Vi gör så gott vi kan här

Peter Karlin, läkare, och Sara Hansson, sjuksköterska, arbetar på habiliteringens husläkarmottagning i Uppsala, som riktar sig till vuxna personer med stora behov av samordning mellan medicinska insatser och habiliteringsinsatser.
Peter Karlin är egentligen specialist i åldersrelaterade sjukdomar, det som också kallas geriatrik, men arbetar som allmänläkare här på husläkarmottagningen.
Han tycker dock att han har ganska stor nytta av sin specialistutbildning eftersom många av de problem han möter här också finns hos äldre multisjuka patienter.
– Det kan till exempel handla om problem med luftvägar, nutrition, tömma blåsan eller sköta magen. Sjukvården delar ofta upp individen i organ – hjärta, hjärna, lungor, skelett och så vidare. Min roll är att se helheten, och vid behov ta stöd av en specialist. Problemet är att det är så lite forskning gjord på denna patientgrupp samtidigt som vi har organisatoriska och mänskliga utmaningar för att få ett bra flöde mellan akutvård, primärvård och kommunal vård.
Alla personer som är listade hos husläkarmottagningen kallas på regelbundna hälsokontroller varje eller vartannat år. Besöket förbereds med en hälsokartläggning.
Inför första besöket vill vårdpersonalen också veta hur de ska kommunicera med personen och om de behöver skaffa några hjälpmedel för detta.
Initiativet till mottagningen togs av personal på habiliteringen.
Hälsokontrollen tar en timme för att allt ska hinnas med och för att alla ska få en gemensam bild av hela livssituationen.
Husläkarmottagningen försöker också ta emot akutbesök även om de på grund av tidsbrist ibland får hänvisa till en vanlig vårdcentral eller lättakut.
Som kontaktsjuksköterska försöker Sara Hansson och hennes två kollegor hålla ihop alla trådar runt sina patienter, och ibland, om behov finns, är de med redan på det avslutande mötet på barnhabiliteringen.
Sara ser en stor fördel med att Uppsalas barn- och vuxenhabilitering ingår i samma verksamhet, eftersom det förenklar samarbetet en hel del.
– Det är en stor fördel att vi sitter i samma korridor. Så långt som möjligt försöker vi samordna besöken, men det är inte alltid så lätt.
Sara deltar vid alla läkarbesök och på nätverksmöten om behov finns.Hon finns också tillgänglig för sina patienter via telefon, för rådgivning, recept och tidsbokning.Hon gör uppföljningar och tar emot återbesök, ibland hemma hos personen, vilket kan vara ”extra värdefullt” eftersom hon då också träffar flera ur personalgruppen.
– Vi försöker bevaka att assistenter och personal har rätt kunskap för att möta de omvårdnadsbehov och medicinska behov personen har, och kan föreslå olika utbildningar som habiliteringen ger.
Både Peter och Sara ser många utvecklingsmöjligheter med denna ”vårdmodell”, och Peter betonar att det kan finns fler bra sätt att lösa patienternas behov på, och att detta är ett sätt.
– Att ha ett nära samarbete med habiliteringen och att ha många patienter med liknande symtombild är en stor fördel. Som läkare behöver man ”ha volym” för att få erfarenhet. Dessutom ökar möjligheten till forskning och utveckling.
Det som talar emot tycker han är att det är långt att åka för många, och att det är en liten enhet, vilket innebär att den är mer sårbar. Peter ser också en risk att det på sikt kan bli svårare att söka sjukvård någon annanstans om kompetensen är samlad här.
I framtiden hoppas Peter att de kan bli fler och större för att kunna erbjuda en jämlik vård, så att alla som behöver en specialiserad vårdcentral ska kunna få det.
– Jag vill att vi ska bli en fullt utvecklad primärvårdsenhet, en vårdcentral för alla som är inskrivna på vuxenhabiliteringen. Att vi blir ett kompetenscenter och kan involvera distriktsläkare som har detta särskilda intresse, som kan utgöra ”satellitenheter” på habiliteringarna i länet.
Peter säger också att han känner att han gör nytta här där han får ta hand om hela individen, till skillnad från när han jobbade på sjukhuset där det var mer ”vård på löpande band” .
– Vi gör så gott vi kan här, men det finns mycket kvar att göra. Tänk om alla som är inskrivna på habiliteringen skulle kunna erbjudas möjlighet att vara listade här, och att vi kunde ta emot fler akuta besök. Då skulle vi nog behöva vara minst tre läkare och sex sjuksköterskor, säger de och skrattar.

Av Anna Pella
Journalist, fotograf och författare som bland annat skrivit barnboksserien Funkisfamiljen. Anna Pella har medverkat som skribent på HejaOlika och Föräldrakraft sedan 2008.