Yvonne och Sören Olsson: Vi har förlorat en del av oss själva

Han var en helt vanlig kille med massor av humor och kärlek, och det var typiskt honom att ha glimten i ögat, berättar Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson om sonen Ludvig som gick bort tidigare i år.

Att umgås var det bästa Ludvig visste

– Ingen förälder vill mista sitt barn, det är en smärta som inte går att klä i ord. Men vi kände samtidigt att han var redo att släppa taget om det här livet. Så har vi tolkat det, vilket på något sätt är en tröst, säger Sören Olsson.

Ludvig älskade familjemys. Att samlas hela familjen och bara umgås var det bästa han visste. Med en utåtriktad personlighet charmade han alla runt omkring sig och spred oerhört mycket kärlek till sina nära.

– Han hade ett fenomenalt sätt att se positivt på livet. Om jag kände mig eländig, fanns det ingen på hela jorden som kunde få mig att känna mig så accepterad som han. Hans motto var ”spelar roll”, han tyckte inte man skulle ta saker alltför allvarligt, berättar Sören.

En bild Ludvig brukade måla upp var att han i framtiden ville ha en lägenhet med en säng, ett kylskåp fyllt med cola och en tv.
– Och en tjej så klart, säger Sören.

Yvonne fortsätter:
– Han hade nog varit där idag också om han hade haft orken. När han blev sjukare orkade han inte vara så utåtriktad längre.

Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Foto: Linnea Bengtsson.

En kille med Downs syndrom

Det har gått nio år sedan jag träffade Sören första gången, då för en intervju till en av de första utgåvorna av Föräldrakraft. Nu träffas vi igen, tillsammans med hans fru. Då var deras son en glad 15-åring som gick på särskolan i Örebro, sportade och hängde med kompisar på fritiden. Framför allt var de årliga kolloresorna populära.

”Ludvig älskar att åka iväg de där tio dagarna på kollo varje sommar. Han brukar säga till mig att ’det är skönt att komma hemifrån ett tag’. Och visst är det så, vanligen har han oss hängande över sig hela tiden. När han åker bort får han äntligen paus från sina föräldrar”, berättade Sören för nio år sedan.

Men redan då visste Sören och Yvonne att Ludvig levde på lånad tid. Två år tidigare hade familjen fått besked om att han hade en allvarlig hjärt- och lungsjukdom – Eisenmenger syndrom.

Då visste de inte om Ludvig hade ett år kvar, eller kanske tio, bara att de behövde ta vara på den tid de skulle få tillsammans.

– Idag kan vi ibland känna att det var bra att vi inte fick veta det så tidigt. För innan beskedet fick vi många år då vi kunde känna oss som en vanlig familj. Vi behandlade Ludvig som en frisk kille med Downs syndrom. Det blev annorlunda efter att vi fått beskedet, säger Sören.

Omöjligt att förbereda sig för ett barns bortgång

I mars 2015 gick deras 24-årige son bort och saknaden är oerhörd, även om familjen haft många år på sig att förbereda sig. Men det går så klart inte att förbereda sig för ett älskat barns bortgång.

Yvonne berättar att de gjorde vad de kunde för att låta Ludvig få njuta av livet och var lyhörda för de behov han hade.

– Det finns vissa normer. Vid en viss ålder ska man ha eget boende och så vidare. Det sista halvåret med Ludvig, då ville han vara hemma mer och han målade mycket. Då valde vi att lita på att han var klok och förstod själv vad som var bäst för honom. Istället för att kräva att han skulle gå till jobbet när han inte ville eller inte orkade. Jag är oerhört tacksam idag att vi lyssnade och lät honom känna tryggheten att få gå in i sig själv. Det sista halvåret blev som en förberedelse på vad som skulle hända, säger Yvonne.

En av hans stora drömmar blev verklighet när han skaffade egen lägenhet.

En kreativ person men frustrerad över sjukdomen

Ludvig var en kreativ person som höll på mycket med musik och trivdes bra med arbetet på den dagliga verksamheten i Örebro, även om han ofta kunde bli frustrerad och plågad över att sjukdomen höll honom tillbaka fysiskt.

