”Välj en skola där ditt barn kan utvecklas”

Anpassad miljö, positivt klimat, möjlighet att identifiera sig med andra och skaffa kompisar. Och att Tobias själv sa ”Jag ska gå på den här skolan” efter bara två dagars besök. Det avgjorde saken för familjen Andersson-Österlund när de letade ny skola till sin son efter flera års vantrivsel.

Det är familjedagar på Ekeskolan i Örebro. Under två dagar är föräldrar och syskon på besök för att få inblick i barnens vardag, träffa personal och umgås.

Johnny Österlund och Pia Andersson är föräldrar till Tobias som är 16 år och går här sedan fyra år tillbaka.

Gemensamt för alla elever som går här, är att de har en synnedsättning i kombination med en eller flera andra funktionsnedsättningar.

Ungefär hälften bor i Örebro, medan de övriga veckopendlar, och bor över på det intilliggande internatet under veckorna.

Så är det för Tobias. Han kommer från Märsta 22 mil bort. Med en grav synnedsättning, högersidig cp-skada och nedsatt kognitiv förmåga, har det varit svårt att hitta en bra skolsituation i hemkommunen, trots att de försökt. Det började redan på förskolan.

– Det fungerade tack vare att det fanns en pedagog med synutbildning, men det var en rörig miljö som inte passade Tobias, säger Pia.

När det var dags att börja skolan fanns inget bra alternativ i Märsta, så familjen besökte en sär- och träningsskola i en intilliggande kommun.

– Vi var tveksamma, vi såg att barnen som gick där hade större behov än Tobias, men personalen var påstridig och sa att det skulle ”bli perfekt”. Tobias var den enda som hade tal, och han var ”bäst i klassen”, vilket till en början blev ett lyft för honom. Han blev friare som person och hans självkänsla stärktes, men möjligheterna för Tobias att få talande kompisar saknades.

Efter ett par år ville hemkommunen att Tobias skulle börja i deras särskola.

– Vi åkte dit och mötte en passiv, trött och likgiltig personalgrupp. Men i samma veva började en ny rektor, som ville förändra detta, så vi bestämde oss för att testa, säger Pia.

En referensgrupp med föräldrar sattes ihop och pappa Johnny gick med för att försöka påverka skolsituationen.

Det funkade ”hyfsat bra” i början, även här. Men sen märkte de på Tobias att något var fel, berättar Pia. Tobias ville inte gå till skolan av flera olika orsaker, bland annat för att man flyttat in förskoleelever i samma lokaler, vilket bidrog till att det blev rörigare och mycket mer oväsen än tidigare.

– Resultatet blev att han skolkade i nästan två års tid, vilket var en enorm påfrestning för hela vår familj.
 

Redan sedan Tobias var mycket liten hade familjen haft kontakt med Ekeskolan i Örebro, som då var ett nationellt resurscenter för barn med synnedsättning och annan funktionsnedsättning.

– Vi gick på en föräldrakurs, och sedan träffade vi samma personer i samband med att Tobias gjorde en synpedagogisk utredning när han var tre, fyra år.

Under tiden på hemkommunens särskola fanns också ett samarbete med Ekeskolan som utbildade personal och föräldrar i ”mobility”, en metod för orientering och förflyttning vid synnedsättning.

Dessutom hade Pia hört mycket gott om skolan från en före detta kollega, vars son hade gått där.

De tog kontakt med Ekeskolan för att se om den kunde vara ett alternativ för Tobias. Men de kände oro för att skolan låg så långt bort och att det i så fall skulle innebära att Tobias skulle flytta till internat, och komma hem bara på helgerna.

– Vi åkte dit på besök under ett par dagar, och redan andra kvällen sa Tobias, ”jag ska gå på den här skolan”, säger Pia.
 

Paulinas bror Jonathan och Sandras bror Tobias går på Ekeskolan. Paulina säger att när hennes bror kommer hem på helgerna, frågar han när han får åka tillbaka Örebro.

Och så blev det.

Johnny säger att det var jobbigt att släppa taget i början, visst har det funnits dippar även här. Ett par gånger under de första åren körde han de 22 milen fram och tillbaka för att säga god natt till Tobias som var ledsen. Men sedan Tobias fick sin första bästa kompis här har det inte hänt.

