Tid för Lisa | HejaOlika

Tid för Lisa

Lisa var under hösten med i programmet  ”Se till mig som syskon är” i URs serie Liv med autism. Avsnittet går att se på UR PLAY. Foto: Anna Pella.

Ur Baby- och barnspecialen i Föräldrakraft nr 1, 2014.

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

ANNONS

Annons för LSS-skolan

Syskon till barn med funktionsnedsättning löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa än andra. Att få egen tid med sina föräldrar när man är liten är ett viktigt råd från tonåringar som växt upp med en syster eller bror med funktionsnedsättning.

Syskon till barn med funktionsnedsättning löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa än andra. Att få egen tid med sina föräldrar när man är liten är ett viktigt råd från tonåringar som växt upp med en syster eller bror med funktionsnedsättning.

Lisa Dal, 9 år, är storasyster till Mimmi som har en grav utvecklingsstörning och autism. När Lisa var liten fick hon sysselsätta sig mycket själv, men varje kväll när Mimmi somnat turades mamma och pappa om att ge Lisa en alldeles egen stund.

Lisa var två och ett halvt år när Mimmi föddes. Den första tiden utvecklades Mimmi som vilket spädbarn som helst, men så småningom gick hennes färdigheter tillbaka. Mamma Helena och pappa Jocke började förstå att något inte stämde. Mimmi började gå bärsärkargång hemma, hon klev över eller rev ner allt som kom i hennes väg.

Även Lisa fick hålla sig undan för att inte Mimmi skulle få tag i hennes hår eller hennes saker. Situationen blev mer och mer ohållbar och föräldrarna var tvungna att ha ständig uppsikt och handgripligen stoppa Mimmi från att göra sig själv och sin syster illa.
 


Lisa, mamma Helena, Mimmi och pappa Jocke.

Helena och Jocke beskriver att Lisa sysselsatte sig själv medan de tog hand om Mimmi. Hon satte sig ofta med pennor och papper och ritade, timme ut och timme in. När Mimmi till slut somnade fick mamma eller pappa tid för bara henne en liten stund.

Helena och Jocke minns hur de, trots att de var helt slut, satte sig med Lisa varje kväll när Mimmi somnat, och lekte eller ritade. Hur de fick den där lilla extra orken vet de inte. Men nu i efterhand är de så glada för det.

De beskriver också hur Lisa fick hänga med på många möten och sjukhusbesök. Att hon kanske fick höra och se saker som inte var anpassade för henne, och i vissa fall axla vuxenrollen och vara den som tröstade. Samtidigt skulle hennes vardag fortgå, hon skulle orka med skola och fritidsaktiviteter.

Lisa ville ofta gå hem till kompisar efter fritids under den här perioden. Mimmi blev mer och mer aktiv, och varken avlösare eller korttids fungerade. De beskriver familjens situation som ett skepp som havererade. Jocke och Helena orkade inte hålla ihop relationen längre.

Att vara med Mimmi var att ständigt vara beredd och på helspänn.

– Man var som en spänd pilbåge. Man kunde inte ens gå på toaletten, vad som helst kunde hända, säger Helena.

Och det gjorde det. En gång gick Jocke ut med soporna. När han kom tillbaka hade Mimmi ryckt hår från Lisas huvud.  

Helena beskriver att hon under den här perioden kunde springa fem kilometer utan att bli andfådd, så mycket adrenalin hade hon. När hon tänkte på framtiden så visste hon att resten av familjen, och i synnerhet Lisa, skulle få stå åt sidan, om det inte gick att hitta en lösning på situationen.

– Man kan göra hur mycket som helst för barnet med funktionsnedsättning. Men man glömmer lätt att det finns syskon som också har behov, säger Helena.

Och så kom det sig att Mimmi fick flytta till ett boende för autistiska barn.

– Vi valde mellan två dåliga saker. Men vi tror att detta är det bästa för Lisa, och för hela familjen.

Och vi vet att Mimmi har det bra där hon är. Och vem vet hur det blir i framtiden, kanske kan vi bo tillsammans igen, säger Jocke.

De märker att Lisa vågar ”ta mer plats” nu, men att hon har många tankar om hur det har varit och varför det blev som det blev. Hon behöver mycket stöd.

En sak de har märkt är att Lisa är väldigt känslig för att inte veta vad som ska hända.

– Vi behöver förbereda henne. Det har varit så pass många oberäkneliga situationer med Mimmi där vi inte vetat vad som ska hända, säger Helena.
 


Man kan göra hur mycket som helst för barnet med funktionsnedsättning. Men man glömmer lätt att det finns syskon som också har behov.
 

Nyligen fick Lisa en katt.

– Katten påminde oss om hur det var. Hon rev ner saker och väckte oss på natten. Vi kände att vi nästan inte klarade det. Men det gjorde vi.

Genom att träffa en psykolog på Habiliteringen har Lisa fått sätta ord på sina tankar i en bok om Mimmi. Hon har också uttryckt att hon känner sig ensam i sin situation och Jocke och Helena tror att hon skulle må bra av att träffa syskon med liknande erfarenheter.

Hemma pratar de mycket. Helena berättar:

– Lisa funderar mycket kring allt som har hänt och hur Mimmi har det på boendet. Vi har varit öppna och pratat mycket om det. Ibland när hon säger saker är det som om det är min egen röst, hon uttrycker det jag känner. Jag försöker prata om att det finns andra som också har det jobbigt, och hitta saker som trots allt är bra, här och nu.
 

Publicerad:
2014-01-10

Av: Anna Pella

Nyckelord:
Christina Renlund, baby & barn, föräldrastöd, syskon


ANNONS

Annons för Labanskolan

ANNONS

Annons för USKA

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för CJ Advokatbyrå

Senaste nytt. Helt gratis. Direkt till din mejlbox en gång per vecka.

STÄNG
Skip to content