Vilse i hjälpmedelsdjungeln?

Hur hittar man rätt i djungeln av hjälpmedel? Vad kan man få förskrivet utan kostnad? Och vad gör man om det hjälpmedel man önskar inte erbjuds? I den här guiden beskriver vi hur systemet fungerar idag.

Sverige har 22 000 förskrivare av hjälpmedel

De som tjatar mest och är pålästa får ofta hjälpmedel lättare än andra.

Hjälpmedelsvärlden är ofta en djungel när det gäller utbud, regler och avgifter.

Om du får rätt hjälpmedel hänger mycket på förskrivarens kunskap och tid. Därför vilar ett tungt ansvar på landets drygt 22 000 förskrivare (till exempel arbetsterapeuter).

Svenska förskrivare anses vara både duktiga och intresserade – men de har mycket på sitt bord och hinner inte alltid hänga med på hjälpmedelsfronten. Det är därför alltid bra att skaffa egen kunskap. Det vanligaste, konkreta tipset är att besöka så många hjälpmedelsmässor som möjligt för att se, känna och jämföra.

Vem ansvarar för att du får rätt hjälpmedel?

I Sverige sker förskrivning av hjälpmedel inom hälso- och sjukvården utifrån hälso- och sjukvårdslagen (HSL), och patientlagen. Ansvaret är delat mellan landstingen och kommunerna.

Hjälpmedelsverksamheterna finns ofta organiserade i hörcentraler, syncentraler, ortopedtekniska avdelningar samt hjälpmedelscentraler.

De som förskriver hjälpmedel är legitimerade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Exempel på yrkesgrupper är audionomer, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, logopeder, sjuksköterskor, ortopedingenjörer och synpedagoger. Det finns cirka 22 500 förskrivare av hjälpmedel i Sverige.

Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015 för att stärka patientens ställning och delaktighet. Lagen innebar bland annat att informationsplikten gentemot patienten utvidgades och förtydligades.

Hur många hjälpmedel handlar det om?

Det förskrevs ungefär 1,6 miljoner hjälpmedel under 2014, kopplat till rörelsenedsättning samt kognitiva och kommunikativa funktionsnedsättningar (hörapparater ingår inte i beräkningen).

Uppdelat per hjälpmedelsområde visar statistik från 2012 att så här många hjälpmedel förskrevs:
100 000 manuella rullstolar, 6 000 eldrivna rullstolar, 150 000–160 000 gånghjälpmedel, 10 000 almanackor, kalendrar och planeringshjälpmedel, samt 9 000 sinnesstimulerande hjälpmedel, till exempel bolltäcken.
Beräkning gäller 18 av landstingen, så i verkligheten var siffrorna betydligt högre.

Det är ont om färsk statistik över utvecklingen. Ingen vet hur många svenskar som har hjälpmedel. Ibland uppskattas det till 10 procent eller cirka en miljon användare.

Vidare har socialstyrelsen uppskattat att sju av tio som får hjälp av hjälpmedelscentraler är äldre, eller över 65 år.

Många använder flera olika hjälpmedel. Bland barn och unga som är medlemmar i RBU använder mer än hälften 3–10 olika hjälpmedel.

Har samhället råd att inte satsa på hjälpmedel?

Behovet av hjälpmedel ökar. Flera analyser visar att det är både billigt och lönsamt med hjälpmedel för samhällsekonomin. Hjälpmedel höjer livskvaliteten och minskar kostnaderna inom vård och omsorg.

Några fördelar: Rullstolar och medicinpåminnare minskar behovet av personligt stöd, samtidigt som det blir enklare att delta i sociala aktiviteter. Rollatorer minskar vårdkostnaden för fallolyckor. Lyftar och höj- och sänkbara sängar gör det möjligt att bo kvar hemma.

Vad tyckte den stora hjälpmedelsutredningen?

För några år sedan gjordes en statlig utredning.

Hjälpmedelsutredningens slutsatser 2017:
”Tillgången till hjälpmedel överlag är god. Många människor har nära till hälso- och sjukvård, där merparten av hjälpmedelsförskrivningen sker, vilket ger förutsättningar för en god hjälpmedelsförsörjning. Det finns även en privat marknad där användaren kan köpa hjälpmedel på egen hand.”

Men utredningen visade också att det finns stora skillnader över landet ifråga om vilka hjälpmedel som är förskrivningsbara.

”Att olikheter uppstår är inte konstigt eftersom kommuner och landsting kan själva besluta om hur de vill bedriva sin verksamhet. Bristen på statistik och statlig tillsyn har bidragit till olikheter, som ur ett brukarperspektiv kan upplevas som orättvisa.”

Hjälpmedel är en underutnyttjad resurs, slog utredningen också fast.

”Det finns en potential i att äldre i högre utsträckning än idag använder hjälpmedel för att förhindra fallskador, minska behovet av andra stödinsatser, ge förutsättningar för ett aktivt liv och göra det möjligt att bo kvar hemma längre upp i åldrarna. För det ökande antalet personer med demenssjukdom kan en ökad användning av kognitiva hjälpmedel medverka till ökad delaktighet samtidigt som behovet av stöd från anhöriga och personal minskar.”

Särskilt i skolan är bristen på hjälpmedel olycklig: ”Många barn med funktionsnedsättning saknar tillgång till hjälpmedel i skolan. En högre tillgång till hjälpmedel i skolan skulle ge bättre förutsättningar för elever med funktionsnedsättning att lyckas på både kort och lång sikt och bör därför ses som en samhällsekonomisk investering.”

Varför måste man ibland betala själv?

Ett vanligt problem är att man inte får det hjälpmedel man behöver förskrivet, utan måste köpa det själv. Om man har råd.

Hjälpmedelsutredningen skriver att användarens privata ekonomi kan vara avgörande:

”Gränsen för vad som kan förskrivas och produkter som man är hänvisad till att köpa själv varierar över tid och över landet. Det är vanligt att fritidshjälpmedel och datorer inte anses kunna förskrivas som hjälpmedel och således måste införskaffas av den enskilde själv. Det förekommer också att man måste inhandla mer traditionella hjälpmedel, t.ex. rollatorer, på egen hand. För hjälpmedelsanvändare med låg disponibel inkomst är därför frågan om vad man själv har råd att betala ibland avgörande för tillgången.”

Hur slår avgifterna?

Det finns en djungel av avgifter som skiljer sig över landet. Ibland införs avgifter bara för att minska efterfrågan – trots att användning av hjälpmedel oftast är god samhällsekonomi.

Särskilt utsatta är personer som måste klara sig på aktivitets- eller sjukersättning. Typiskt sett har en 24-årig man med aktivitetsersättning och LSS-boende inkomster efter skatt på drygt 10 000 kr medan utgifterna ligger på närmare 13 000 kr. I storstadsområden kan ekonomin vara ännu sämre, på grund av högre bostadskostnader. Då finns ingen möjlighet att köpa hjälpmedel på egen hand.