Tala om det viktiga!

Att en liten krönika i en tidning skulle orsaka såna här reaktioner kunde jag aldrig drömma om.

Först tyckte jag att det var bra att problematiken diskuterades, men upptäckte snart att det inte alls var det som diskuterades. Fokus hade flyttats från ett känsligt och svårt ämne till att diskutera mig och min son.

Jag vill verkligen inte ställa upp på det.

Som så många gånger tidigare så handlar det om att människor inte tar reda på bakgrunden och vad som är sagt eller skrivet. Människor tycks bara ta ut något ur sitt sammanhang och därefter tro att de vet precis vad som diskuteras. Det är enligt min mening ganska korkat. Det är som att läsa omslaget på en bok och sedan skriva en recension av boken.

Jag har ingenting med det här att göra.
Inte heller min son.
Nej.
Frågan är mycket, mycket större än så.

Att jag tog upp detta i min krönika vad endast bakgrunden till att jag själv började fundera över denna svåra problemställning:

    * Hur ska man kunna stödja och hjälpa sitt barn in i nån sorts naturlig sexualitet?
    * Hur långt är man villig att gå som förälder? Hur långt bör man gå som förälder?
    * Om ens ungdom har en dödlig sjukdom och inget hellre önskar att vara naken med en tjej. Förändras någonting då?
    * Hur mycket smärta klarar man av som förälder – att se sitt barn lida?
    * Varför behandlas utvecklingsstördas sexualitet som till och med ännu skamligare än för oss normalstördas?

Jag skulle kunna skriva punkt på punkt som dyker upp inom mig inom ramen av denna frågeställning.

Det jag gjorde var att lyfta fram frågeställningen i min krönika i tidningen Föräldrakraft. Jag skrev lite om mitt eget förhållande till frågan – utan att försöka tvinga fram ett snabbt svar. Det är svårt att inte genast ta ställning mot någonting och sedan cementera den åsikten. Jag ville låta frågan vara öppen och utan fördömanden från min egen sida. Men det innebär INTE att jag förespråkar sexhandel!

Krönikan ledde till att jag intervjuades i radions p1.

Därefter ringde Aftonbladet och ville göra en intervju. Jag ställde upp på det och krävde att journalisten skulle ringa upp och läsa upp artikeln innan den gick i tryck, för att inget skulle bli fel. Det gjorde han. Men efter det satte en helt annan person en rubrik på artikeln som kunde utläsas som om jag övervägde att köpa sex till min son. Detta är helt felaktigt fruktansvärt kränkande för mig och min familj. Jag krävde genast att de skulle skriva en dementi i tidningen. Det gjorde de också dagen efter. En pytteliten dementi på sidan 8. Knappt synbar.

Det är ju så journalistik bedrivs.

Expressen hakade på detta drev och skrev en artikel – utan att prata med mig och citerade Aftonbladet. Och nu skrivs det ytterligare artiklar om någonting som inte handlar om det väsentliga.

Jag vill inte framstå som nån sorts språkrör för denna fråga. Det finns så oerhört många andra som har bättre kunskap i ämnet. Och då menar jag inte alla så kallade proffstyckare som slänger in en åsikt utan att, som det verkar, ha tagit reda på bakgrunden.

Nä, jag talar om all personal som under alla år har brottats med denna problematik. Jag talar om alla föräldrar till funktionshindrade som under alla år har brottats med denna problematik. Men framförallt – jag talar om den stora gruppen av människor som personligen berörs av detta. Jag har efterfrågat det tidigare och gör det nu igen. Lyft fram de funktionshindrade och de utvecklingsstörda själva. Låt dem komma till tals om vad de känner inför ämnet. Det är ju trots allt de som jag försöker lyfta fram genom min krönika.
   
Jag tycker att jag har gjort min del genom att våga lyfta fram frågeställningarna i ljuset. Nu är min del avslutad.

Fortsätt gärna diskussionen. Men dra inte in mig eller min son i det. Det är bara kränkande och omdömeslöst. Låt diskussionen få handla om det som är viktigt. Inte om sånt som säljer lösnummer. 

Jag önskar alla människor ett så helt liv som det bara går. Jag har fortfarande inga svar på hur det ska gå till.

Sören Olsson