Nyheter

”Vi har faktiskt barn på skolan som har magsår”


Denna artikel handlar om


Innehåll från NKA
Att vara anhörig

NYTT: Enkät om att vara anhörig under covid-19
Nya webbinarier om anhörigfrågor
Leva Livet – medan det pågår
Föräldrastöd: från kaos till struktur
Fler tips på NKA:s egen temasida




Ur i Föräldrakraft nr 5, 2008.

 

Annika Karmhag Olsson skriver om varför leken blivit så allvarsam och barnen så stressade.

Annika Karmhag Olsson skriver om varför leken blivit så allvarsam och barnen så stressade.

Min vän som, i sin uppgift som skolsköterska,  just avslutat den obligatoriska hälsokontrollen bland skolans fjärdeklassare konstaterade med tung stämma över köksbordet:

– De stora problemen är fetman och stressen.

I samma stund ringde telefonen och min sons kompis Jonas fick beskedet att han skulle skynda sig hem för att hinna åka till fotbollsträningen. Jag reflekterade öppet:

– Jonas har då i alla fall inte problem med vikten.

Till saken hör att Jonas har olika sportaktiviteter att passa sex kvällar i veckan. Det hör till vardagen att han och många barn avbryts när de är mitt uppe i den mest kreativa fasen av en lek för att deras påskyndande förälder väntar med foten på gaspedalen på väg till fotbolls­träningen.

För att ha ordning på alla aktiviteter som fritiden ska fyllas med så lever dessa barn med inrutade skolliknande scheman. Den fria tiden som ordet fritid en gång stod för, är för dem, passé.

Efter att så många gånger ha sett hur rastlösa och oroliga barn blir, i sin väntan på ett uppbrott som snart ska komma, förvånade det mig inte alls när man i våras rapporterade att många svenska barn mår dåligt av sina idrottsaktiviteter.

I denna studie hade man inte lagt in det stressmoment som det innebär att aldrig få slå sig till ro eller ge sig hän i en lek, i vetskapen om att; det inte är någon idé för snart ska man ju jagas iväg igen.

De stressfaktorer som studien fokuserat på var relaterade till det grupptryck och krav på prestation som många idrottsklubbar står för.

Min vän, skolsköterskan, fortsatte:

– Barnen påverkas av sina stressade föräldrar.

Utanför fönstret kunde vi just se hur tre barns-pappan Magnus swischade förbi i sin judodräkt.

Hon fortsatte i uppgiven ton:

– Hela samhället går ju fort och vi har faktiskt barn på skolan som har magsår.  

Middagen var vid det här laget klar och vi skulle nu göra något väldigt unikt för svenska förhållanden; hela familjen skulle äta middag tillsammans! Visste ni att den svenska genomsnittsfamiljen sam­las kring middagsbordet en gång i veckan? Istället för att umgås, prata, skratta, njuta av varandras närvaro så är de flesta famljer som mest splittrade just denna tid.

Jag fick redan för många år sedan höra att den tid som en förälder verkligen samtalar med sitt barn i genomsnitt var sex minuter per dag. Man kan undra hur många minuter statistiken skulle uppvisa idag när fritiden mer än någonsin ska fyllas av ett ”bussandes”.

Lillasyster ska köras till balettskolan, storebror till aikidon, mamma till sitt gym och pappa till tennisen. Alla måste försöka hinna med att njuta av sin egentid och sitt självförverkligande. Hela organisationen med väskor att packa, tider att passa och vägsträckor som ska optimeras kräver sin logistik och sina kommenderingar… som oftast ligger milslångt ifrån det lugna samtalets ordväxlingar.

Men allt detta planerande för att få några minuters dyrköpt självförverkligande kräver inte bara logistik utan kväver också … livslusten.

Hur roligt blir det när man knappt hinner innanför tennishallen förrän man ska börja planera för hur man ska hinna till nästa aktivitet?

Stresshormonet är oftast på topp just innan man lyckats tajma in aikidolektionens slut kl 21.  

Senare samma kväll kom min man, skrattande och genomsvettig, in genom ytterdörren med siktet på duschen.

– Vi fick fast fyra på en gång! fortsatte han med ett innerligt men något triumferande skratt inifrån badrummet.

Utifrån gården hörde jag glada tillrop och hjärtliga skratt. Jag kunde genom springorna i staketet ana hur minst tio barn, alltifrån grannens femåriga Klara till tonårsgrabben Erik gick av och an vid kastanjeträdet. Min man ropade från duschen.

– Nu är det din tur!

Vi har en handikappad dotter och jag förstod att hon behövde min hjälp därute nu.

Mycket riktigt, hon stod mitt bland barnen som alla ropade att jag måste skynda mig för nu skulle vi börja. Snabbt introducerades jag i vad som skulle hända. Och i nästa stund for jag och min dotter fram på kick-biken som aldrig förr.

Tillsammans var vi snabba, bubblande glada, ja faktiskt euforiskt lyckliga! Plötsligt hajade vi till, snabba steg närmade sig bakom oss. Vi tjöt av skratt och stampade på för glatta livet. Just som vi svängde runt hörnet och trodde räddningen var nära så dök nästa överraskning upp.

Vi var fast, lagens långa arm sträcktes ut mot oss. Som rymningsbenägna tjuvar lät vi ändå polisen Yuyean eskortera oss till finkan (kastanjeträdet).   

Senare den kvällen var vi tre hungriga, trötta, men glada tjuvar som gick in för att länsa kylskåpet.

Det kanske är ”tjuv och polis” som ska rädda oss från fetman och stressen? Det kanske är under sängen som vi viskandes ska hinna samtala med våra barn medan kurragömmaletaren söker efter oss?

Och det kanske är när vi med skrattet i halsgropen kutar till ”dunkplatsen” som urkraften i oss ska få näring och mota bort vardagsstressen?

Kanske är det dags att ta leken på allvar? Har vi faktiskt inte kommit hit just för att få känna lekfullhetens så behagfulla vindlingar; ena stunden förlorar vi oss i förskräckelse, andra sekunden i skrattets för att i tredje sekunden kunna få känna ett enda stort ”här och nu”, långt ifrån planerarens känsla inför sin sprängfyllda agenda.

Annika Karmhag Olsson
Mamma till åtta-åriga Julia
Karmhag som har en CP-skada
 

Bild högst upp till vänster: Julia Karmhag med sin klasskompis Alma (8 år), storebror Isak (10 år), grannskapets barn och tonåringar; Anton (9 år), Yuyuen (14 år), Olle (9 år) och Andreas (10 år) som försöker hinna ikapp. Bild högst till höger: Alla spöken har samlats för en gruppbild efter den hemska spökvandringen som hela släktens vuxna, på skakiga ben, tagit sig runt på i den mörka skogen. Bild i mitten: Julia och mamma Annika med andan i halsen för att hinna ifrån ”tagaren”. Bild till vänster längst ned: Övre rad till vänster: Mary, mamma Annika och Julia. Nedre raden: Claire och storebror Isak. Bild till höger längst ned: Klasskamraterna Hilma och Emma tillsammans med storebror Isak och Yuyuen hjälper till att få hem den trötta pappan.

 

ANNONSER
  • Annons för Mo Gård
  • Annons för Humanas föreläsningar om LSS
  • Annons för Valjevikens folkhögskola
ANNONSER
  • Annons för Primass
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för Made for Movement
  • Annons för Fremia
  • Annons för HEA Medical
  • Etac R82 Caribou tippbräda
  • Annons för Tidvis
  • Annons för STIL
  • Annons för Särnmark
  • Annons för HD Motion
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för JAG