Till er som inte värnar kommunens alla invånare: Fy skäms!

Elisabeth Wallenius. Foto: Linnea Bengtsson.

Elisabeth Wallenius, ordförande för Funktionsrätt Sverige. Foto: Linnea Bengtsson.

För anhöriga blir det ofta ett livslångt ekonomiskt åtagande. Något som man inte vill avstå från även om man själv har bristande ekonomiska resurser

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

DEBATTARTIKEL. När jag läser skämslistan, som tydliggör att så stor del av landets kommuner inte betalar ut den statliga habiliteringsersättning som det är tänkt, blir jag oerhört ledsen och upprörd.

I vilket annat sammanhang, eller för vilka andra medborgare, skulle man välja att göra på samma sätt?

Tänk om det skulle riktas ett extra bidrag till kommunens personal, vilka kommuner skulle då avstå? Troligtvis ingen, och skulle det hända skulle det verkligen uppmärksammas på både lokal och nationell nivå. Men om habiliteringsersättningen är det ganska tyst.

Någon kanske tänker att det är småpengar, men när man lever med mycket begränsad ekonomi är alla pengar viktiga. Jag hör ibland, ganska ofta, människor som utrycker att ”pengar är inte viktigt”. Det är lätt att säga, om man själv är ekonomiskt oberoende och genom sitt uttalande vill visa det.

Det kommunala självstyret värnas, och det framhålls att det är viktig att känna till och förstå de lokala förutsättningarna. Kommunerna har ansvar för sina innevånare. Men att inte ansöka om och använda det statliga bidraget fullt ut tydliggör bristande ansvar, förståelse och insikt.

Det är långt ifrån påståenden om allas lika värde

Det kan vara kunskapsbrist, vilket är djupt beklagligt. Men ännu värre är att det kan vara grundat i en människosyn som tydligt visa olika gruppers värde. Detta är långt ifrån FN-konventionen om mänskliga rättigheter. Långt från intentioner och påståenden om allas lika värd.

För de personer vars inkomst är sjuk- eller aktivitetsersättning finns inget ekonomiskt överskott. Det finns inte möjlighet att ”unna sig något extra”. Det kommer heller inte någon semesterersättning som ger extra pengar till ledigheten. Om pengarna räcker till det mest grundläggande som mat, bostad och kläder så är det inte mer än så.

Det finns även många i den här gruppen som går minus varje månad, främst på grund av mycket höga boendekostnader i gruppboenden.

För dem som har anhöriga som kontinuerligt bidrar med pengar till både vardagens utgifter och det extra, som semesterresor, är förutsättningen något bättre. Men det innebär å andra sidan en olycklig beroendeställning.

Utifrån ett anhörigperspektiv, ofta som förälder, är det också ofta ett livslångt ekonomiskt åtagande. Något som man inte vill avstå ifrån även om man själv har bristande ekonomiska resurser eller låg pension.

Så fy skäms till er som inte tar ansvar och värnar om era invånare på ett bättre sätt.

Elisabeth Wallenius
Ordförande Funktionsrätt Sverige

 


ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *