Tsunamin visade på behov av stöd

Lena Fagéus.

Ur Tema Förlust & sorg i Föräldrakraft nr 5, 2009.

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

Lena Fagéus är präst och har arbetat med sörjande i 20 år och mött människor i akut sorg.

Lena Fagéus är präst och har arbetat med sörjande i 20 år och mött människor i akut sorg.

Lena Fagéus har länge varit verksam som präst och är idag även legitimerad psykoterapeut.

– Jag är van att möta olika personer på olika sätt. Riten kring begravningen är en särskild erfarenhet som jag bär med mig.

Hon har ingen anställning som präst idag men vikarierar ibland.

– Att vara präst är min djupaste identitet och jag vill fortsätta ha kontakten med kyrkan och med prästyrket, säger hon.

Lena Fagéus har arbetat med grupper av föräldrar som förlorat barn och samarbetar med barncancerföreningarna i Stockholm och Skåne.

– En ganska stor del av min vardag handlar om möten med föräldrar.

Försorg, det företag som hon idag arbetar inom, har sitt ursprung i tsunamikatastrofen.

– Jag var starkt inbegripen i sorgearbetet efter tsunamin. Vi som idag finns här på Försorg träffades där och började prata om vad vi med våra olika kompetenser skulle kunna göra tillsammans.

Hennes erfarenhet är att en grupp av människor som sörjer behöver ha någon som leder samtalet, som ger stöd och som har kunskap om hur sorgeprocessen ser ut.

– Sorgen behöver inte alltid handla om att någon dött.

En annan sorg

Att få ett barn med en funktionsnedsättning är en oerhörd sorg. Det barnet måste man kunna sörja, för det är ett annat barn än man förväntat sig. Det finns en komplikation. Barnet kanske aldrig blir vuxet, kanske aldrig kommer att kunna klara sig på egen hand.

– Det är både att sörja det barn man inte fick och att sörja att barnet kanske får lida och gå igenom mycket som är svårt. Även om barnet inte upplever lidandet så gör föräldern det, säger hon.

Lena Fagéus talar om den dubbelhet som finns i att kämpa med svår sjukdom i väntan på en död som man vet ska komma och där döden också kan upplevas som en lättnad.

– Som förälder gör man naturligtvis hela tiden det man måste. Men det finns många känslor i en sådan process. Hem­ska, sorgliga och sköna känslor. Det är värdefullt att kunna bejaka de positiva känslorna, säger Lena Fágeus.

I sitt arbete har hon sett att syskon ofta har det knepigt. De får stå tillbaka för det sjuka syskonet och när sorgen kommer får de stå tillbaka ännu mer för då sörjer man barnet som dog.

– I samband med arbetet efter tsunamin åkte vi på sorghelger, eller stödhelger, med dem som förlorat barn. Både föräldrar och syskon var med och det var mycket bra.

Många som deltog i arbetet efter tsunamin fick en samlad och intensiv erfarenhet. Det fanns en vilja från samhället att hjälpa till.

– Annars är sörjandet så vinddrivet. Det finns ingenting. Man får hitta sina egna terapeuter, gå sina egna vägar. Kyrkan har lite att erbjuda men alla passar inte där. Frågan är var man hittar grupper där man kan känna igen sig, säger hon.

Stort hål

Hon menar att det finns ett stort hål i samhällskroppen, efter ett system där man hjälper sörjande. Det räcker inte bara med de första akuta insatserna från psykiatrin och den vanliga sjukvården.

– Något av det blottlades omkring tsunamin. Det blev tydligt att här behövs resurser. En sådan modell arbetar vi efter på Försorg, fast i mindre skala.

Kyrkans stöd till sörjande skiftar från församling till församling.

– Kyrkan skulle kunna vara mer innovativ och fundera över vad man kan göra för att möta personer som har en svårare sorg. Man är redan bra på att göra sorggrupper för äldre personer som mist sin partner efter ett långt liv. Men det behövs mer även för andra grupper, säger hon.

Lena Fagéus är medveten om att många församlingar saknar tillräcklig kompetens för komplicerade sorgeprocesser.

– Rent generellt gör kyrkorna ett fantastiskt jobb. Men det finns ändå många som inte får det stöd de skulle behöva, säger hon.

Fem till tio år

Hon menar att det finns en okunskap om att sorg kan ta otroligt lång tid att bearbeta. Det finns forskning som säger att när man har förlorat ett barn så tar det mellan fem och tio år innan ångestkurvan återgår till normalnivå.

– Låt det ta sin tid. Hasta inte. För­lus­ten blir inte mindre med tiden, men man kanske kan fyllas av andra saker emellanåt. Från att ha mått dåligt mest hela tiden kan man börja känna att det finns ett läge uppåt och ett nedåt, att man pendlar, säger hon.

Kan medföra livsmod

Men sorgen kan också medföra livsmod, kraft och kreativitet. Livsglädje som bara handlar om här och nu. Små stunder som blir viktiga och som gör att man  kan klara det svåra.

– I den sorgeprocess som måste till är vi olika beroende på vad vi varit med om, vilket kynne och vilken personlighet vi har. I allas liv finns en rörelse där man gång på gång går från sorg till liv, från liv till sorg. Varje flöde öppnar för något nytt, säger hon.

– Vi börjar tidigt träna oss för förluster. Vi övar oss i att sörja, bearbeta och komma tillbaka. Hur vi hanterat det vi har bakom oss påverkar de sorger vi sedan drabbas av. +

Publicerad:
2009-10-10

Av: Katarina Nyberg

Nyckelord:
Förlust & sorg, tsunami


ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se