Gardell och Helgesson: Vi lär oss av varandra

De bär båda på ett utanförskap, har växt upp i frikyrkliga familjer och tycker om att leva för stunden. Jonas Helgesson och Jonas Gardell är aktuella med musikalen Livet är en schlager, den största svenska privatteatersatsningen någonsin, som spelas på Sveriges största teaterscen. Föräldrakraft har träffat dem för ett samtal om livet, kärleken och framtida drömmar.

Förmiddagssol i Södermalms utkanter. Höst. Kaffedoft. Precis i ett backkrön ganska nära Bondegatan i Stockholm står en gammal trädörr på glänt. Kan det vara här?

Jo mycket riktigt, efter att ha stegat uppför stentrappan och passerat den lilla hallen till höger om cafédisken så ser vi dem. Jonas Gardell och Jonas Helgesson. Randig kofta och jeans mitt emot blå skjorta och chinos.

De verkar hemmastadda på något vis, och inbegripna i ett samtal om den senaste föreställningen av musikalen Livet är en schlager.

– Det var häftigt, och jag tror att det var bra för hela ensemblen att få syn på vad föreställningen handlar om, säger Jonas Gardell.

Jonas Helgesson replikerar:

– Ja, alla tyckte att den fick en lite extra laddning.

Fotografen börjar plåta. Klick. Klick. Klick. Tiden är knapp och effektivitet ledordet för dagens möte där plötsligt ett filmteam från SVT också ansluter och börjar rigga kamera och ljus bland caféborden.

Om 45 minuter, exakt, ska de börja spela in material till en dokumentär om nyss nämnda musikal. Men innan dess kommer vi ha hunnit prata om casting, allas lika värde, gemenskap, trasighet, lycka och längtan efter kärlek. Och blivit bjuden på en Gardellsk åthutning.

Tillbaka till början. Parketten på Cirkus hade onsdagen före plockats bort för att det, för första gången någonsin, skulle få plats så många rullstolar som möjligt inför den tionde föreställningen av musikalen Livet är en schlager.

Regissör: Jonas Gardell.

Huvudrollsinnehavare: Jonas Helgesson.

En av hans repliker i slutet av föreställningen lyder: ”Folk säger att jag är cp men cp är ingenting man är utan cp är någonting man har”, vilken river ner omåttliga ovationer och Helgesson beskriver upplevelsen som rockstjärneikonisk.

– Jag spelade verkligen på hemma­plan, flera ur publiken har jag träffat vid mina föreläsningstillfällen.

En annan kul grej är att jag upptäckte att jag känner mig hemma när det är lite ljud i publiken, lite så här, AAAAGGGHH. Jag märkte att en del andra tappade koncentrationen, säger Helgesson leende.

Intensivt och lärorikt. Jonas och Jonas delar frikostigt med sig av sina erfarenheter. Foto: Linnea Bengtsson.

Gardell fortsätter:

– Det är en sådan stor föreställning, som en gigantisk finlandsbåt som är ute och åker  i en insjö, och då är det lätt bland all dans och allt glitter att tappa fokus på vad föreställningen faktiskt handlar om. Och när du plötsligt har hundra rullstolar i publiken blir det tydligt igen när  du sjunger ’Mitt liv är ett liv värt att leva’ eller ’En  för alla, alla för en, ingen lämnas utanför’. Det där är lätt att tappa i vardagen.

Initiativet har dock inte fått odelat positiva reaktioner. Jonas Gardell skakar på huvudet.

– Det är två olika förbund som är i luven på varandra. Innan vi gjorde kvällen kontaktade vi ett flertal organisationer som håller på med funkisfrågor och vi fick klartecken från alla. Sedan ändrade sig en av dem efter att vi hade gått ut offentligt med det. Och sedan bad de mig offentligt om ursäkt för att de hade klantat till det. Vi gjorde ju den där kvällen för att uppmärksamma funkisfrågor och vi tyckte att det var ett bra sätt, punkt och slut. Sedan kan man alltid ha den här diskussionen ska du kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, ska du särbehandla människor?

– Jag är homosexuell och hela mitt liv är en särbehandling, jag blir oavbrutet särbehandlad i det här samhället, jag är osynliggjord i snart sagt varenda film, varenda låt som spelas på radio och så vidare, jag är van vid att så fort jag gör en kärlekshistoria om två män så säger man att nu kommer en homosexuell kärlekshistoria, det vill säga det finns en särbehandling redan där. Och om jag inte fick bli särbehandlad, om jag inte fick en liten homoklubb att gå på så skulle jag inte träffa någon.

– Jag är därför ett stort fan av det, hela livet är ju en särbehandling och jag behandlar inte Mark som jag behandlar alla andra.

