”Vi måste provocera för att nå ut”

CP-dockan chockade många när den lanserades i maj, bland annat via en helsidesannons i Föräldrakraft.

Oavsett vad man tyckte om kampanjen har den lett till ökad kunskap om hur personer med funktionsnedsättningar bemöts. Och många kritiker har börjat gilla idén.

Nu kan dockan få fortsatt liv inom skolvärlden.

-Vi har fått många önskemål om att använda dockan inom exempelvis studiecirklar och förskolegrupper, säger Anders Westberg, verksamhetsledare på GIL i Göteborg.

När CP-dockan släpptes av GIL i maj uppstod stor förvirring. Ska man inte hjälpa folk med rullstol eller…?
Men dockan fick också igång den debatt om ”fördomsfull snällhet” som GIL önskade.

Ett litet utskick av cp-dockor till svensk media resulterade i massiv publicitet i morgontidningar, tv-soffor, radio och till och med i brittiska BBC.

– Det är som om folk blir förvånade när vi arbetar, har relationer och familj. Man vill gärna se oss som avsexualiserade icke-fungerade objekt, säger Anders Westberg, verksamhetsledare på GIL i Göteborg.

GIL ville medvetet provocera. Likgiltighet är den värsta motståndaren, resonerade man. Och planen lyckades – många blev mycket riktigt upprörda, arga och besvikna.
– Vi har velat provocera för att vår fråga skulle väcka uppmärksamhet, säger Anders Westgerd.

– Vi hade inte nått ut på samma sätt om vi skapat en rullstols-Frasse. Syftet med dockan är att belysa frågor som berör alla former av funktionsnedsättningar. Det är fördjävligt att man skall bli behandlad som ett barn eller en idiot bara för att man sitter i rullstol, hör dåligt eller har armar som inte lyder riktigt.

Men han håller inte med om att dockan skulle vara ful, vilket en del kritiker påstått.
– Nej, vi tycker inte dockan är speciellt ful. Samtidigt var det viktigt att dockan inte försökte försköna något. Vi ville ligga ganska nära den nidbild av ”ett CP” som vi märkt att många har. Dockans första och viktigaste uppgift var och är att locka fram en reaktion, säger Anders Westgerd.

Debatten kring dockan har ökat kunskapen om hur personer med funktionsnedsättningar bemöts.

– Människor delar med sig av historier om att få sitt kaffe med sugrör, om att få höra ”vad duktig du är” när du går på spårvagnen, läser tidningen eller är politiskt aktiv. Det rör sig om berättelser om människor som ger pengar för att det är jul, tanter som skänker smågodis till rullstolsburna vuxna och om ord till sällskapet ”vad fint av dig att gå med och handla, så att sådana som han också får komma ut”, berättar Anders Westgerd.

Ska man då inte vara snäll mot någon som har en funktionsnedsättning?
– Det är skillnad på att vara en hygglig medmänniska och att ge sådan hjälp som jag inte bett om eller behöver, säger Anders Westgerd, som själv är rullstolsburen.

– När jag går på restaurang vill jag inte att kyparen tar tag i min stol och sätter mig vid bordet eller att man i baren frågar mina polare om jag får ta en starköl, säger Anders Westgerd.