Unik terapi

Hästens rörelser i gångarten skritt stämmer väl överens med människans gångmönster. Det är just detta som gör ridterapi unik och lämplig för barn och ungdomar med funktionshinder.

Sofia älskar Wars. Sofia är sju år och har ridit i fem. Wars, som bär halva namnet av staden War­szawa, är en artonårig val­ack­import från Polen i C-pon­ny­format.
Fast Sofia inte kan tala om för Wars att hon älskar honom vet han det ändå. Det syns i hennes ögon som glittrar när hon ser honom stå uppställd i mittgången i det lilla stallet på Lunna Gård utanför Kungälv.
Hon älskar Wars lika mycket som Linn älskar Bella eller Jonna älskar Dyrk. För kärlek till en ponny har inga förbehåll. Känner inga begränsningar till att man måste kunna tala, gå eller stå. Till Lunna Gård kommer Sofia en timme i veckan för att rykta, borsta och rida Wars eller någon annan av de 20 hästarna.

Lektionen är slut för denna gång. Pappa ger Sofia stöd att stå och hon väljer med omsorg i den stora flätade korgen efter en borste som är lagom för hennes hand. Borsten hamnar till sist rätt i handen och hon vänder sig mot Wars. Hans bog ångar av värme i det råkalla stallet och pälsen är tovig av svett. Lukten av häst blandas med doften av hö och morötter som väntar när Wars är färdigborstad. Sofia skrattar och hela ansiktet lyser av glädje. Det har varit en bra ridlektion i ridhuset. Charlotte von Arbin, Lolo, har instruerat och de fyra barnen i gruppen har lyssnat koncentrerat och följt varje uppmaning. ”Då svänger vi från Cykeln till Elefanten” säger Lolo med hög och tydlig stämma och alla ryttarna vänder halvt igenom. ”Hur ser tecknet för hatt ut?” undrar Lolo och Sofia tecknar ovanför hjälmen.

För Sofia och de andra barnen innebär timmen i stallet och ridhuset en mängd intryck. Ridterapi är en behandlingsform som betonar helheten.
– För att vi ska fungera som människor krävs att hjärnan får sensoriska impulser, förklarar Lolo.
Den sensoriska informationen kommer från de många miljoner receptorer som finns över hela kroppen, i hud, ben och muskler. Från det viscerala systemet öron, ögon och näsa.
När Sofia sitter på Wars rygg stimuleras receptorerna i hennes ben och muskler, som i sin tur aktiverar det centrala nervsystemet. När hon sitter i sadeln och följer ponnyns rörelser aktiveras muskel- som balansreaktionerna hela tiden. Rums- och lägesuppfattningen påverkas, liksom rörelsekänslan. Genom olika undersökningar, bland annat med hjälp av videofilmning i olika plan, har man påvisat att hästens flerdimensionella rörelser i skritt väl stämmer överens med människans gångmönster. Det är just denna överensstämmelse som är så unik, som gör det lämpligt att använda hästen som terapiredskap.

I stallgången kommer Sofia nära Wars huvud och känner hans mjuka mule, den ångande andedräkten och värmen från hans flera hundra kilo tunga kropp. Värmen från en häst är en grad varmare än hos en människa, alltså 38 grader, vilket ofta framhålls som betydelsefullt i terapisammanhang.

Ljudet av hovar och gnägg blandas av raspet från borsten, smattret av regnet mot stalltaket och sorlet och skratten från tjejerna som mockar. När borstningen och mockningen är avslutad infinner sig lugnet och stillheten i stallet, då bara hästarnas långsamma tuggande är det enda som hörs.
– Många människor med handikapp lever en i ganska trång värld, berättar Lolo. Handikappet medförr en begränsning av olika aktiviteter och upplevelser. Får man inte stimulans tappar man snart intresse och nyfikenhet.
– Ridning innebär ju inte bara att man sitter på en häst och rider runt. Det innebär en förflyttning till en helt annan miljö än den man vanligen har omkring sig. En miljö som bjuder på en mängd annorlunda intryck och upplevelser.
Att sitta på Wars rygg innebär för Sofia att hon ser omgivningen ur ett annat perspektiv. Genom att hon rätar på huvudet för att se de andra hästarna, konerna längs mittlinjen och symbolerna på ridhusväggen, påverkas i sin tur sits och kroppshållning.
Så snart vädret tillåter sker ridningen utomhus. Lolo är noga med att påpeka att ridterapi ska ses i ett helhetsperspektiv och utomhusmiljön erbjuder betydligt mer att titta på och upptäcka än ridhuset.
– Vi har en liten äventyrsslinga med en grotta och en damm. Så här års bor tomten i grottan och det tycker barnen är så spännande att de nästan håller på att dö.
Hon använder bommar, koner och plastringar, men försöker i övrigt använda det som naturen erbjuder.
– När vi ser fina maskrosblad som kaninen i stallet skulle vilja ha, plockar vi och låter barnen hålla en knippa blad i handen under hemvägen. Vi plockar blommor och björnbär som också ska tillbaka till stallbacken.
Efter lektionstimmens slut samlas de flesta för en fikastund inne i klubbhuset. Doften av nybakade bullar är underbar.
– Rutiner kring besöket är viktigt. Saften och bullarna är nästan lika viktig som själva ridningen för vissa av barnen, skrattar Lolo.

Till Lunna Gård kommer också ryttare utan funktionshinder för att rida. Men bara i mån av plats. Först och främst är det barn och ungdomar med funktionshinder som får ridtider.
– Vi kallar det omvänd integrering.

Dessa fritidsgrupper är sammansatta av ryttare som rider på samma nivå, oberoende om de har ett handikapp eller ej. I grupperna framkristalliseras då och då någon som vill gå vidare och börja tävla inom ridsporten.
Det finns möjligheter att tävla i dressyr, även för ryttare med funktionshinder. Men återväxten inom svensk handikappridning på tävlingsnivå bland de yngre ryttarna är just nu dålig. Lolo tror att det beror på att tävlingsmomentet blivit alltför seriöst och dyrt för den enskilde tävlande.
– Det måste vara roligt att tävla. Jag använder tävlingsdelen som motivation i terapin. Och det är roligt att vinna en rosett när man varit duktig och skärpt.
Hon har ett långt förflutet som arrangör och medhjälpare vid såväl Para­lympics och VM. Men de nationella tävlingarna blir allt färre och nu återstår egentligen bara några enstaka regionala tävlingar.
– För inte länge sedan följde jag unga funktionshindrade ryttare landet runt på olika tävlingar där de träffade nya vänner och bodde på vandrarhem, berättar Lolo.

Framtiden för ridterapi ser dock mycket ljus ut. Runt om i världen utvecklas metoder och hjälpmedel. För närvarande riskerar Sverige att hamna lite på efterkälken. Till exempel har både Tyskland och Finland hunnit betydligt längre i utvecklingen. USA och England räknas också till de framstående på området.

Lolo menar att en anledning till Sve­riges ställning inom ridterapi kan vara att det finns ett ”plotter” av tjänster med olika utbildningsbakgrund.
– Det saknas en enhetlig befattningsbeskrivning för tjänsten som ridterapeut, förklarar hon.
Hon hoppas dock att förhållandena ska förbättras i och med att Högskolan i Östersund startat en högskoleutbildning på 30 poäng för blivande ridterapeuter.

Fotnot. Begreppet ”C-ponny” innebär att ponnyn är mellan 130 och 139 centimeter i mankhöjd. Att ryttaren ”vänder halvt igenom” betyder att ekipaget svänger från mitten av ridhusets kortsida tillbaka till mitten av långsidan.