Var finns engagemanget?

Funktionsrättsrörelsen behöver fler eldsjälar för att kunna försvara de som behöver stöd ute i kommunerna, skriver Harald Strand.

Allt svårare att bedriva intressepolitik

Vi har allt större svårigheter att hitta nya, engagerade medlemmar till FUB, både till våra lokalföreningar och våra länsstyrelser.

Som ordförande för FUB Stockholms län ser ett ointresse att vara med på våra föreläsningar och medlemsmöten. Även om det inte går att direkt mäta misstänker jag att allt färre läser de rapporter om LSS som vi skickar ut.

Jag ser att vårt viktiga intressepolitiska arbete blir svårare och svårare. Det kan få vem som helst att tröttna, särskilt om man närmar sig hög ålder.

Vi ser tydliga försämringar i kommunerna

Tyvärr påverkar detta de som är beroende av kommunernas engagemang för LSS. Vi ser det tydligt i de försämringar för LSS-berättigade som skett under de senaste åren. Det påverkar naturligtvis även den viktiga personalrekryteringen. Intresset för att arbeta inom LSS-verksamheter minskar. Det leder till att utbildningar minskar och kompetensbristen ökar.

Mitt engagemang är naturligtvis beroende av att min yngsta son har stora funktionsnedsättningar. Men det blev ännu starkare genom en forskningsrapport från FAS år 2010. Där stod i klartext varför skillnaden redan då var så stor inom LSS i våra kommuner:

”Stödet till funktionshindrade i kommunerna varierar och det beror inte på förmåga eller resurser utan på om det finns eldsjälar och ambitioner hos politiker, tjänstemän och hos handikapporganisationerna. Följden blir att likabehandlingsprincipen sätts på undantag och att de som behöver stöd inte alltid får det.”

Om den kommun i undersökningen som hade bäst LSS-verksamheter, stod detta:

”Högby var en omsorgskommun av dignitet. Kommunstyrelsens ordförande var en verklig eldsjäl. Här fanns engagemang, erfarenhet och intresse. FUB hade en egen samrådsgrupp direkt under kommunstyrelsen. Pengar var inget problem.”

Jag har verkligen konstaterat just detta, när jag nu i drygt 10 år varit riktigt aktiv på olika nivåer och olika roller i FUB.

Vi som orkar måste hjälpa till

Jag gjorde för en tid sedan detta upprop till medlemmar i FUB Stockholms län:

Alla behövs!
Vi har drabbats av att flera av våra lokalföreningar har svårt att få ihop medlemmar till sina styrelser.
Det är väldigt olyckligt då vi behövs för att försvara våra medlemmar ute i kommunerna.

Vi ser att våra medlemmar blir undanskuffade till ett liv som är långt från ”ett liv som alla andra med goda levnadsvillkor”. I takt med att nu kommunernas ekonomi blir sämre så sparar man på grupper som är små och vars röst inte hörs.
Ansvaret hamnar då på oss som kan protestera och göra de osynliga synliga. Vi som kan måste kämpa för alla dessa!

Vår grupps ekonomi blir sämre medan politikers blir bättre. FUB:s rapport ”Fångad i fattigdom” borde vara obligatorisk läsning som ögonöppnare för alla politiker och ansvariga myndigheter samt för alla andra som bryr sig om vår grupp.

Jag ser med oro på att det normala har blivit att avslå insatser, även insatser som personer haft i många år. Och insatser i LSS som tidigare var självklara, som boende, om man tillhörde gruppen.

  • Vi har fortfarande möjlighet att föra vår talan genom paragraf 15.7 i LSS. Det har blivit ett måste. En lokalförening kan kräva detta av sin kommun. Kom ihåg att kommunen inte kan säga nej. Läs om detta i LSS-skolan.
  • Den enskilde har med hjälp av god man möjlighet och rätt att föra sin talan inför nämnden i ett pågående beslutsärende. Acceptera inte ett nej!
  • Den enskilde med minst en LSS-insats har rätt till Individuell Plan enligt paragraf 10 i LSS. Kunskapen om just detta och LSS överhuvudtaget är numera dålig hos ansvariga i kommunerna. Läs även om detta i LSS-skolan.
    Vi som orkar måste ha tid att hjälpa våra medlemmar till det goda liv LSS utlovar.

