”Vi bytte kommun för att få rätt assistans för Daniel”
Daniel Skoglund är 26 år och bor i Örebro. För ett år sedan flyttade han hemifrån och bor nu centralt i egen lägenhet. Tack vare assistansersättningen kunde flytten bli verklighet.
– Vi hade inget annat val än att ta in utomstående assistenter för att Daniel skulle kunna flytta hemifrån, säger Ros-Marie Israelsson, Daniels mamma.
Daniel fick tag i lägenheten redan för två år sedan och ville då flytta in. Men familjen fick problem med Örebro kommun och lyckades inte få hjälp med rätt assistanstimmar och hjälp att lägga upp ett schema för assistenter.
Daniel har en cp-skada och skulle inte kunna bo i lägenheten utan välplanerad assistans.
– Det gjorde att lägenheten stod tom i ett år, berättar Ros-Marie.
Daniel är sportintresserad. Han gillar särskilt hockey och under en ishockeymatch träffade han Conny, som arbetar inom ett assistansföretag, som tog sig an arbetet att hjälpa familjen till rätt assistans.
– Han hjälpte oss skriva ansökningar och lärde oss dessutom att man kan begära ut specifikation från Försäkringskassan kring hur de räknat ihop assistanstimmarna. Det var väldigt värdefullt för att kunna förbättra en ny ansökan, berättar Ros-Marie.
Vände sig till Karlskoga
Familjen bor i Nora och man kom till slut på att man kunde vända sig till Karlskoga kommun istället för Örebro, eftersom Daniel fortfarande var skriven i Nora.
– Då fick vi den hjälp som behövdes för att Daniel skulle kunna flytta hemifrån, säger Ros-Marie.
När Föräldrakraft pratar med henne är hon hemma hos sin son, hon arbetar fortfarande själv som assistent åt Daniel.
– Han trivs jättebra i sin lägenhet och med sitt liv. Att jag fortfarande är assistent åt honom ger honom trygghet i livet, säger Ros-Marie.
Hon menar att flytten gått jättebra och att de inte stött på några större problem. I början av rekryteringsperioden ville Daniel ha yngre assistenter, men det visade sig snart att den lösningen inte fungerade för honom.
– De var för unga och oerfarna. Daniel behöver någon som kan hålla på rutiner och puffa honom till att göra grejer. De väntade ofta på att han skulle säga vad han ville göra. Nu gäller väl inte det här alla unga assistenter, men de som vi anställde fungerade inte, berättar Ros-Marie.
