Vem hjälper vem när Microsoft rekryterar personer med autism?

Våra välgörenhetstraditioner är så djupt förankrade att inte ens en ekonomireporter kan se när en affär är en affär, skriver Lars Lööw i denna krönika apropå nyheten att Microsoft rekryterar personer med autism.

Svenska dagbladet skrev den 7 april en notis om att Microsoft ska rekrytera på ett nytt sätt. ”Människor med autism har styrkor som vi behöver på Microsoft. Varje individ är annorlunda, vissa har en fantastisk förmåga att komma ihåg information, eller tänka på detaljnivå, eller briljerar i matematik eller kodning”, citerades Mary Ellen Smith som är vice president, med titeln global operativ chef, på Microsoft.

Som avslutning och kommentar skriver sedan SVD:s journalist. ”Microsoft har även tidigare arbetat för att hjälpa personer med autism…”

Jag hoppas att de flesta förstår vart jag är på väg i tanken. Här har vi ett av världens mest framgångsrika företag som i ett pilotprojekt vill se om de på ett nytt sätt kan hitta spetskompetens som de behöver för att fortsätta vara framgångsrika.

I en svensk kontext kokas det snabbt ner till att Microsoft hjälper personer med autism… vem hjälper egentligen vem?

USA må vara ett land som bygger mycket av samhället på välgörenhet, inte minst genom filantroper som makarna Gates, men de vet också när en affär är en affär.

Den svenska modellen är annorlunda, men välgörenhetsmekanismerna är ändå ganska tydliga. En vän döpte det en gång i en statlig utredning till ”offentlig välgörenhet” då den administreras av myndigheter som försäkringskassan eller kommunen. Här kan vi som har ge de som inte har. Där vi som har dessutom sitter på makten att avgöra värdet på det de där andra kanske ändå har.

I värsta fall kanske för att hålla kvar några i den andra gruppen så att vi, i vår godhet, kan dela med oss lite av vårt välstånd till dem. Våra välgörenhetstraditioner är alltså så djupt förankrade att inte ens en ekonomireporter kan se när en affär är en affär.

Det betyder, när det gäller människor med funktionsnedsättning och arbete, att vi ofta byter ut ordet ”anställa” mot ”ta emot” och ”rekrytera” mot ”placera”.

Det gör vi för att vi ska hjälpa ”dem” att sysselsättas och inte för att vi egentligen tror att de har något att tillföra. Till stöd för det har vi ett arbetsmarknadspolitiskt system som understöd med en mängd professionella välgörare. Välgörare som i huvudsak administrerar placeringar som en arbetsplats eller en utförare ska ta emot. Och arbetsgivare som tror att de som mest av välvilja kan ”ta emot en sådan där” ett tag.

Missförstå mig rätt nu. Många människor behöver stöd och insatser och mycket i det svenska systemet är bra. Men tittar vi på arbetsmarknadsområdet så har i princip all statistik rörande människor med funktionsnedsättning visat på en negativ utveckling de senaste 20 åren.

Ändå fortsätter vi att göra samma saker igen och igen och igen.

Så länge den grundläggande utgångspunkten är att ”vi” ska tillvarata ”deras” intressen, istället för att hitta stöd för ”dem” att själva tillvarata sina intressen, kommer visionen om full delaktighet bara vara en vision.

För att vi ska kunna tänka riktigt nytt tycker jag att det är självklart att vi ska ta utgångspunkten i att skapa förutsättningar att själv ta till vara sina intressen. Det är inte alltid enkelt. Det kräver ibland mycket stöd och resurser men jag är övertygad om att vi alla kommer vinna på det, både som samhälle och rent ekonomiskt.

LSS är ett exempel på att det är en stor utmaning att byta utgångspunkt. Den har hämtat sin kraft i just utgångspunkten att ge förutsättningar att själv forma sitt liv (5§ LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) baserat på ett gediget utredningsarbete i den så kallade Handikapputredningen mellan 1989 och 1992.

Reformen handlar väldigt mycket om att flytta en del makt från nämnder och handläggare till individen. Något som kommuner och landstings mer och mer samlat motarbetat sedan dess. De vill inte bli av med sin makt.

Sen finns det företag som upptäckt att människor med funktionsnedsättning faktiskt bidrar till deras affärsverksamhet. Det är inte sällan arbetsgivare som insett att dessa personer dessutom är gratis eller de till och med får pengar av arbetsförmedlingen för att ”ta emot sådana där”. Detta ofta systematiska missbruk är en konsekvens av att utgångspunkten är fel.

Några saker kan göras snabbt och enkelt – som att genomföra de okontroversiella delarna av FUNKA-utredningen på arbetsmarknadsområdet.

Men vill vi förändra i grunden måste vi ordentligt betrakta det svenska samhället ur ett funktionshinderperspektiv. Vi behöver inte bara en översyn av LSS eller ett regeringsuppdrag om en plan till en myndighet. Vi behöver grundligt bedöma var vi står funktionshinderpolitiskt och med det som utgångspunkt diskutera vad som behövs för att komma vidare och hur det ska göras.

Det har gått mer än 25 år nu, så det är dags för en ny ”handikapputredning”. Vågar och orkar regeringen ta det steget?