Trött på att vara tacksam – vann skrivartävling om personlig assistans

När pandemin rasade som värst drog Anna Barsk Holmbom igång HöstRöst, en skrivartävling lyfter fram de positiva sidorna med personlig assistans.
Nu har juryn utsett 2021 års vinnare, och förstapriset går till Sanna Hedlunds dikt ”I min lilla, lilla värld”.

Sanna skriver om att leva sitt liv som hon själv vill

Juryn skriver att dikten ”slår oss i magen med sitt rättframma språk och sina tvära kast mellan världen före assistansen, där tacksamheten var vad som förväntades av funkisar, och världen med assistans, som ger självbestämmande till att leva det liv man vill, inte det som förväntas”.

Sanna Hedlund är 33 år gammal, poet, journalist, fotograf och föreläsare. Hon är född i Skellefteå, men är nu bosatt i Landskrona. I Sannas poesi blandas ”en rosa drömvärld” med verklighetens kamp mot sexism, Försäkringskassan, funkofobi, fördomar och utanförskap, men också med humor, förälskelse och vardagsnojor.

Motverkar negativ bild

Anna Barsk Holmbom , initiativtagare till tävlingen, säger att hon hoppas att tävlingen motverkar den negativa bilden av personlig assistans som ofta ges i media.

– Det är nästan bara fuskdebatten som syns. Eller de situationer när det är ”synd om” den assistansberättigade. Vi läser nästan aldrig om hur den personliga assistansen har gett den assistansberättigade ett bra liv, hur anhöriga har kunnat se sin älskade blomstra, hur assistenter har utvecklats som personer och så vidare.

Bakom tävlingen står ABH Utbildning och Rådgivning, ett företag Anna startade för tio år efter att ha arbetat ideellt med frågorna i IfA ända sedan assistansreformen trädde ikraft.

– Det skapade så klart min bild av assistansen, säger hon. Jag har sett så oerhört mycket positivt och framförallt har jag sett hur totalt oersättlig assistansreformen är. Man kan aldrig tro att till exempel hemtjänst eller gruppbostad kan ersätta assistansen. Jag klankar inte alls ner på de insatserna, de har ett stort värde för den som vill ha eller behöver dem. Men assistansen är så helt unik i sin utformning. Det handlar inte bara om antal timmar utan också om möjligheten att utforma insatsen exakt så som man själv vill ha den. Det är den assistansberättigades insats, som denne, eventuellt med stöd av en anhörig, bestämmer innehållet i. Så kan aldrig vare sig gruppbostad eller hemtjänst bli.

Värnar assistansen mot påhopp

Anna hoppas att de bidrag som vinner tävlingen och de övriga bidrag som publiceras på hemsidan hostrost.se sprids hos både kommunala och privata assistansanordnare, att de överlämnas till politiker på både lokal- och riksnivå och till myndighetspersoner som är med och beslutar om assistansen.

– Om de förstår vilket värde assistansen har hoppas jag att det hjälper till att man har en fortsatt vilja att finansiera reformen och att värna den mot alla påhopp.

2021 års vinnare av HöstRöst:

I min lilla, lilla värld

Författare: Sanna Hedlund

”I min lilla lilla värld av blommor…”
Där tacksamheten haglar fritt
och varje förflyttning från min säng, varje toabesök
är en ynnest tillägnad få,
där luktar något ruttet
och blommorna klär sig i taggtråd.
De trasar sig igenom marken,
vår hud,
river sönder sig själva innan de fått chansen att blomma ut.

”I min lilla lilla värld…”
Förlåt, låt mig börja om från början.
Blomcitatet ovan kommer från filmen Rännstensungar,
framfört av lilla Ninni i sin rullstol.
Vissa kallar den älskad klassiker,
andra känner hur det kliar i huden av tacksamhetshetsen.
För visst är det så vi funkisar ska vara, tacksamma?
Eller?
Och är inte då det säkraste kortet för tacksamhet att INTE bevilja oss personlig assistans?