– Han jobbade och hann bli vuxen på riktigt i några månader när han också flyttade hemifrån, säger Sören.

Under vintern 2014 påbörjade familjen processen med att skaffa en egen lägenhet till Ludvig. En av hans stora drömmar skulle bli verklighet.

– Vi hittade en hyresrätt och började rekrytera assistenter, efter att vi länge stridit för assistansersättningen. Det var dags för Ludvig att få frigöra sig från oss. Vi höll på hur länge som helst med intervjuer. Över en hel sommar bodde Ludvig i sin egen lägenhet och njöt fullt ut av det. Men efter sommaren blev han mycket sjukare och till slut insåg vi att tryggheten var viktigare än självständigheten för honom. Så vi sa upp lägenheten, tio månader efter att vi fått den. Vi litade på vårt omdöme om vad som var bäst för Ludvig, säger Yvonne.

Ganska snart efter det, bekräftade Ludvigs hjärtläkare att hans tillstånd hade försämrats.

– Så det var rätt beslut. Det stora var att Ludvig ändå fick göra det. Han fick flytta hemifrån och”vara vuxen” i några månader. Vi kunde sitta och prata om hans lägenhet och han var väldigt stolt över att ha bott själv en tid, berättar Sören.

Sören gjorde grabbresor med sin son varje år, tlll Falkenberg för att gå på revy med Stefan & Krister, komikerna som Ludvig älskade. Foto: Linnea Bengtsson.

Många stora drömmar

Att hitta balansen kring hur man skulle förhålla sig till Ludvig och hans drömmar har varit svårt genom hela hans liv, menar Sören och Yvonne. Något som blev än svårare mot slutet.

– Å ena sidan ville man alltid uppmuntra honom och säga att allt är möjligt. Men sen vet man ju också att riktigt allt inte är möjligt. Att bli USA:s president, var en dröm som kanske inte var helt realistisk, skrattar Sören.

– Ludvig hade tjejer och älskade att träffa kompisar. Han var väldigt utåtriktad. Efter att han hade fyllt 20 år blev han sjukare och orkade inte längre vara med så mycket i sociala sammanhang. Han slutade gå på discon och det blev svårare för honom att vara ute på samma sätt som tidigare. Hans värld krympte mot slutet och jag tror inte han orkade släppa in någon annan än de allra närmaste, men han hade fortfarande drömmar, berättar Yvonne.

En balansgång

De berättar att han bland annat hade stora planer på att köpa ett trumset, när han blev bättre. Ludvig älskade musik och pendlade friskt mellan planer på att bli hårdrockare och hiphopare.

– Det ändrades lite från dag till dag utifrån vad han kände för, ler Sören.

– Det var en svår balansgång, att veta hur mycket vi behövde förklara för honom. Vi pratade med honom en eller två gånger om att han nog inte skulle bli bättre från sin sjukdom. Han förstod det, men svarade att ”nu pratar vi om nåt annat”. Sen lät vi honom bara drömma, säger Yvonne.

– Just det här med att han faktiskt hade, ända in i det sista, en tanke om att ”när jag blir frisk, då ska jag göra alla de här sakerna”. Det gjorde ont i en förälders hjärta att veta att det aldrig skulle bli så, säger Sören.

Han lutade sig mot mig och höll mig i handen. Att vi hade de stunderna var så betydelsefullt för mig.

De är glada att Ludvig hade ett rikt socialt liv med många kompisar som han kunde träffa även när han blev sjukare.

– Han orkade inte med sina idrotter och aktiviteter mot slutet. Men vi såg till att arrangera killkvällar och de spelade fotboll på playstation hemma istället. Jag är så glad att han orkade det och att vi genomförde det även mot slutet, säger Yvonne.

Försöker knipsa bort känslorna

Något de kommer minnas är den energi och den kärlek han gav till allt och alla.

