Vem har lurat vem?

Journalisten Irka Cederberg har följt ett uppmärksammat fall av misstänkt försäkringsbedrägeri inom personlig assistans. Hon menar att det inte handlar om bedrägeri, utan om ett fall av diskriminering av romer. I denna debattartikel berättar hon om ”Roman” som dömts för att ha påverkat sin dotter att spela sjuk. Men mycket tyder på att Roman är oskyldig. Försvars­advoka­ten Jan Anders Hybelius har dock nekats prövning i Högsta domstolen för detta ovanliga mål.

Irka Cederbergs artikel:

Det har varit mycket tal om försäkringsbedrägerier den senaste tiden. Många har upprörts över mannen som i flera år lurade myndigheterna att hans dotter var psykiskt sjuk och fick ut massor med pengar för att kunna sköta flickan.

Men vem har egentligen lurat  vem?

Pappan är en rom från Slovakien men har bott i Sverige sedan 1988. Som så många romer i hans generation, han är född 1965, har han en bristfällig skolutbildning. Hans kunskaper i svenska är också klena. I Tjeckien och Slovakien placeras romska barn oftast i skolor för klent begåvade eller handikappade barn och förhindras därmed möjlighet till högre utbildning. Detta sker fortfarande, trots att Tjeckien blivit fällt i Europadomstolen för diskriminering av romska skolbarn.

Jag kallar honom här Roman. Han har förutom dottern Elin (fingerat namn) två äldre och ett yngre barn. Hustrun är psykiskt sjuk och enligt läkardiagnos har hon ”utvecklingsstörning och schizofreniform psykos; hon är dessutom analfabet”. Roman har i alla år tagit hand om barnen och hemmet. Med dottern Elin uppstod tidigt problem. Hon fungerade inte bland andra barn och personalen i förskolan var bekymrad. Roman råddes att söka vårdbidrag för att ta hand om dottern hemma och fick också hjälp med ansökan. Hon bedömdes kunna gå i särskola, men inte heller där fungerade det och hon fick hemundervisning några dagar i veckan.

Under sex år har Roman haft vårdbidrag och assistensersättning för att sköta dottern Elin. Han har uppmuntrats av personal på skola, försäkringskassa och socialbyrå att söka bidragen.

Hon har vid flera tillfällen undersökts av läkare och psykologer och beskrivits som autistisk. I ett utlåtande från mars 2004, när Elin var nio år, heter det: ”Hereditet för psykisk sjukdom och mental retardation. Står på en låg icke testbar ca 2-3 års utvecklingsnivå. Således grav mental retardation. Samverkar ej vid social kontakt. Använder inte språket för kommunikation.” ”Kräver ständig tillsyn.” I ett läkarutlåtande två år senare anses flickan fortfarande befinna sig på en 2-3 års utvecklingsnivå. I april 2009 (då är Elin 16 år) skriver kurator och psykolog på barnpsykiatriska kliniken i Malmö att det är ”uppenbart att hon behöver hjälp i alla situationer”.

De som undersöker flickan säger att hon går omkring med napp och blöja och att man inte kan få någon fungerande kontakt med henne. Springer omkring i rummet och dunkar huvudet i väggen.

Hösten 2010  inträffar en plötslig vändning. Elin har inlett ett förhållande med en kusin, som också gör henne med barn. Tillsammans med honom rymmer hon hemifrån och de polisanmäler pappan. De uppger att han lurat henne att spela sjuk och har dessutom hotat pojkvännen. Elin omhändertas och hamnar på Råby ungdomshem enligt LVU, Lagen om vård av unga.

Här inträffar tydligen något av ett mirakel. I en intervju med en psykolog beskrivs Elin som en normal 17-åring som är orolig över sin graviditet. Hon börjar prata med omgivningen och anses vara normalbegåvad, men har stora kunskapsluckor.

Roman åtalas för grovt försäkringsbedrägeri. Han påstås ha förmått dottern att spela psykiskt sjuk under sex år. Tingsrätten dömer honom till fyra års fängelse. I hovrätten vittnar bland annat en psykolog, som hävdar att det är omöjligt att spela autism. Under sina 35 år som psykolog har han aldrig träffat någon som kunna simulera psykisk sjukdom. Flera andra vittnen, bland annat en rektor på särskolan, vittnar om att flickan är klart utvecklingsstörd. Förskolepersonal beskrev henne som att hon var aggressiv och utagerande med sexuella utspel och könsord samt inte verkade känna några gränser.

Elin har sedermera också visat sig ambivalent. Vid en del samtal har hon tagit tillbaka anklagelserna mot pappan. ”Han har alltid varit snäll mot mig”, säger hon. I dag lär hon befinna sig hos släktingar i Slovakien tillsammans med pojkvännen och barnet. Hon har aldrig kallats till förhör. Enligt rätten är det socialtjänsten och Försäkringskasssan som är målsägande.
Hovrätten ansåg också Roman skyldig men sänkte straffet till tre år.

Detta är ett ovanligt mål och försvarsadvokaten Jan Anders Hybelius har begärt prövning i Högsta domstolen. HD har emellertid nekat prövningstillstånd.

Vem är det egentligen som har lurat vem? Hur kan en klent utbildad man med bristfälliga svenskkunskaper ha sådan kännedom om psykiska sjukdomar att han har lurat myndigheterna i flera år att dottern behöver ständig tillsyn?

Vad har läkarna och psykologerna – och för den delen de berörda myndigheterna själva – för ansvar i ”lurandet”? Och varför har man inte kallat in dottern, som ju rimligen är huvudvittne i målet?

Är det så att när en rom misstänks för brott är han per automatik skyldig?

Irka Cederberg
journalist, Malmö