Helgesson inflikar:

– Man ska uppmärksamma det som görs, även om man inte kan göra allt så var kvällen unik, att ta ut säten på Cirkus, det har typ aldrig hänt innan. Vi ville markera det politiska innehållet i showen.

Jonas Gardell tar en klunk av kaffet, slänger koftan över ryggstödet och lutar sig tillbaka i soffan.

Han värjer sig mot ett överdrivet välmenande bemötande av personer med en funktionsnedsättning.

– Det finns ett oändligt pluttinuttande med människor som har funktionsnedsättningar, vilket är förskräckligt. Vi har till exempel två andra killar med också som har betydligt grövre funktionsnedsättningar än vad Jonas har och så fort de kom in på scenen och skulle repetera så började alla andra skådespelare att förhålla sig till dem. Istället för att spela utåt så började de sitta så här nära. Och till slut sa jag att ’men ni är i vägen, låt Karl agera mot publiken, sluta!’ Karl vill också möta publiken, inte en välmenande kollega.

Temat är alltså att alla har samma värde?

– Föreställningen handlar dels om att välja sitt liv just så som det är, du kan inte välja bort en cp-skada eller att vara trans och just därför måste just det vara det som gör dig till dig. Å andra sidan så ger inte det andra människor rätten att förutsätta att du ska vara på ett visst sätt. En kille som får höra att han bara duger till att måla prickar på dominobrickor, kan visa sig vara ett underbarn på att göra musik, en transperson kan visa sig vara en jäkel på att meka med bilar. Vi är alla mycket mer än det som ögat ser, säger Jonas Gardell.

Hur träffade ni varandra?

– När jag bestämde mig för att göra en scenversion av Livet är en schlager visste jag att jag måste vara sann även i min uppsättning och när jag skrev filmmanuset gjordes det för komikern Jesper Odelberg men Susanne Bier [som regisserade filmen Livet är en schlager] vågade inte köra på honom så istället blev det Jonas Karlsson som fick rollen. Vilket var ett utmärkt skådespeleri, men jag tycker att det säger emot hela berättelsens budskap.

– Jag har inte med cp för att vara snäll eller för att vara pluttinuttig. Jag sökte på internet och hittade Jonas på en liten reklamfilm som han hade gjort för sin bok Ha ett cp-bra liv. När han sprack upp i ett leende tänkte jag att det här är killen, det här är the shit! Så jag bjöd hem honom utan att han någonsin hade träffat mig.

– Jag snubblade upp för trapporna och sedan hade Gardell två katter som jag är allergisk mot!

– Det har jag glömt! Jonas var alltså snubben som snubblade, nös och stammade och blev erbjuden huvudrollen i den största svenska privatteatersatsningen någonsin på Sveriges största teaterscen, haha!

– Jag var helt övertygad om att Gardell tyckte att jag inte var killen för honom och jag blev väldigt överraskad. Det sa bara klick, Gardell har alltid trott på mig och det betyder jättemycket. Inte ens producenterna trodde på mig. Gardell har fightats för mig.

– Det här är en extremt dyr produktion och musikaler är det mest riskabla man kan göra, det finns i princip ingen svensk musikal som inte har gått i konkurs. Producenterna riskerar allt och då ska jag ha killen som snubblade, på scenen.

– Och när vi provläste manuset hemma hos dig för två år sedan gick det inte så bra.

– Nej, Jonas vågade inte säga då att han har problem med vissa ljud och vissa stavelser, så han gjorde en katastrofläsning. Man kunde känna hur alla, inklusive producenten bara vad är det här. Direkt efter läsningen stannade producenterna kvar och sa att det här kommer aldrig att gå, man hör ju inte vad han säger. Men jag sa jodå, det kommer visst att gå. Alla medverkande i den här uppsättningen har utmaningar att möta. Johan Glans ska sjunga, Peter Jöback ska göra en av sina största talroller någonsin. Alla måste göra något som är långt utöver vad de tidigare kunnat och jag kommer att kunna arbeta med Jonas så att Jonas fungerar fantastiskt.

Jonas Helgessons första manusläsning var en katastrof och ingen utom Jonas Gardell trodde på att han skulle klara av utmaningen. Foto: Linnea Bengtsson.

– Jag ringde dig samma dag och sa att du inte skulle vara orolig, vi går igenom varje replik och rättar varje replik så att de bara innehåller ljud och stavelser som du kan uttala.

– Och jag visste inte riktigt vad det innebar, jag fick sätta mig och analysera det vilket var ett arbete i sig. Jag ska säga att alla andra skådespelare fick göra samma sak, för alla har stavelser och ljud som man inte kan uttala, men det ser bara lite olika ut för varje individ.

