Vi föds inte med fördomar

Publicerat av
Anna Pella
Dela

Sedan förra året är eleverna i klass 6C på Vikingaskolan i Gävle med i Glada Hudik-projektet ”Barn föds inte med fördomar”. Här berättar några av eleverna hur deras klass arbetat med projektet som hittills omfattar 7   500 skolelever runt om i landet.

Alla gardiner i klassrummet är neddragna och eleverna i klass 6C på Vikingaskolan i Gävle har bänkat sig. Nu släcker någon lamporna och det blir alldeles mörkt. Läraren Cecilia Berglin går fram och startar igång projektorn.

Idag ska eleverna få se en dokumentärfilm om skådespelarna på Glada Hudik-teatern. Ssssccchhhhh! Nu rullar visst filmen igång.

Det var i slutet av femman som klassen gick med i projektet ”Barn föds inte med fördomar”, som handlar om att skapa attitydförändring hos mellanstadieelever genom att ge dem möjlighet att reflektera och omvärdera sina förutfattade meningar kring människors olikheter.
 


Eleverna i klass 6C på Vikingaskolan i Gävle har bänkat sig för att se en film om Glada Hudik-teatern. Foto: Anna Pella.

Eleverna Emma Jäderström, Natalie Hellman Lindegren, Nora Norén och Charly Löf Gustavsson tycker alla att det är ett roligt projekt.

Det började med att de fick gå och se Glada Hudik-teaterns uppsättning av ”Trollkarlen från Oz” när föreställningen kom till Gävle i våras. Efter detta fick de titta på porträttfilmer som gjorts om alla skådespelare. Emma berättar:

– Några av porträttfilmerna var lite sorgliga. Några av skådespelarna hade haft det jobbigt som små eller blivit mobbade, säger Emma, och Natalie nickar, speciellt sorgligt var det när deras föräldrar berättade att någon sagt att de skulle lämna bort sitt barn för att hon eller han var annorlunda.

Emma kan inte fatta hur man kunde säga så förr i tiden.

– Varför ska man bli bortlämnad bara för att man är annorlunda? Vi har ju alla samma känslor.

När de sett porträttfilmerna fick de i uppgift att tänka ut något som de tyckte beskrev varje person, och därefter gjorde de en tavla med respektive skådespelare där orden klistrades upp. En av skådespelarna beskrivs bland annat som ”Intressant person”, ”Cool”, ”Är sig själv”.

Tavlorna sattes sedan upp i skolans entré.

Dessutom har de haft många diskussioner om vad fördomar är, både tillsammans med sina föräldrar och i klassen. Under ett par veckors tid lade läraren Cecilia ut frågor på skolbloggen med uppgift att diskutera dessa hemma vid middagsbordet.

Till exempel: ”Är vi människor lika eller olika?”, ”Har du känt dig utanför någon gång?” och ”Varför retas man?”.

Klassen diskuterade sedan frågorna tillsammans.

Emma tycker att det är väldigt synd att det finns fördomar och att folk retas.

– De kanske tänker: ”Hjälp, han eller hon ser konstig ut!”

Nora håller med:

– Ja, problemet är att folk är rädda, de har ingen kunskap, istället borde de tänka på hur det skulle vara om de själva blev retade.

Charly säger att människor med olika diagnoser ofta har oanade talanger och får medhåll av Nora som säger ADHD kan innebära att man blir mer målinriktad lyckas med det man vill göra. Sen tar hon ett annat exempel.

– Ta till exempel Toralf i Glada Hudik. Han vågar verkligen vara sig själv. Jag är rädd för att skämma ut mig, men det är inte han. Han har jättebra självförtroende.
 


Natalie, Emma, Nora och Charly och deras klasskamrater har haft många diskussioner om vad fördomar är, både tillsammans med sina föräldrar och i klassen.

Charly funderar en stund och sen säger han:

– De kanske tycker att det är vi som är konstiga.

Natalie ler och säger:

– På ett sätt är vi alla annorlunda. Och alla är bra på någonting.

Det är flera elever i klassen som har någon typ av diagnos, och Natalie, Emma, Nora och Charly tycker att det är bra att deras lärare pratar om detta, eftersom det gör det lättare att veta hur man kan hjälp en klasskompis med vad hon eller han kan behöva. Att tala öppet om dessa frågor ligger läraren Cecilia Berglin varmt om hjärtat.

– I den här klassen finns många olika behov och många diagnoser. Vi har ett öppet klimat, självklart med föräldrarnas tillåtelse, och pratar om vilka behov som finns. Då är det också lättare att förklara varför någon behöver gå hem tidigare till exempel.
 


Eleverna fick i uppgift att tänka ut något som de tyckte beskrev varje person, och därefter gjorde de en tavla med respektive skådespelare
där orden klistrades upp. Tavlorna sattes sedan upp i skolans entré. Foto: Anna Pella.

Från att några elever som behöver extra stöd tidigare varit i en egen grupp har man nu slagit ihop alla elever till en grupp igen.  

– Jag tycker inte om smågrupper. Nu är det en grupp och det är viktigt för alla. Vi behöver varandra och har man resurser så går det. Det är en rikedom att vi har så många med olika behov.

Förutom projektet ”Barn föds inte med fördomar” har Cecilia sedan länge använt sig av undervisningsmaterial som handlar om hur man blir en bra kompis och hur man står upp för sig själv och andra. Och hon tycker sig se små, små skillnader hos sina elever.

– Det har blivit mindre ”Nu fick jag DAMP”-uttryck och jag upplever att de har blivit bättre på att säga ifrån, och stötta varandra om någon fäller en ogenomtänkt kommentar. Och nu när de planerar en skolresa har de själva funderat mycket på att välja ett resmål som passar alla.

I arbetsmaterialet hon fått från Glada Hudik föreslår projektgruppen att läraren ska ta kontakt med till exempel en daglig verksamhet, för att eleverna ska få träffa någon som har egna erfarenheter av en diagnos, men det har Cecilia inte gjort.

– Det behövs inte, vi jobbar med de diagnoser vi har i klassen och runt omkring oss istället.
Däremot är hon säker på att hon kommer använda sig av materialet i kommande klasser framöver.

 

Artikeln publicerades 2014-12-01

Publicerat av
Anna Pella
Nyckelord: Glada Hudikteatern