– När man pratar så här i en intervju, försöker man knipsa bort känslorna, annars kan man inte sluta gråta av förtvivlan. Jag kommer aldrig att glömma hur jag och Ludvig det sista halvåret skapade en ny egen tradition. Ludvig älskade djur, så vi satte oss varje eftermiddag och tittade på naturprogram, han och jag. Han lutade sig mot mig och höll mig i handen och jag satt och översatte. Att vi hade de stunderna tillsammans var så betydelsefullt för mig, berättar Yvonne.

Sören berättar att Ludvig älskade komikerna Stefan & Krister och att de två brukade åka ner till Falkenberg, bo på hotell och gå på revy.
– Det gjorde vi varje sommar han och jag. Vi åkte på våra egna grabbresor i över tio års tid. Det var jättehärliga moments när vi bara åkte iväg, satt i bilen i timmar och småpratade och skrattade. Vi hade alltid så kul, säger Sören.

Under det sista halvåret har det varit viktigt för Sören och Yvonne att hjälpa Ludvig att förbereda sig. De pratade med Ludvig om döden ibland, på ett lättsamt sätt. Tillsammans pratade de om olika sätt att se på livet efter döden. Kanske hamnar man i himlen, kanske återföds man i en ny kropp.

– Alla gissar ju hejvilt, men det enda vi säkert vet är att ingen vet. Fick Ludvig välja skulle han bli hjälte i nästa liv, en riktig actionhjälte, säger Sören.

Han ville även äta mycket sallad i nästa liv. För det är ju nyttigt.
– Han tyckte nämligen inte så mycket om det i detta livet, säger Yvonne och ler.

– Att förlora sitt barn är som att förlora en del av sig själv, säger Yvonne Brynggård-Olsson. Foto: Linnea Bengtsson.

De beskriver det som befriande att Ludvig hade en positiv inställning till livet och döden. För honom, som för de flesta, var döden något väldigt abstrakt.

– Men han tyckte ändå att det var smärtsamt att prata om det och ville inte dröja sig kvar vid ämnet. Jag tror att han mot slutet förstod att han inte skulle bli bättre. Han visste att döden innebär att man skiljs åt och det är jag övertygad om att han kände en djup smärta inför. För honom var familjen jätteviktig och han älskade sina systrar så mycket, säger Yvonne.

När Ludvig till slut somnade in var han omgiven av dem han älskade. Hela familjen var samlad och de fick det bästa av avslut. Men sorgen kommer att vara tung länge.

– Att förlora sitt barn är som att förlora en del av en själv. Om man förlorar en hand, lär man sig leva utan den, men saknaden efter ett barn kommer alltid finnas kvar, säger Yvonne.

– Det är som en känslomässig fantomsmärta. Ludvig var en del av oss, en del av vårt familjesystem. Det går inte att med ord beskriva den sorg man känner, säger Sören.

Döden är en del av livet

Nu börjar en ny tid i livet för familjen. När Föräldrakraft träffar Sören och Yvonne, ska de senare på dagen åka iväg på en semester tillsammans med sina två döttrar.

– Och nu måste alla hitta sina nya platser. Vi är fortfarande en familj på fem personer, men vi är bara fyra personer som är kvar kroppsligt, säger Yvonne.

Tomheten kommer aldrig att kunna fyllas. Det gör ont. Det måste få göra ont!

Tacksamma är de att de fick njuta av ett liv tillsammans med Ludvig i så pass många år.

– Döden är inte vår fiende, den är en del av livet. Vi har ett konstigt uttryck i vår kultur, vi säger ”OM jag dör…”, som om man tänker att det kanske ändå finns en liten chans att just jag klarar mig. Visst är det konstigt? Som föräldrar saknar vi Ludvig så fruktansvärt mycket, men som individer vet vi att det var dags för honom. Tomheten som nu är där han en gång var, kommer aldrig att kunna fyllas. Det kommer aldrig att bli som förr igen. Det gör ont. Det måste få göra ont! säger Sören.

– Men parallellt med sorgen och smärtan upplever vi en djup tacksamhet över vad Ludvig förde med sig in i våra liv. Vad han har betytt för oss är större än vad ord kan beskriva.