– Här får Tobias både mental och fysisk träning, och fler möjligheter att identifiera sig med andra och skaffa kompisar, säger Johnny.

Pia påpekar också att miljön inte finns någon annanstans.

– Det är extra svårt att integrera elever med synnedsättning, det handlar inte bara om anpassade hjälpmedel, utan också om att det är lugnt och tyst.

Johnny nickar:

– Första gången vi var här kändes det som att gå in i en kyrka. Det var också trevlig stämning, vilket vi snabbt lade märke till.

Pia och Johnny tycker att Tobias har vuxit mycket här.

– På en kommunal skola är det så mycket på individnivå om det blir bra. Här ligger det i allas intresse att eleven ska utvecklas. Ekeskolan har alltid arbetat mycket för att Tobias ska bli en självständig individ som känner sig trygg och säker att ta egna beslut och genomföra dessa, säger Pia.

Johnny fortsätter:

– Här är ingenting omöjligt. Man får den tid man behöver och uppmuntras till egna initiativ. Det är ett positivt klimat och de plockar ur det bästa ur ungarna.

Men Pia säger också att det så klart också finns nackdelar.

– Det känns olustigt att Tobias åker 22 mil i snömodd och halka. Och att de kompisar han nu får inte bor i närheten vilket innebär att då han slutar skolan kan han förlora dessa relationer. En annan sak är att många av de yngre i personalgruppen har fått sluta på grund av arbetsbrist och att de varit några av Tobias favoriter.

De vill gärna tipsa andra föräldrar om att inte bara godta vad kommunen säger när det handlar om att välja skola. Det är viktigt att skaffa sig information på egen hand.

– Kontakta LSS-handläggaren och habiliteringen, men kolla också på nätet och kontakta andra föräldrar. Besök skolor och åk runt och titta. Gå på magkänsla och utgå från vad som är bra för ditt barn.

För Tobias del har jämnåriga kompisar betytt mest av allt.

– Han hade aldrig haft jämnåriga kompisar innan han kom hit. Det var mest vuxen- och assistentrelationer.

Pappa Johnny är engagerad i föräldraföreningens styrelse som jobbar med frågor om hur barnen ska få en meningsfull fritid. Varje sommar anordnar föreningen ett sommarläger för nuvarande och tidigare elever.

Föreningen är också engagerad i frågan om de åtta tjänsterna som nyligen tagits bort.

Ekeskolan är den enda skolan i Sverige som är helt anpassad för elever med synnedsättningar. Den har tappat lite kännedom på grund av att den under en lång period endast fick vara ett resurscentrum.

I dagsläget finns bara 27 elever här, i lokaler som en gång rymde det fyrdubbla.

Elisabeth Brynje Starfelt är rektor här sen ett år tillbaka. Hon tycker att hela Ekeskolans existens är dubbel.

– Å ena sidan skulle den inte behöva finnas, men många av de här eleverna har svårt att få en bra skol-, omvårdnads- och boendesituation i sin hemkommun. Många elever har en känsla av misslyckande när de kommer, det har inte funkat i skolan.

Staten betalar tre fjärdedelar av kostnaden, hemkommunen resten.

– Personalen måste vara oerhört kreativ, när inte synen finns, och använda andra sinnen. Vi nöjer oss inte förrän vi får det att fungera för varje elev.

Innan man bestämmer sig tycker hon att man ska prova på, och Ekeskolan erbjuder familjer att komma och göra just detta, för att känna om det är rätt för dem.

En annan viktig del är vad som händer efter skolan. Utskolningen tar oftast två år, och Ekeskolan hjälper familjen att hitta en bra lösning för boende och sysselsättning.

Sedan ett par år tillbaka jobbar skolan också med entreprenörskap för eleverna, i något som kallas ”Vedfirman”.

Vedfirman består i dagsläget av fyra elever. De hugger, klyver och säljer ved, och de tar själva hand om allt från beställning till leverans och betalning. Mottot är att ”säljaren är viktigare än köparen”.