Paul Lederhausen: Varje dag finns Erica här

Det skulle ha blivit en stor barnaskara, men när dottern Erica föddes med cystisk fibros fick Paul och Iréne Lederhausen klart för sig att risken var för stor. När Erica dog vid 16 års ålder resulterade föräldrarnas djupa sorg i skapandet av en barnfond.

Uppdatering 2 maj 2024: Paul Lederhausen har avlidit vid 87 års ålder. Det uppger sonen Mats Lederhausen på LinkedIn.

Känslorna kommer i svallning

Paul Lederhausen är fram­gångsrik företagare och en av svenskt näringslivs mest betydelsefulla personligheter. Det första han säger när vi möts för ett samtal kring öppnandet av det senaste Ronald McDonaldhuset är dock att han är ”en mycket känslig person”.

– Känslorna kommer så lätt i svallning, säger han när vi slår oss ned i bib­lio­teket i det nybyggda huset i Linköping, närmast tårögd efter all den uppskattning han mött i samband med invigningen.

– Vilken värme som utstrålas bland alla dessa fina människor, som själva bidragit till att det här har blivit verklighet, säger Paul Lederhausen.

Flicka i rullstol välkomnar prinsessan

Han beskriver rört den lilla flickan i rullstol som nyss välkomnat Prinsessan Madeleine med blommor.

– Tänk att vi har kommit så långt att vi kan ge tillbaks lite av det vi har skapat genom vår restaurangrörelse, säger han stolt.

– Vi känner att det här vill vi ställa upp för, fortsätter han och beskriver en av grundprinciperna inom McDonald’s – att företaget ska vara en god medborgare och ge tillbaka till samhället där man verkar.

---

Läs även intervjun med Kristina Radwan: Mamma vågade låta mig leva självständigt med cystisk fibros

---

Ett äkta engagemang

Tomma ord från en företagsledare som vill hålla en snygg fasad? Nej, om man får chansen att möta Paul Lederhausen personligen går det inte att missta sig på att engagemanget är äkta.

– Det ger en oerhörd tillfredsställelse, inte bara för gästerna utan för vår personal, som har ett företag som står upp för samhället och gör de här bidragen, fortsätter Paul Lederhausen.

– Men så har det inte alltid varit, vi har blivit ifrågasatta. Varför vi gör det här, bara för att få publicitet och dölja ett dåligt samvete för felaktig mat? Det har varit en inställning bland många journalister. Nu är det inte så längre. Hade vi varit en bluff hade det aldrig blivit 33 000 restauranger i världen.

En speciell dag

Denna dag är det lätt att få en känsla av att just denna invigning är speciell. Bygg­entreprenören Mats Paulsson har nyss överlämnat en check på en miljon kronor som gåva till framtida nya byggnationer. För det lär bli ännu fler Ronald Mc­Do­naldhus.

– Jag vet inte hur många vi ska bygga, säger Paul Lederhausen. Tiderna förändras och kanske myndigheterna börjar förstå att landstingen måste bygga sjukhus som ser ut så här. Då har i alla fall varit en murbräcka.

Men det låter som att det blir ett nytt hus redan inom ett par år?

– Kanske är det väl snabbt men det kan mycket väl bli så.

Ronald McDonaldhus spelar en allt större roll för familjer som har sjuka barn. Är det så att er satsning på familjehus vid de stora sjukhusen intensifieras?

– Allt fler sjukhus ringer och vill ha vår hjälp. Det finns 70 olika lekrum ute bland mindre sjukhus där vi hjälper till genom att köpa leksaker. När sjukhusen väl har kommit i kontakt med oss den vägen, blir det lätt att de även frågar om Ronald McDo­naldhus; ”du jag hörde att ni hade öppnat i Linköping, vi behöver ett i Umeå, ett i Malmö…” Många är intresserade, jag kan nästan säga att man står i kö.

 

Erica föddes med cystisk fibros

Paul Lederhausen är entreprenören bakom McDonald’s i Sverige. År 1960 föddes Erica med den mycket allvarliga sjukdomen cystisk fibros. Hon dog bara 16 år gammal. I samband med det beslöt Paul och hustrun Iréne att försöka hjälpa andra familjer i liknande situation.

Iréne Lederhausen grundade Ronald McDonald Barnfond år 1990, med syfte att bygga hus som skapar en hemlik och trygg miljö när specialistsjukhusen.

Hur upplevde ni själva er dotters sjukdomstid och sedan den svåra förlusten, sorgen och stödet ni fick i er familj?

