Tommy, du gav mig ledtrådarna

Det fanns inte tid till kurser. Vi var för stressade för att kunna söka kunskapen. Jag drömmer om en framtida sjukvård som erbjuder hembesök där mindfulness lärs ut, skriver Föräldrakrafts krönikör Linda Forshaw. Snart har två år gått sedan hennes son Tommy avled nio år gammal.

Astmans andningsankare

Tommy, du gav mig ledtrådarna. Vikten av att följa sitt hjärta, med mod. Vikten av närvaro, i glädje som i sorg. Vikten av närhet till det egna och cirkeln däromkring. Men kanske främst av allt, att välja verkligheten som den ser ut just nu. Så att vi därigenom kan göra mer konstruktiva val, förankrade i det vi lever. Att vara i direkt kontakt med vår verklighet, istället för i våra tankar om den. När sorgen långsamt öppnar upp för andrum börjar jag fiska efter, dra i, sanningarna jag fått till mig.

Jag anmäler mig, bland annat, till en kurs. Dess lärare betonar vikten av att lära sig vara uppmärksam – medvetet, i nuet och utan att värdera eller döma. Vi lär oss olika tekniker för att underlätta medveten närvaro, varav en kallas ”andningsankaret”. Genom att fokusera på andningen, landar vi automatiskt i nuet. Vi upptäcker att det är omöjligt att tänka och samtidigt vara medveten om varje andetag. Andningen tar oss tillbaka till just det här ögonblicket, här och nu.

Jag upplever hur jag, genom att vara i mitt varande får ett större inre lugn inför livet självt. Känslan liknar den jag bär efter en semesterresa. En inre stillhet.

Tommy, du var expert på detta. Trots alla dina svårigheter, all din smärta och ångest, trots din grava utvecklingsförsening, var du en mästare i mindfulness. Du var smartare än de flesta jag mött.  Jag förstår också att vi som föräldrar hade mått bra av din kunskap, även om du lärde oss stora delar av den. Men tid fanns inte till kurser. Vi var, ironiskt nog, för stressade för att kunna söka kunskapen. Jag drömmer om en framtida sjukvård som erbjuder hembesök där mindfulness lärs ut, habiliteringar som utbildar sina kuratorer i ämnet.

Vi mediterar, kropps-scannar och gör yoga. Halvvägs in i kursen bokar jag tid på vår vårdcentral för min envetna hosta. Diagnosen blir astma. När jag försöker lära mig att andas får jag andnöd. Jag förstår att sinnesnärvaro är så enkelt att det blir svårt. Jag fortsätter ödmjukt vidare i mitt nya lärande.

Vår inspirerande lärare Peter Buchar ber oss lyssna ”mer medvetet” till de vi samtalar med, att inte avbryta och att behålla ögonkontakten. Samtal blir med ens vackrare och mer givande. Jag funderar på om det finns ledtrådar här, till varför jag trivs med att umgås med personer som har teckenspråket som sitt modersmål. Språket kräver konstant ögonkontakt, full uppmärksamhet och ”kulturen” rymmer inte oartigheter som att avbryta. Människor som är döva får en att känna sig lyssnad på. Än en gång blir det tydligt hur utmaningar i livet bär på stor potentiell skönhet.

Tommy, du var en Ljusets krigare. Nu tar jag facklan från din hand, tar ett så djupt och medvetet andetag jag kan och fortsätter mot målet.

Linda Forshaw
Driver företaget Tomtom – creating beauty
www.tomtomsweden.se