutvecklingen i mindre grad når dem som har svåra funktionshinder. (HU sid 27)

Merkostnaderna belastar enskilda med i övrigt olika privatekonomiska situationer (inkomstsituation, försörjningsbörda, pensioner). Dessutom föreligger skillnader i vissa kompenserande offentliga transfereringssystem (ex. varierade nivåer på kommunala bostadstillägg, KBT). (HU sid 51)

Handikapputredningen visade i sin kartläggning att bl.a. detta kunde ge som resultat betydande skillnader i disponibel inkomst beroende på enskildas bostadsorter (kommuner). I vårt slutbetänkande kommer vi att presentera en fördjupad analys och lägga förslag i syfte att dels utjämna skillnader i avgifter för samma tjänster för enskilda bosatta inom olika kommuner; dels påverka effekten av att enskilda inom vår personkrets har höga kostnader för tjänster över sektorsgränser i samhället. Sammantaget ger dessa betydande belastningar. (HU sid 51)

Vi redovisar i kapitlet också en sammanfattning av en studie som orts för vår räkning av Linköpings Universitet (CMT, U. Hass, 1991). Den visar bl.a. att vissa hushåll har permanenta varaktiga underskott vilka kan hänföras till olika faktorer relaterade till funktionsnedsättningen. Som vi uppmärksammar i kap. 13 hade merparten hushåll i denna studie inte något som helst utrymme för hobbies, nöjen, semesteraktiviteter osv. (HU sid 51)

Min anmärkning:
Ovanstående citat är skrivna av en professionell utredningsgrupp i början av 1990-talet. Att märka är att utredningen hade elva ledamöter, 14 sakkunniga och tre experter! De liksom jag som läsare hade nog hoppats och trott att de problem de beskriver skulle var helt borta 30 år senare! Observera särskilt deras förhoppning ”På längre sikt – på 2000-talet..”.

Vi vet idag att det mycket som beskrevs finns kvar idag! LSS lagen har inte fått det genomslag den skulle ha.

 

Citat från propositionen

Människor med handikapp har i alltför liten grad fått del i Sveriges välståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbetsmarknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att bestämma över sin egen situation och påverka utformningen av service och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med allvarliga funktionsstörningar. Familjemas situation är ofta hårt ansträngd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex. nästan aldrig sova genom en hel natt. (prop sid 42)

Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke. (prop sid 43)

Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som ”föremål för åtgärder”, utan skall ses som en individ med rättigheter. (prop sid 43)

De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionshinder eller familjer med ett funktionshindrat barn skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill, kunna ha kvar sitt förvärvsarbete, skall ha samma möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet. Strävan skall vara att människor med funktionshinder – precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. (prop sid 43)

Målet för verksamheten enligt den nya Jagen bör vara att människor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra människor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt i samhällslivet. Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till person och i livets olika skeden. Insatserna bör därför utformas så att de svarar mot den enskildes aktuella situation. Den enskilde skall ha ett direkt inflytande, både i planeringen och utformningen av insatsen och i genomförandet av den. (prop sid 50)

Min anmärkning:
Dessa citat är skrivna av en socialminister som är aktiv som debattör fortfarande idag. Som den politiker han är, är hans kommentarer idag tydliga men försiktigt återhållna. Hans fokus är assistansersättningen som var det nya i LSS jämfört Omsorgslagen.

För mig var den stora ”katastrofen” att kommunen tog över de övriga insatserna från omsorgslagen och landstinget. Det handlade inte om att de var sämre, kanske tvärtom, men att kompetensen hos kommunerna var milt sagt bristfälliga.

Just kompetensen har aldrig kommit ifatt behovet! FUB har just skrivit en ”Hemställan” till regeringen om ett behov av ett kunskapslyft för LSS-personal.

 

Tidsandan styr vårt samhälle

Man vill gärna tro att lagar gäller så länge de inte ändrats. När det gäller lagar som LSS vill man gärna tro att det är behov som den enskilde har som är styrande. Att det enda tyckandet i LSS som godkänns är de enskildas självbestämmande då lagen är frivillig.

Tidsandan när LSS utformades på 1980-talet handlade om allas lika värde, om rättvisa, om solidaritet för de som hade det svårt, om att även personer med svåra funktionsnedsättningar skulle ha rätt till ett gott liv.

Det handlade om att funktionsnedsättningar skulle kompenseras med samhällets stöd, både till enskilda men även till deras familjer. Att man inte ska ha extra kostnader för sina funktionsnedsättningar var en självklarhet. Alla som kom att tillhöra LSS-gruppen ska ha rätt till Goda levnadsvillkor, dvs. inte ha en sämre ekonomi bara som en följd av funktionsnedsättningarna. Den rättsliga principen var att tillgång till stödinsatser bara skulle styras av den enskildes specifika behov, inte av kommunens resurser eller pengar – tvärtom skulle insatserna i LSS vara gratis!

Tidsandan när den nya LSS-utredningen nu togs fram var något helt annat! Den handlar nästan uteslutande om hur kostnaderna i lagen ska kunna begränsas. Det är en märklig utveckling då vi just nu aldrig som land varit rikare? Behovet att spara var betydligt större 1990 än idag! Det pekar på en människosyn idag långt från 1990-talets humanism.

Av kostnadsskäl handlar också stora delar av LSS-utredningen om personlig assistans och hur den ska kunna begränsas. Till försvar för utredaren var det tydligt skrivet i direktiven från ministern. De prognoser utredningen innehåller är att den personliga assistansen ska fortsatt minska. Ett rejält ”svärdhugg” är att ca 5000 personer ska få nya insatser i stället för personlig assistans.
Det stämmer dåligt med uttalandet från vår statsminister att ”Alla som behöver personlig assistans ska få det”.

Övriga LSS-insatser påverkas i mindre grad. FUB har kommenterat bland annat att vi tycker att ledsagare ska vara kvar som egen insats som idag och att kontaktperson inte ska bli en gruppaktivitet, vilket helt förfelar tanken om en god vän. Vi saknar diskussion och förslag på hur korttidsvistelse ska bli bättre och hur daglig verksamhet ska bli mer meningsfull. De speciella insatserna för barn och dennes familj ska vara kvar. Men hur de ska utvecklas saknar vi.

Vi liksom de flesta andra i funktionshinderrörelsen är tveksamma att personlig assistans för barn ska ersättas med en ny kommunal insats, även om det överensstämmer med ursprungstanken i LSS. Erfarenheter från när ”professionen” tar över från anhöriga är inte bra! Kompetensen hos dessa ”professionella” är vad vi hittills sett dålig när de inte valts ut av anhöriga som ställt krav. Det strider också mot valfrihet och självbestämmande.

Ett annat exempel där trovärdigheten hos utredaren får sig en ordentlig törn, är när hon diskterar rätten till juridiskt stöd. Detta förordades redan i Handikapputredningen. Rättshjälp behövs i LSS, men det verkar ha undgått utredaren i förslag till ny lag.

Så här skriver LSS-utredaren:

Rätten till juridiskt stöd för den som har behov av stöd enligt LSS bör inte utökas. Enligt vad utredningen erfar upplever många behov av råd och stöd i kontakten med Försäkringskassan och kommunens socialtjänst och funktionshindersorganisationer förespråkar en rätt till oberoende juridiskt biträde i någon form vid ansökan om insatser enligt LSS.

Den beslutande myndigheten ska fatta ett opartiskt och materiellt riktigt beslut baserat på en tillräcklig utredning och har också en utredningsskyldighet. En förvaltningsdomstol ska kontrollera att myndighetens beslut är riktigt och är att enskilda ska kunna processa utan hjälp av juridiskt ombud.

Enligt utredningens mening måste utgångspunkten när det gäller ärenden om stöd enligt LSS vara densamma som för andra förvaltningsärenden, nämligen att handläggningen är så rättssäker och myndighetens utredningsskyldighet så omfattande att en enskild inte ska behöva anlita ombud. En särreglering om rättshjälp för en viss typ av ärenden kan sägas ifrågasätta myndighetens utredningsansvar i sådana ärenden. Inte heller kan det anses önskvärt att införa särskilda regler med utgångspunkt från att personer tillhör personkretsen för LSS eller från att ansökan avser stöd enligt denna lag.

Min kommentar
I viken värld lever utredaren? Har hon hängt med i senare års debatter? Jag har med hjälp av mina ombudsmän i Länsförbundet FUB Stockholms län, med god kunskap om LSS och i juridik, gjort ett antal rapporter från 2011 till 2017 där vi undersökt utfall av domar i olika delar av förvaltningsrätterna. De har tydligt visat det våra medlemmar säger, att en enskild person i princip är chanslös mot övermakten kommun och Försäkringskassan som förfogar över obegränsade juridiska resurser! Förlorar myndigheten i första instans, vilket händer (alla är inte jurister där), så går de vidare och vinner i Kammarrätten. Att det är statistiskt omöjligt att ena parten i tvistemål vinner över 90 procent av målen, verkar inte störa våra rättsvårdande myndigheter.

Visst är det så att domstolen har en utredningsplikt, när balansen mellan parterna i domstolen är för ojämn – men det händer aldrig! Det borde ju ske varje gång när den enskilde saknar juridisk hjälp. Vad vi sett i våra undersökningar är istället att domstolen använder motpartens juristers argument i de slutliga domskälen! Troligtvis för att de har för dåliga kunskaper om LSS själva. Och då litar man gärna på andra jurister. Jag krävde i ett brev till generaldirektören för Domstolsverket att hon skulle göra något åt denna uppenbara brist, men fick till svar att hon inget kunde göra, domstolarna är självständiga.

Mitt svar till utredaren är att det absolut behövs rättshjälp i LSS. Utan rättshjälp är LSS-personerna i princip rättslösa! Jurister tror bara på jurister! Vi såg i våra undersökningar att mål om assistansersättning där enskilda fick hjälp av assistansbolagens jurister fick ett helt annat statistiskt utfall. Knappast en slump.

De ekonomiska villkoren för LSS-personerna

I den nya LSS-utredningen kom inte ens de enskildas ekonomiska villkor upp i texten!

I 2008 års utredning SOU 2008:77 gav utredarna en stark rekommendation till ministern att villkoren för de som hade dyra gruppbostäder var nödvändiga att åtgärda – det negligerades helt av ministern.

I en specialutredning samma år, Brist på brådska SOU 2008:102, så finns i kapitel 4 ”En framtid i fattigdom – behovet av en radikal reform” tydligt beskrivet vad som borde göras – även detta negligerades av finansministern denna gång.

Från 2008 och framåt har kylan spridit sig. Ekonomin hart blivit ännu sämre för gruppen. Våra ansvariga politiker har medvetet glömt denna röstsvaga grupp.

Just denna punkt i LSS-utredningen visar för mig att utredaren saknar den kunskap hon hade behövt och den erfarenhet som vi som levt med lagen har.

Slutsatsen blir: Självklart kan jag inte vara positiv till LSS-utredningen! Den handlar inte om behov, utan nästan bara om pengar. Där fastnade jag. Där skickade jag mentalt utredningen till papperskorgen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *