Vi människor behövs för närhet och kärlek

Publicerat av
Sören Olsson
Dela

Samhället som vi lever i utvecklas i rasande fart. Frågan är om vi hinner med i den snabba utvecklingen?
Är den mänskliga kroppen mottaglig för all den information som vi ständigt omger oss med?

Och hur klarar vi av de grundläggande mänskliga beteendena när allt runt omkring oss snurrar på allt snabbare?

Mängden information som finns tillgänglig för oss fördubblas med sanslös hastighet. Mellan åren 1750 och 1900 fördubblades mängden information för människan. Mellan 1900 och 1950 fördubblades den ännu en gång. Hastigheten på mängden information hade gått från 150 år till 50 år. Mellan åren 1950 och 1960 fördubblades mängden information ännu en gång och år 2010 var den nere på tre år. Med andra ord så fanns det dubbelt så mycket information runt omkring oss år 2010 jämfört med 2007. Prognosen för framtiden är att år 2020 är fördubblingshastigheten nere på 72 dagar. På 72 dagar kommer mängden information runt oss fördubblas. Det är lätt att räkna ut att vi människor kommer få allt svårare att sortera vad som är viktigt och oviktigt. Det kommer bli ännu fler människor som drabbas av olika bokstavskombinationer, eftersom våra system inte kan klara av att härbärgera all denna information och kunskap som sköljer över oss.

Annons

Någonstans i allt detta brus av information är det lätt att glömma bort en av vår tids största bristsjukdomar. Bristen på empati.
Empati och medkänsla har en tendens att hamna långt ner på prioriteringslistan när vi försöker hinna med att ta till oss så mycket som möjligt av allt som erbjuds i vårt informationsstinna samhälle.

Jag tycker att det borde införas empati som en grundbult i det svenska skolsystemet. Många skolor arbetar redan nu med medkänsla, men min känsla är att den skulle anses vara minst lika viktig och angelägen som matematik och engelska.
Vi behöver tid och utrymme att få känna, uttrycka och bearbeta hur vi människor fungerar i relation till andra.
Inom ramen för den snabba tekniska utvecklingen skapas verktyg för att kvickt kunna visa vår omtanke och medkänsla.
Vi klickar på ”gilla”.
Ett litet knapptryck på någon av de sociala medierna visar att vi faktiskt vill bry oss. Jag tror att det är bevis på att vi önskar att vi kunde ha mer tid att visa vår omtanke för andra människor. Det är så enkelt att klicka på ”gilla” och därefter tycker vi att vi har visat vår goda vilja. Men räcker det?
Ibland behövs vi människor för varandra även fysiskt. Vi behöver närhet och kärlek. Inte bara genom ett digitalt tryck på en knapp.

Mängden information kan vi inte göra så mycket åt. Men ibland behöver vi människor stanna upp och känna efter hur vi verkligen mår. Vi måste ge oss själva tid för detta. Den tiden ges inte idag från någon utanför oss själva.
Stressen som orsakas av denna strida ström av information i ett allt snabbare tempo, gör att vi till slut bränner ut oss. Vi klarar inte av hur mycket som helst.

Annons

Vi hinner knappt ta hand om oss själva, så hur ska vi då kunna finnas till för någon annan?
Det är en ekvation som inte går att få ihop.

Så därför begränsas våra möjligheter till ett klick på en dator, där vi snabbt tycker att vi visar empati och medkänsla.

Samtidigt som det är lite sorgligt att den digitala omtanken är den enda vi tycks hinna med, så innebär det också att när den förväntas av oss och uteblir så uppstår ännu mer stress. När vi av någon anledning förväntar oss att få stöd i en situation från anhöriga och inte får den så blir vi kanske ledsna eller besvikna. Vi skapar helt enkelt en förväntan av klickande på datorernas ”gillaknappar”.

Annons

Var är vi på väg med denna digitala omtanke?

Kommer vi alla i framtiden, ha en obligatorisk profil på internet, som kan bedömas och värderas med ett enkelt ”gilla” eller ”inte gilla”?
Allt för att spara den tid som vi inte tycker att vi har.

Och frågan är om det räcker för att vi ska känna oss sedda, omhändertagna och älskade som de mänskliga individer vi alla är?

Annons

Artikeln publicerades 2012-12-10

Publicerat av
Sören Olsson
Nyckelord: Krönikor