”Trygghet i skolan är grunden för att lyckas”

Välj en skola som tar trygghet på största allvar, säger Caroline Dyrefors Grufman, Barn- och elevombud (BEO) vid Skolinspektionen.

”Prata med rektor och annan personal om hur man arbetar med frågor som rör kränkande behandling. Be att få ta del av skolans plan mot kränkande behandling, som alla skolor måste ha och som ska uppdateras varje år.”

Planen ska kartlägga de områden där det är störst risk för kränkande behandling. Det kan vara olika platser inom skolan men också på fritiden och nätet.

– Framförallt ska planen visa hur man arbetar med att komma till rätta med riskerna, och den visar ofta tydligt om skolan tar frågorna på allvar eller inte. De skolor som har en bra plan har mycket större chans att rätta till problem om något händer.

Elevhälsan är en annan del av skolan som Caroline Dyre­fors Grufman rekommenderar föräldrar att ställa frågor om.

– Vilken tillgång har eleverna till skolsköterska och kurator? Det kan se olika ut, även om skolan uppfyller lagens krav. Ju mer resurser elevhälsan har, desto bättre är det. Elever som känner sig otrygga på skolan kan ofta känna trygghet i förhållande till kurator och skolsköterska.

– Elever som utsatts för kränkningar vill många gånger inte prata med sina föräldrar, för att man skäms eller inte vill oroa dem. Om man har utsatts för kränkning av lärare vill man kanske inte heller prata med någon lärare. Det är lättare att prata med en kurator som är specialist på detta.

Vilka varningssignaler ska man se upp med när man väljer skola?

– Om skolan inte har en plan mot kränkande behandling så är det en mycket tydlig väckarklocka. Om rektorn säger att man ”inte har några problem” skulle jag också bli lite orolig. Det viktigaste är att ha ett förebyggande arbete och att det är ständigt pågående.

– Det räcker inte att luta sig mot tidigare arbete. Frågor­na måste vara aktuella hela tiden. Som skolhuvudman måste man också se till att personalen har rätt utbildning, exempelvis om nätkränkningar. Det händer att lärare ringer till oss och är oroade över att de inte har tillräcklig kunskap.

– Om man ringer till rektorn tror jag att man ganska snabbt märker om han eller hon är kunnig och tar frågorna på största allvar. Om man låter eleverna vara delaktiga i arbetet är det också ett uttryck för att man tar frågorna på allvar.

Har nät-kränkningar blivit en viktig fråga?

– Absolut, och här finns en stor okunskap om skolans ansvar. I planen mot kränkande behandling måste skolan ta upp vad man gör för att förhindra kränkningar via nätet eller SMS.

– Så snart det finns ett samband med skolans verksamhet är det skolans ansvar även om det sker på fritiden eller på nätet. Sambandet kan vara att kränkningar börjar på skolan och sedan fortsätter efter skolans slut och på chattar eller via SMS.

– Under de 2,5 år jag varit Barn- och elevombud har det blivit vanligare att nätkränkningar anmäls, men jag vet inte om det beror på att kränkningarna blivit fler eller ökad medvetenhet om att det kan anmälas.

Totalt sett har anmälningar om kränkande behandling ökat för varje år som gått, men också här är det oklart om det beror på fler kränkningar eller bättre kunskap.

Ett vanligt problem är att utsatta elever själva får skulden för en kränkning.

– När vi frågar elever varför de väntat så länge med att anmäla får vi ofta svaret att ”jo, jag berättade men fick höra att om jag var lite mer som de andra skulle det bli bättre”. Då läggs skulden på offret, som en ytterligare kränkning.

– För att undvika detta måste skolan se till att personalen har rätt kunskap och vågar se situationen som den är, och lyssnar på barnen. Det är ett stort problem när en elev blir dubbelt kränkt och förrådd av vuxenvärlden. Därför är det bra att ha tillgång till en kurator som har yrkeskunskaper som lärare inte har.

Inom särskolan är det minst lika viktigt att aktivt förebygga kränkningar.

– Elever som går på särskola är redan från början extra utsatta och mer beroende av personal och trygg miljö. Det kan också vara svårare att visa att det skett en kränkning, om eleven har en omfattande funktionsnedsättning och svårt för att kommunicera. Vi gör allt vi kan för att reda ut sådana anmälningar, men i de fall som en vårdnadshavare motsätter sig en utredning är det svårt att få fram uppgifter.

Enligt skollagens 6:e kapitel råder nolltolerans mot kränkningar. Alla har rätt till en skola fri från mobbning.

– Jag är optimist och tror att vi kan nå dit även om vi har ett stort arbete framför oss. Vi måste arbeta ännu mer förebyggande, vuxna måste ta ansvar och eleverna måste vara med på tåget.

Behöver du som BEO bättre verktyg för att uppnå nolltolerans?

– Ansvaret ligger på skolhuvudmännen, men inom vår tillsynsverksamhet har vi en unik möjlighet att kräva skadestånd för elever. Inom BEO tar vi 40–50 beslut om skadestånd varje år. De flesta skolor betalar, men i vissa fall måste vi stämma för att få ut skadeståndet.

BEO har också en effektiv hantering av anmälningarna. Trots att antalet har ökat stadigt avgörs 80 procent av alla anmälningar inom fyra månader.

– För mig är det en hjärtefråga att ha en effektiv organisation. Och vi utreder alla anmälningar, till skillnad från Diskriminerings­ombudsmannen som har ett annat arbetssätt.

Vad är viktigast att förbättra, för att kränkningarna ska minska?

– Jag lyfter alltid fram det förebyggande arbetet. Om en rekor säger att skolan inte har problem blir jag skeptisk och vill lyfta på fler stenar. Man måste vara medveten om att det är nolltolerans som gäller och att elever med funktionsnedsättning dessutom är extra utsatta.