Vi är förmodligen inte alls så överens som det verkar
KRÖNIKA AV LARS LÖÖW. Att vara överens om något brukar vara en bra grund för att få saker att hända men det verkar finnas områden där det inte gäller. Jag har lyssnat på, deltagit i och arrangerat mängder av funktionshinderpolitiska paneler. Det händer nästan aldrig att det hettar till i debatten utan alla är rörande överens att det borde vara bättre men ändå står den funktionshinderpolitiska utvecklingen förvånansvärt still.
Ett exempel är de arbetsmarknadspolitiska insatserna för människor med funktionsnedsättning. Trots att Arbetsförmedlingen under en lång tid slutade med statistiska uppföljningar är nog alla överens om att situationen är sämre idag än för 15 år sedan. Men låt mig komma tillbaka till det.
Jag har på senare tid funderat på vad det är som gör att alla är överens, om de nu verkligen är det? Min enkla utgångspunkt är att vill man åstadkomma något så är det bra att vet VAD man vill, VARFÖR man vill det och HUR man ska göra för att få det gjort.
Det verkar finnas en allmän inställning att vilja väl. De allmänt hållna funktionshinderpolitiska målen är det nog svårt för de flesta att inte ställa upp på. Så vad som ska åstadkomma verkar ganska lätt. Det gemensamma målet har länge varit att människor med funktionsnedsättningar ska vara fullt delaktiga i samhällslivet och jämlika i levnadsvillkor med resten av befolkningen. Men det skulle vara spännande med en förnyad diskussion även om detta.
VARFÖR någon vill det får vi inte aldrig veta utan det verkar som att alla ska ta det för givet. Sen slänger man ofta, och ganska oreflekterat, in mantrat att alla är lika mycket värda. Men VARFÖR är viktigt och svaret påverkar vilka lösningar som kan användas. I utredningar fram till 1980-talet resonerades det mycket om att ett samhälle blir fattigare om inte alla blir delaktiga och ges utrymme, idag talas det ofta om rättigheter. Ibland dyker perspektivet att dela med sig till den som är svag eller mindre lyckligt lottad fram.
Min poäng är att vi förmodligen inte är så överens som vi verkar. Alla behöver bli bättre på att svara på frågan varför och på att avkräva andra svaret. Då kanske vi inte behöver tycka så lika och det är faktisk helt ok, betydligt mer ok än den ansvarsbefriande situation vi har idag. Inte minst för att vi behöver en ordentlig diskussion och debatt som kan föra frågorna framåt.
För vi behöver fler svar på HUR och det kräver diskussion istället för hummande medhåll om att det är viktigt att något görs!
Om vi går tillbaka till arbetsmarknadspolitiken så har vi idag i princip samma system som 1980. Visst, lönebidraget har delats upp i fler varianter, Samhall är ett bolag och inte en stiftelse, men det är förändringar i marginalen, även om det utlovades mer när förändringarna gjordes. Några finanskriser och en kraftigt förändrad arbetsmarknad senare är det kanske dags för förändring.
Inte ens när alla är överens om att åtminstone förenkla systemet, som den så kallade Funka-utredaren föreslog, händer det något.
Riksdagen, regeringen och myndigheterna behöver agera nu! Genomför det som inte är kontroversiellt, dvs nästan allt, i Funka-utredningen och släpp loss innovatörerna! Varför? För att Sverige behöver fler människor i arbete och för att människor med funktionsnedsättning vill försörja sig själva precis som andra.
Slutligen dök ett uppfriskande (?) undantag i samstämmigheten upp nyligen. Svenskt Näringsliv genom juristen Lars Eisner i radions P1 klargjorde att vi i Sverige borde koncentrera oss på riktig diskriminering och inte den som människor med funktionsnedsättning råkar ut för. Varför? Det blir annars för dyrt för företagen. Jag upprepar frågor jag ställt till direkt till Lars flera gånger förut.
Lars, lagen säger att näringsidkare ska vidta skäliga åtgärder, är skäligt för mycket begärt?
Lars, blir det inte en osund konkurrens när några näringsidkare följer byggregler och annat, men andra struntar i det?
Lars, hur mycket skatt tycker du att vi medlemmar i Svenskt Näringsliv ska betala för att staten genom bland annat personlig assistans, hemtjänst och ledsagarservice måste kompensera för den diskriminering du förordar?
Lars Lööw