Vita lögner
Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar ställs dagligen mot ekonomiska motargument, som ofta väger tyngre. De 1,8 miljoner svenskar som berörs förtjänar mer än bara tomma fraser och floskler. Ta fram en vitbok om personer med funktionsnedsättningar, uppmanar Anders Westgerd, Normaldemokraterna, i denna debattartikel.
DEBATTARTIKEL. För ett par år sedan ägde en upprättelseceremoni rum i Stockholms stadshus. Den svenska staten bad om ursäkt till alla de barn som vanvårdats på barnhem och ungdomshem under 1900-talet. Tidigare i år presenterade integrationsminister Erik Ullenhag romernas vitbok, som är den mörka berättelsen om övergrepp och kränkningar av romer och resande under 1900-talet.
Samtidigt vet vi att personer med funktionsnedsättningar har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. Reaktionen från våra politiker är slö. Vi låter styrkan i att alla är olika gå om intet, när vi värderar människor efter hur de exempelvis transporterar sig. Halt, lytt eller med stol.
De lagar som reglerar stöd för personer med funktionsnedsättningar är kraftfulla, men i praktiken försvagas våra möjligheter hela tiden. Trots att lagen inte har ändrats, så får allt fler individer, på Försäkringskassans och kommunens initiativ, avslag när de utreds för insatser som personlig assistans.
Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning verkar skilja sig från andras mänskliga rättigheter. Våra rättigheter balanseras dagligen mot pengar, där de ekonomiska (mot)argumenten alltför ofta verkar väga tyngre. Utan personlig assistans, och andra insatser enligt LSS påverkas våra möjligheter till att utöva våra demokratiska rättigheter.
Det finns utrymmen i vårt samhälle där vi förväntas hålla till och samtidigt en hel rad ställen dit vi inte får tillträde på lika villkor. Om man känner sig diskriminerad på grund av otillgänglighet kan inte en lag avgöra, men lagen skulle kunna vara ett redskap för att markera alla människors lika värde, om politikerna bara ville.
Efter år av arbete ska diskrimineringslagen äntligen förändras med ett tillägg som klassar otillgänglighet som diskriminering. Men när lagförslaget nyligen presenterade så visar det sig att får undantag som gör att alla verksamheter med färre än 10 anställda, vilket enligt SCB motsvarar över 90 % av företagen, inte har några skyldigheter gentemot oss. Att regeringen i samband med att man presenterar ett sådant lagförslag också talar om delaktighet känns skrattretande.
Att personer med funktionsnedsättningar har betydligt sämre levnadsvillkor på alla områden är ingen hemlighet. Socialstyrelsens rapporter visar att vår ekonomi är sämre, utbildningsnivån lägre och förankringen på arbetsmarknaden svagare.
Strukturella förutsättningar, som stöd och service samt tillgänglighet, hänger ihop med hur vi som individer bemöts. Vi får ofta förstå att vi förfular, att vi kostar för mycket, att det är för trångt, för stökigt eller för farligt för oss. Det talas om särskilda behov när behoven oftast är just allt utom särskilda. De flesta av oss gör inte storslagna saker, som att korsa en kontinent på bästa sändningstid i TV.
Så de funktionsnedsattas vitbok står väl på tur? Inte för att någon har skrivit den än, eller alls börjat, kanske inte ens tänkt tanken, utan för att vi är en dreglande samhällssvulst i den pinsamma historien om hur vi behandlar varandra i Sverige idag.
Politiskt korrekt prat om mänskliga rättigheter och lika värde räcker inte hela vägen, om inte landet vi lever i kan göra dem till mer än floskler.
Det här är en uppmaning att göra det enda rätta nu, att förvalta kraften hos vårt samhälles alla invånare. Se sanningen i vitögat, så att vi slipper stå där en dag i framtiden, med de funktionshindrades vitbok i hand, och förfäras över vad vi gjorde med våra medmänniskor så sent som 2014.
Anders Westgerd
Partiledare, Normaldemokraterna