– Vårt stora hopp var Ericas läkare professor Birgitta Strandvik, säger Paul Lederhausen. När jag frågade hur allvarligt det var fick vi veta att Erica hade en sjukdom där det inte fanns några tonåringar. Det var den största smäll man kan få. Då bestämde jag mig för att ”det här accepterar jag inte”. Jag måste se till att Erica blir frisk!

Paul Lederhausen gör en paus, som för att hämta kraft för att fortsätta:

– Jag tänkte jag skulle göra det genom att arbeta hårdare, vara mer sparsam och se till att jag kunde …

Tackas av Mats Paulsson, Peab

Samtalet avbryts då Mats Paulsson, en av bröderna som byggt upp byggföretaget Peab, tittar in för att säga adjö till Paul Lederhausen.

– Jag kan bara säga att du har gjort mer än någon kan förvänta sig, säger Paul Lederhausen och kramar om entre­prenörs­kollegan. Tack snälla du, jag hör av mig!

– Jag tycker detta är fantastiskt, stort tack till er alla, svarar en rörd Mats Pauls­son.

Skulle finnas pengar

Paul Lederhausen fortsätter sin berättelse.

– Jag bestämde mig för att det i alla fall inte skulle saknas några ekonomiska resurser för att ta Erica till det sjukhus som hade den bästa vården, oavsett om det var i Amerika, eller i Indien, eller var som helst.

Men pengar eller andra resurser spelade ingen roll.

– Professor Birgitta Strandvik berättade för oss att det vi vet inom cystisk fibros här i Sverige är precis samma som i USA. Nya rön inom läkarvetenskapen sprider sig väldigt snabbt, man håller ingenting hemligt.

Erica hade sin sjukdom redan när hon föddes, den följde med generna.

– Vi upptäckte sjukdomen när hon var ett år gammal, berättar Paul Lederhausen, så under 15 år var hon sjuk i varierande grad. Med åren blev hon sämre. Hon borde ha levt längre än 16 år, men hon fick en väldigt svår infektion som hon inte klarade av.

Det var på sjukhuset i Huddinge som Erica fick sin vård, eftersom familjen bodde i Stockholms­om­rådet.

– Huddinge var specialistsjukhuset för barn med cystisk fibros och därför blev Huddinge det
sjuk­hus där vi byggde det första Ronald McDo­nald­huset.

Hur hanterade familjen förlusten av Erica?

– De flesta tycker nog att förlora ett barn måste vara bland det värsta som kan hända. Och det håller jag med om, men samtidigt kan jag säga att vi lyckades stötta varandra. I sorgsna stunder, när man var ledsen och grinade, kunde vi krypa ned till varandra i sängen och kramas, gråta ut och så kunde vi kämpa oss igenom.

– Och så hade vi sonen Mats som var en spelevink som gav oss kraft.

Både Paul och Iréne bär CF

Förhoppningarna om en stor barnskara förverkligades aldrig.

– Varje människa är bärare av kroniska sjukdomar, om det är blödarsjuka eller cystisk fibros eller något annat. Jag är bärare av CF-anlag och Iréne är också bärare av CF. Då har barnet som ska födas 75 procent chans att vara frisk, men 25 procent risk att få sjukdomen utvecklad och det var precis vad som hände Erica, som var vår förstfödda. Det kunde lika väl ha skett med tredje barnet eller fjärde barnet.

– Mats föddes frisk och vi vågade inte utmana ödet en gång till. Det tror jag alla kan förstå.

Vilken betydelse fick Ericas sjukdom för er vardag?

– Man inser sin begränsning. Man säger ju ”människan spår, Gud rår”. Jag ska inte säga att jag blev religiös, inte alls, men man får andra värderingar.

– Ett tydligt exempel är vår son Mats, som är så skötsam och noggrann med sitt liv. Jag tror att han, i stunder av ensamhet, tänker på att han blev född utan sjukdomen men mycket väl kunde ha haft den. Jag tror att Mats har utvecklats på ett väldigt positivt sätt som en följd av att Erica inte fick möjlighet att leva vidare. Jag skulle tro det, även om vi aldrig har pratat om det.

Hon visste att hon skulle dö

Ditt eget liv blev också annorlunda?

– Det är klart, Ericas bortgång blev min största förlust. Det finns inte en dag när jag inte tänker på henne. Inte en dag. Det kan vara att man möts av ett fotografi. Det kan vara att man hör Rod Stewart på radion, när han sjunger I am sailing, Ericas favoritlåt. Om man lyssnar till texten, då brister man, för den handlar om just henne och det hon gick igenom. Hon visste att hon en dag skulle dö i förtid, hon berättade om det och sa att ”jag vill inte lämna er”. Det är klart att det påverkar mitt liv.

Ni bearbetade genom att dra igång ideella satsningar?

– Ett av de första samtal jag hade, sedan Erica dött, var med McDonald’s grundare Ray Kroc, som själv hade förlorat en dotter i en sjukdom. Han förstod hur jag kände. Han sa ”Paul, jag sänder över en check till minne av Erica och ni kan starta en stiftelse med det.” Vilket vi gjorde, och idag har vi en minnesstiftelse för Erica som delar ut väldigt mycket pengar varje år. Den har samlat på sig stora resurser. Jag har fyllt femtio år och sextio år. De presenter jag skulle fått från företag och vänner har gått till minnesstiftelsen istället. Senast hade licenstagarna samlat in 280 000 kronor. Det blir pengar!

Två stiftelser

Ericas bortgång ledde alltså till skapandet av två stiftelser, dels Ronald Mc­Do­nald barnfond kopplad till McDo­nald’s restaurangrörelse, dels Ericas Min­nes­stiftelse, Lederhausens privata stiftelse.

Ericas Minnesstiftelse har skötts av Paul Lederhausens nära vän Mats Qvi­berg på fondfirman Hagström & Qvi­berg. Och under många år har Ericafondens utveckling varit ”fantastisk”, säger Paul Leder­hausen, som är mycket tacksam över den hjälp han fått av Mats Qviberg att förränta fondens kapital.

Paul hade tänkt be om hjälp att förvalta sina egna, privata tillgångar, men Mats Qviberg ville annorlunda.

– Jag ska inte hjälpa dig för att göra dig mer förmögen, men däremot ska jag se till att Erica Minnesstiftelse blir en stor stiftelse som kan dela ut mycket pengar, slog Mats Qviberg fast.
Och på den vägen blev det, även om Paul Lederhausen sedan även fått hjälp med sin privatekonomi.

Idag har Paul Lederhausen inte längre någon formell position som verksam inom McDonald’s.

– Jag har inga! utropar han glatt när vi frågar vilka hans viktigaste uppgifter är.

Men i nästa andetag konstaterar han att ”McDonald’s är fortfarande min baby”.

– Det spelar ingen roll att jag inte längre har något operativt ansvar. Jag tycker om mina medarbetare och jag är sååå nöjd när jag är ute på fältet idag och tittar på restaurangerna som är oerhört fina.

För Paul Lederhausens del handlar det om att fortsätta vara det bollplank som vd, ekonomichef, etableringschef och andra medarbetare ibland behöver för att vidareutveckla, utan att för den skull växa bort från grundidén. Och uppenbarligen fungerar arrangemanget alldeles utmärkt.

– Det plingar till klockan nio varje morgon när försäljningssiffrorna kommer. Det var ingen som någonsin kunde tro att det här företaget skulle ha 12 000 anställda och de volymer vi har. Jag skrev kontrakt med McDonald’s på hela Nor­den, men i början blev våra restauranger ”bombade”, man kastade smörsyra på oss, man anklagade oss för att ”föda Nixons lakejer”. Hela företaget var i gungning. Då trodde jag att vi kanske skulle kunna öppna 50 restauranger i Sverige och 30 i Norge. Idag har vi nästan 240, bara i Sverige.

Hur ser dina personliga visioner ut?

– Med McDonald’s har jag inga mål och styr det inte på något sätt, förutom att jag är väldigt glad och tacksam att jag kan vara support eller bollplank för dem som vill det fortfarande.

– När det gäller Ericastiftelsen, och ytterligare en stiftelse som vi har privat, delar vi ut pengar. Jag donerar personligen en hel del pengar till olika ändamål. Sedan försöker jag förvalta mitt pund genom att se till att kapitalet inte förstörs genom ovarsam hantering.

Att Prinsessan Madeleine var här på invigningen av Ronald McDonaldhuset i Linköping betyder mycket?

– Det ger kunglig glans! Vi har haft Kron­prinsessan Victoria, som öppnade Ronald McDonaldhuset i Göteborg, och Prinsessan Christina i Huddinge. Det har blivit så. Republikanerna får gå på Max och äta, skämtar Paul Lederhausen.

Hur upplevde du att möta Prinses­san Madeleine?

– Hon är en förtjusande person och behaglig på alla vis. Jag passade på att gratulera henne till förlovningen. Det verkar vara en strong person hon förlovat sig med, Jonas Bergström.

Vad tror du Prinsessan tog mest intryck av här?

– Det var nog när hon hörde familjerna berätta om hur man har det. Varken hon eller någon annan kan ha den insikten, det är först när man träffar familjerna som man förstår.