För att inte beviljas assistans är att vara beroende,
det är att förminska sig själv
dölja det som gör ont, det som är fult,
det är att häfta fast ett leende över ett skrik
att tappa bort sig själv,
som en överlevnadsinstinkt.

Det är att få den hjälpande handen att känna sig
tårdrypande behövd,
berika någon annans liv med tårarna som
fläckar våra lakan,
att alltid lägga den avgörande bestämmanderätten hos någon annan.

Och sen undrar de varför vi går sönder?

”I min lilla lilla….”
Nej, låt mig försöka igen
fast under andra förutsättningar,
med ett beviljande och en fråga:

Vad är det att beviljas personlig assistans?

Det är att få andas frisk luft,
att äntligen få ett bifall,
det är intervjuer, möten med assistansbolag, introduktionspass och tusentals frågor.

Det är att försöka bli bekväm med de nya människorna omkring sig,
energidrycksknarkarna, eller assistenterna som de också kallar sig.
De som lämnar kassar fulla av pant i städskåpet
och sura disktrasor i diskhon,
de som blir en del av att ta kontrollen över sitt eget liv.

Att ha assistans är att inte behöva passa tider
att slå av väckarklockan och sova lite till
att skolka med någon som enligt lag inte får skvallra.

Det är att kunna passa tider, att dyka upp på arbetet 20 minuter tidigare
för att prata med sina kollegor.

Det är att kunna klia sig på huvudet
skjuta upp glasögonen
att sätta upp sitt nytvättade eller smutsiga hår
i en knut.

Det är att ta på sig de obekväma leggingsen,
bara för att de är så jävla sexiga.
Det är att kunna gå på konsert i tiara,
dricka en shot för mycket
eller ingen alls.
Att 04:15 kunna avsluta kvällen under värmefilten
ätande makaroner formade som prinsessor.

Det är att kunna vela i en halvtimme i klädbutiken
kring vilken bh som egentligen passar bäst
bara för att sedan köpa båda två.

Det är att kunna fly från dejter med dryga äldre män
och få hångla med den grönhåriga tjejen
eller hen med tungpiercingen.

Att kunna äta ostkrokar i sängen efter att ens ragg gått hem,
det är att få rengöra fingrarna efteråt
och slippa lukta som gamla strumpor dagen efter.

Det är att få sina ben uppbundna på en repträff
med Skånes härligaste Shibari-människor,
att få känna sig som en ballerina och veta att
nej, alla förstår inte det här
men det gör det inte mindre fint.

Att ha assistans är att kunna bestämma själv
även de gångerna det är skitjobbigt,
men beslutsångesten betyder att jag lever,
inte för någon annan, utan för mig själv.

Det är att ta kontrollen över sitt egna liv.
Veta att det är okej att inte ständigt säga tack
och att människorna runtomkring
ändå förstår att de är uppskattade.

Det är att stänga av tvn när Rännstensungar börjar,
veta att det inte behövs någon liten värld av blommor
när hela världen ligger framför våra fötter.

Men även om tvn är avslagen har melodin en förmåga
att klamra sig fast i hjärnan.
För personlig assistans är också att få hela sitt liv ifrågasatt,
klockat, beräknat, rimlighetsbedömt,
det är att efter en alltför kort tid få allt man börjat ta för givet
omprövat.
Det är sömnlösa nätter, mardrömmar, att vakna med huvudvärk,
det är rätten till självbestämmande under ett strängt bevakande öga,
för hur skulle det se ut om vi bara sprang fritt?
Fyllde spårvagnar, restauranger, scener. Fick synas och höras. Ta plats.
Näe hujjeda mig,
ANARKI!!!
Det måste ju finnas gränser…

Eller?

Måste det verkligen finnas gränser?
När ska vi få sluta känna oss tacksamma?
Få vända taggtråden utåt och riva ny mark
istället för våra egna kroppar.

 

Läs mer om tävlingen på hostrost.se. De bästa tävlingsbidragen kommer att publiceras i en pdf.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Från Livets möjligheter 2022: Sex berättelser om vilket stöd som anhöriga behöver