Hur har repetitionerna gått?

– Det har varit ett härligt gäng, det kände jag redan första dagen att här kommer jag att trivas, det fanns en inkludering, det som är temat i föreställningen, att alla är viktiga, säger Jonas Helgesson

– För mig är Jonas föreställningens hjärta. Jag har ju regisserat Ernst-Hugo Järegård, Lena Nyman, Börje Ahlstedt, Marie Göransson det vill säga flera av de stora skådespelarna och jag har sällan träffat en så intelligent skådespelare som Jonas. Han gör en knivskarp analys utan att egentligen ha förkunskaper, jag borde anställa Jonas som dramaturg!

– Jag älskar att lära mig nya grejer, att finslipa och bli bättre hela tiden. Just nu när vi börjar göra föreställningen måste jag för min egen motivation hela tiden fixa lite mer, göra saker lite bättre.

– I början spelar man på ren energi, men du kommer att spela över 100 föreställningar och då måste du hitta ett sätt att varje kväll göra föreställningen som om den vore den första, utan att gå sönder. Det finns vissa scener i showen som är väldigt sårbara och väldigt blottande och det går man sönder av. Man måste hitta ett sätt att göra dem med samma äkthet men utan att trasas sönder själv.

– Hela min familj och mina vänner är helt höga, de ser föreställningen tre gånger under hösten bara för att de vill vara delaktiga i min lycka. Jag lever mina bästa dagar just nu. Det här är det största jag har varit med om och jag vill krama ut lyckan ur varje dag!

När Jonas Helgesson var liten fick han höra att han aldrig skulle kunna tala eller resa sig upp ur rullstolen. Idag är han gående, populär föreläsare, gift, pappa till en bebis på tio månader, och huvudrollsinnehavare i en kritikerrosad musikal som går för utsålda hus.

Den utvecklingen verkar svårslagen och tankarna vandrar till vad som ska komma härnäst? Vad finns det för planer? Och det är här den så kallade Gardellska åthutningen inträffar.

– Det är något konstigt med journalister, vi pratar alltid om att vi ska vara här och nu och vara i ett ögonblick och sedan frågar journalisterna alltid när man är mitt uppe i sitt livs största ögonblick ’vad blir nästa grej’, det är ju ren dumhet.

Orden fortsätter teatraliskt att smattra fram, eskalerar i styrka och når styv kuling på bara ett ögonblick.

– Det är ju ett feltänk i hjärnan att hela tiden fråga ’och vad blir nästa grej’, att aldrig vara nöjd, att aldrig vara glad och aldrig leva i ögonblicket, och säga ’vad blir nästa grej’. Skärp dig!

Sedan blir tonen mjukare.

– Det här är väldigt mycket jag, jag är en sträng herre, det är därför folk är rädda för mig, men jag är sann.

Jonas Helgesson å sin sida vet utan tvivel vad nästa projekt blir efter föreställningarna; nämligen att vara pappaledig. Han veckopendlar till repetitionerna i Stockholm och åker hem till familjen över helgerna.

– Min dotter är bara tio månader och det är tråkigt att vara ifrån henne men det är ett jobb och en tid i livet och det får man acceptera. Jag längtar efter att få vara ledig och ta hand om henne.

Skräcken att inte duga, att ingen vill ha dig, är något som vi alla bär på, säger Jonas. Foto: Linnea Bengtsson.

– Ja, du är dum i huvudet om du inte är pappaledig! inflikar Jonas Gardell.

– Sedan har jag fått mersmak för skådespeleri, jag älskar kommunikation och när människor förstår vad jag vill säga. Teatern är en helt ny värld med otroliga kommunikationsmöjligheter. Man talar genom karaktären, genom blickar och känslouttryck. Jag gillar dramaturgi och ett galet mål är att i framtiden försöka regissera något, teater eller tv-drama.

Hur har era liv förändrats i och med samarbetet med musikalen?

– Jag har lärt mig jättemycket, det är nog det största, och jag kan förmedla saker på ett annat sätt nu. Jag önskar att Jonas Gardell satt med mig hela dagarna, jag lär mig så mycket om mitt liv och om teater. Vi är ganska lika varandra, vi har levt i ett slags utanförskap och att träffa någon som levt med det länge är lärorikt.

– Förutom att jag är mycket äldre än dig.

– Ja kanske lite, haha. Jag har också blivit lite tryggare som människa av att träffa andra som verkar trygga i sin identitet. Och sedan att träffa Glans som har en sådan tajming, jag har aldrig sett något liknande. Det är fantastiskt. Jag har lärt mig av alla och det tycker jag är jättekul.