Vi kan inte lita på att andra gör jobbet

Vi är viktiga för att stoppa nedmonteringen av den oerhört viktiga som LSS är! Målet ”ett liv som andra med goda levnadsvillkor” följer FN-konventioner om ”allas lika värde” och den specifika ”Funktionsrättskonventionen”. Vi måste se till att alla accepterar dessa lagar.

Det behövs ett starkt engagemang från FUB och alla andra funktionsrättsorganisationer för att väcka våra politiker. Vi måste se till att alla ansvariga i våra kommuner har både rätt inställning och rätt utbildning. Vi måste ha tid att göra detta, då vi inte kan lita på att andra gör jobbet.

Rädda rekryteringen!

Om vi inte lyckas stoppa försämringarna inom LSS leder det i förlängningen till att rekryteringen av lämplig och utbildad personal försvåras. Självklart vill dessa jobba i verksamheter som är synligt viktiga i kommunen, och där kompetensutbildning ständigt erbjuds.

Vi måste engagera oss inte bara för LSS-gruppen utan även för den viktiga personalen.

Tillägg om kommentarer

Jag fick en kommentar på Facebook från ”Mammakampen – livet i bokstavskampen”.

Här är mitt svar till Mammakampen

Jodå, jag ser och vet att slutna Facebookgrupper är ett bra komplement till att träffas och sprida aktuell information, samt inte minst viktigt vara ett stöd för de som ingår i gruppen. Jag är också väldigt medveten om att engagemang typ Facebook, Twitter, SMS, kan ta i princip hur mycket tid som helst.

Problemet är att du måste ha en lokalstyrelse och styrelsemedlemmar för att LSS ska fungera som lagen är tänkt. Så fungerar vår representativa demokrati. Gammalmodigt?

LSS stadgar att kommunen är skyldig att samverka enligt §15.7 med FUB och andra funkisorganisationer. Kommunen är likaså skyldig att erbjuda alla som har en LSS-insats en individuell plan enligt §10 i LSS.
En LSS-handläggare är skyldig att kunna LSS på djupet – annars är det ”rött kort”. Som officiell representant för FUB har du rätt att delta på nämndmöten. Inget av detta erbjuds till en FB-grupp!

Min erfarenhet är inte att en lokalförening avvisar yngre personer som vill in i lokalstyrelsen. Men självklart måste man anmäla sig intresserad i god tid före årsmötet, för att kunna nomineras och sedan bli vald på årsmötet.

Mina närmaste lokalföreningar jagar på alla sätt (även på sociala medier) nya medlemmar och de ska gärna vara yngre än vi gamlingar som nu sitter i styrelserna. Visst finns det, som många föreningar, där bromsklossar som vill ha det som det alltid har varit – men de är få och bör kanske röstas bort.

För att LSS ska fungera behövs aktiva medlemmar i alla åldrar som är bra pålästa om LSS (därför LSS-skolan), som motpart till kommuners neddragningar och försämringar som annars sker i det tysta där ute. Ty tyvärr måste vi allt oftare strida för LSS-gruppens rättigheter.

Mvh Harald

 

2 kommentarer

  1. Det är verkligen sorgligt att behöva konstatera att allt det vi stred för på 1970/80-talen är mer eller mindre raserat idag. LSS skulle garantera goda levnadsvillkor för människor med funktionsnedsättningar men den ena skandalen efter den andra runtom i landet kan pågå i åratal pga av ointresse och inkompetens utan att politiker och beslutande tjänstemän reagerar på missförhållanden. Det har resulterat i många tragedier och följs säkert av fler.

  2. Kanske beror det också på att trots att vi i kommunen ropar med megafon så har politikerna ett nytt sätt att fjärma sig från engagemang för samhällets utsatta.

    Förr fanns det en skam i att inte bry sig om sin nästa, ”en av alla dessa minsta”. Det sekulariserade samhället har ingen tydlig hållning när det gäller uppdraget att ”ta hand om sin nästa”. Alla bara accepterar försämringar i äldreomsorgen, rycker på axlarna, resignerar. Ingen visar på goda exempel eller alternativa sätt att lösa problem. Det spiller över även på de funktionshindrade.

    Själv sliter jag hårt för att få min dotters personliga assistans att fungera. Inte lätt när ingen tar samordningsansvaret på allvar och det är mycket svårt att hitta personal som vill jobba inom vården trots att det kunde vara ett drömyrke för många.

Funktionen för kommentarer är stängd.