Nyheter

Vad är det som händer när vårt liv plötsligt stannar upp?


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




 

Vi har fötts in i en tid där vi indoktrineras att tro att vi väljer våra liv, att vi styr hur det skall utformas. Vi växer upp och får höra att du är där du är för att du har valt att vara just där. Vi lär oss att livet skall vara på ett visst sätt och ser det inte ut så, är det upp till oss själva att se till att det blir så.
Det skriver Linda Forshaw i en ny krönika för Föräldrakraft.

Foto på Linda ForshawVi har fötts in i en tid där vi indoktrineras att tro att vi väljer våra liv, att vi styr hur det skall utformas. Vi växer upp och får höra att du är där du är för att du har valt att vara just där. Vi lär oss att livet skall vara på ett visst sätt och ser det inte ut så, är det upp till oss själva att se till att det blir så. Jag frågar mig hur det såg ut förr. När vardagen handlade till 90 % om överlevnad, när det fanns varken ekonomi eller tid att kontemplera över ”hur lycklig är jag?”.
Jag tror vi hade kunnat behöva rådfråga våra förfäder hur vi skall se på det som drabbar oss i våra liv idag.

Ibland kan jag tänka, kan det vara så att vi är här för att lära? OM det är så, finns det då inte en poäng med ett liv som varken känns bekant eller bekvämt?

Vad är det som händer när vi, vårt liv, plötsligt stannar upp. När det känns som att livet som tidigare kändes kontrollerbart, blir något annat. Kanske får vi en cancerdiagnos, förlorar en nära anhörig, eller som jag, föder ett multihandikappat barn. Skillnaden mellan mitt ”trauma” och t ex en livshotande sjukdom, är att mitt i mitt trauma finns ett vackert barn.

När jag ser tillbaka är det tydligt att den Linda jag var före Tommys födelse, is no more. Jag kan se nu att jag, över tid, förändrades i grunden. Jag tvingades i kontakt med de känslor som bodde allra längst ner i min botten. De allra svartaste, men även de allra vackraste och ljusaste känslorna. De fick alla vingar och gjorde mig, till slut, till en helare människa.

Vad är det som händer när vi, vårt liv, plötsligt stannar upp? Kanske BLIR VI personer som aldrig kommer att känna kontroll igen, alltid bära på en sårbarhet – en lättväckt melankoli och sorg. Men jag är också övertygad om att vi även får chansen till något av en ”livets nyckel”. Vår medmänsklighet och närhet till människor omkring oss ökar, vi lär oss leva i nuet och vi får en närmare relation till glädjen i vardagen.

De första tre åren med Tommy var fyllda av extrem sömnbrist, konstant oro över att han skulle gå bort, akuta livräddande operationer, men också av ett barn som inte ville bli hållen och kramad, ett barn som grät mycket. Om jag hade blivit ombedd, före Tommys födelse, att beskriva ett barn som skulle vara det allra svåraste för just mig att ta hand om, skulle jag antagligen beskrivit Tommy. Under några av mina svåraste stunder, dagar, kunde jag fundera över om det var så, att gud känt sig extra elak den dagen han valde hem åt Tommy. Nu kan jag tänka att det är nog just så det skulle bli, att just så här ser livet ut. Kanske jag valde Tommy och han valde oss?

Mitt upp i vardagen med Tommy känns livet ofta oerhört svårt. Men när jag tittar tillbaka, kan jag tydligt se, att trots att jag länge var (och delvis fortfarande är) en deprimerad och extremt trött människa, var/är jag också en lyckligare sådan. Det blir tydligt för mig att lilla Tommy för in glädje i mitt liv, på ett mycket krångligt och förvirrande sätt.

Allt har sitt pris. Det goda i livet har en baksida (en bit choklad sätter sig just där). Den vidunderliga kärlek Tommy ger mig, vilket pris får då inte den? Oändlig sömnbrist och kroniskt återkommande besök på barnakuten? Detta är något jag försöker försonas med varje dag.

Jag tror vi alla serveras olika liv. Vi väljer inte våra liv, utan hur vi skall hantera det som sker. Livet är svart och vitt och det skall kanske vara just så. Vi spenderar så mycket energi och tid åt att försöka normalisera något som kanske redan är normalt, vi försöker radera ut det svarta och eftersträva det vita. Vi försöker segla i motvind när vi istället kan vända seglen efter vinden.

Många skulle påstå att mina funderingar och tankar är försvarsmekanismer, ett sätt för mig att stå ut med mina inre sorger. Jag menar att vi vet, när vi vet. Vi vet när något känns sant.

Människor i min omgivning har ibland uttryckt att de sett en förlust i att min karriär stannade av. Att jag fått offra så mycket. Jag brukar svara ”så här blev mitt liv”. Det gör jag med en smärta och en trötthet, men också med en stolthet och glädje över att jag ”väljer” min son, jag väljer mitt liv och försöker följa dess vågor. Jag är glad att livet ”drabbar” oss, att du drabbade mig Tommy.
 

 

ANNONSER
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
  • Annons för Mo Gård
ANNONSER
  • Annons för Tidvis
  • Annons för Särnmark
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för STIL
  • Annons för Mini Crosser X
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för HD Motion
  • Annons för Fremia
  • Annons för HEA Medical
  • Annons för JAG
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för Primass