– Det där är ju naturligtvis väldigt ömsesidigt och jag tror att om du frågar samtliga i kärntruppen av skådespelare så kommer de alla att säga att de har lärt sig enormt mycket av Jonas Helgesson. Jag är god vän med Rikard Wolf som är skådespelare och har KOL och astma och det har gjort honom till en bättre skådespelare för han måste gå direkt på kärnpunkten, annars får han för lite luft. Och det är lite likadant med Jonas, han väntar ofta med att säga något och genom åren har han lärt sig att eftersom folk inte har tålamod att vänta så länge så måste han vara extremt distinkt i sitt ordval.

– Vi hade en dag på teatern i våras då jag fångade upp Jonas och frågade om han tyckte att han fick ta tillräckligt med plats. Den dagen berättade han om sitt liv och sina utmaningar och sina tillkortakommanden. Den dagen hittade vi till föreställningen. Vi bär alla på våra utanförskap men har man cp går det inte att dölja.

– Det blir väldigt tydligt när Jonas pratar om att han när han var liten fick höra att han varken skulle kunna tala eller gå och det är ungefär som att säga ”här har du din förtidspension, var snäll och lev inte för länge”. Och det där är något som vi alla bär på, en skräck för att inte duga till, att ingen ska vilja ha dig.

Gardell fortsätter:

– I min förra show Trafikplats Glädjen så berättade jag om en bekant till mig som hade en avliden gammal tant vars kvarlåtenskap på vinden innehöll en låda full med noggrant ihoprullade snören och på lådan stod ’Snören för korta för att använda’. Jag har levt med den historien ända sedan dess. Det var på vippen att jag själv när jag var liten just tänkte att nej jag är nog ett snöre för kort för att användas och att jag skulle rulla ihop mig själv och lägga mig i en låda på vinden med en lapp om att tyvärr det här dög inte till. Och jag tror att vi måste alla komma över det där att vara ett snöre för kort för att an­­vändas.

– Det är återkommande i hela mitt konstnär­skap men det tydliggörs som allra mest i Jonas Helgessons rollfigur David. Och även i Jonas Helgessons liv så klart. Och en av svårigheterna för Jonas är ju att han har kommit över rullstolen, han har ju skapat sig en plattform där han är älskad, där han inte lever i ensamhet, där han har ett yrke han älskar och nu ska han spela den här karaktären som blir så illa behandlad.

– En kväll hade jag med mig en del barndomskamrater, det var intressant. De tyckte att det var svårt att se mig tillbaka i rullstol för de hade varit med och hjälpt mig upp ur den. Och det här har jag aldrig sagt till dig Gardell, om scenen när jag ligger i sängen och skriker ut all min ångest, säger en kamrat – detta har jag förnekat för jag har inget minne av det – att han när vi var små hörde mig skrika när han var hemma hos mig vid ett tillfälle. Han fick inte komma in och leka för jag låg i min säng. Det finns så mycket av mig i David även om jag har gått vidare och lycktas i livet så finns det där.

– Man har för alltid varit ett barn som har upplevt mycket saker. Jag blev helt skakig av att höra det min kompis berättade. Jag ser mig som en glad kille idag, det kan liksom inte ha varit jag. Det var starkt för mig. Det gjorde att jag fick ny motivation att gestalta detta kväll efter kväll.

– Jag har haft kontakt med många funkisar genom åren och i åldrarna 20–35 år handlar det mycket om ensamhet, om sexualitet och kärlekslängtan och att vilja träffa någon och det vet jag att du pratade om också, att du förstod att du skulle få leva ensam. Och om du går till ’Torka aldrig tårar utan handskar’ och det Benjamin, som är Jehovas vittne och homosexuell, förmedlar i sin yttersta förtvivlan ’Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig’ det behovet och den längtan är ju gemensamt för oss alla.

– Om man har de förutsättningar som jag och Jonas har så tror jag att man lätt tänker att jag kommer aldrig att träffa någon det här kommer att vara mitt liv.

– En annan sak som vi har gemensamt och som jag tycker är intressant det är att vi båda är frikyrkliga. Jag kommer från en baptistfamilj och du från pingstvännerna. Det finns ju onda frikyrkliga familjer men det finns också goda frikyrkliga familjer där det finns en lust att göra det rätta och att göra skillnad och jag kommer från en väldigt varm frikyrklig familj och det tror jag att du också gör.

– Det hjälper att ha tänkt igenom livet och de existentiella bitarna, allt man gör på scenen är ju ganska existentiellt och om du inte hittar till botten blir det inte lika äkta. Det gäller att gräva lite i den kristna värderingsasken för att hit­ta de där byggklossarna.