Paul Lederhausen önskar att många fler fick möjlighet att lära känna verksamheten vid Ronald McDonaldhuset.

– Tänk om vi kunde berätta för hela svenska folket vad vi gör här? Vi skulle gå på moln. Även en person som Björn Eriksson, landshövdingen i Östergötlands län, som jag har träffat i många sammanhang, sa till mig idag: ”Varför visste jag inte det här?” Han visste nog, men det är när man får lyssna på familjerna som man får insikten.

Du måste ha träffat många andra betydelsefulla personer med liknande erfarenheter som du har?

– Ja, jag har haft sådana kontakter men jag vill inte nämna några.

Är detta frågor som man pratar om när höga beslutsfattare träffas?

– Ja, men bara med de personer som man står väldigt nära. Jag har ett bra exempel på det, även om jag inte kan berätta vem det är. Vi satt en hel natt och pratade. När personen senare avled skrev jag ett brev till hans son och berättade om den där natten som vi tillbringade tillsammans och pratade om våra döttrar.

Växte snabbt

Ett annat exempel är Peab-grundaren Mats Paulsson som själv engagerat sig i Ronald McDonald.

Under 25 år hade McDonald’s samarbetat med ett annat byggbolag, som växte snabbt med hamburgerkedjans framgångar.

– En dag såldes byggbolaget och vi fick besked om att de inte ville fortsätta med oss, utan ville tjäna pengar bättre på annat håll. Det gjorde mig lite ledsam, då ringde jag Mats.

– Vi sågs på ett Ronald McDonald Hus och gick igenom bakgrunden. Vi hade en fantastisk dag och Mats sa att ”jag bestämmer inte allt, men det här ska vi bygga”.

– Vi utnämnde Peab till vår nya byggherre och Mats var glad för det.  Lite senare ringer Erik Paulsson och ber mig ringa till Mats ”för han är förtvivlad, hans son har blivit väldigt sjuk”.

– Då hade sonen fått galopperande can­cer. Jag sa att ”jag ska se vad vi kan göra”. Stefan Einhorn, onkolog och professor, hade suttit i vår styrelse under många år. Jag ringde honom. Sedan ringde jag sonen

Mats, som sitter i huvudstyrelsen för McDonald’s USA. De läkarkontakter vi har är enorma. Vi gjorde våra bästa ansträngningar för att se om vi kunde hjälpa till, men det gick för fort.

– Det är otäckt att man kan sitta och berätta om Erica i augusti och sedan drabbar en liknande sak honom själv, och knappt sex månader senare dör hans son.

Stark gemenskap

Händelseförloppet skapade en stark gemenskap mellan Paul Lederhausen och Mats Paulsson. Vid invigningen i Lin­kö­ping, då Mats gjorde en miljondonation, berättade han att ”Palle” varit ett oerhört stöd.

– Han sa till mig att ”Palle, vet du att, när det händer ett dödsfall hör vänner och bekanta av sig den närmaste tiden, men sedan är man borta, som pestsmittad, folk vänder sig om på gatan, vill inte prata”.

Folk är blyga, det är inte att de vill en illa, men de tycker det känns olustigt, hur ska vi behandla honom nu då?

– Du ska veta att du har ett sorgeår framför dig, sa jag till honom när sonen hade gått bort, berättar Paul Leder­hausen. Det är första julen utan sonen, första påsken, första sommaren. Jag höll kontakt med honom varje vecka eller var tionde dag. Ringde honom, ibland bara för att säga ”hur är det nu då?”

Samtalet lider mot sitt slut men vi passar på att fråga om Paul Lederhausen vill påverka eller förändra något annat inom svensk vård och omsorg.

– Ja, det vill jag, säger han utan att tveka. Det är maten. Den är förskräcklig. Om det finns någon högtidsstund på sjukhuset, så är det när tallriken kommer med en bit mat. Men de bleka makaronerna och lilla falukorvsskivan… Inte en blomma, inte en persiljekvist, inte ett glas saft, inte en öl eller ett glas vin. Det måste ändras, det är en sådan katastrof. Men skriv för Guds skull inte att det ska vara mat från McDonald’s!

Maten viktig

Att maten har stor betydelse för möjligheterna att tillfriskna, har Paul Leder­hausen fått klara besked om från läkare som han diskuterat frågan med.

På samma sätt som de miljöer som Ronald McDonaldhusen erbjuder – ett hem istället för en betongvägg – spelar en viktig roll för de sjuka barnens utveckling.

– När jag talar med läkare säger de ”Palle, på de sjukhus vi har Ronald McDonaldhus är tillfrisknandegraden mycket högre, eftersom man lever i en annan miljö”.