Zebastian 550 dagar efter succén

Zebastian slog igenom med dunder och brak när han som 15-åring tog brons i Paralympics 2011.
Nu går han som förste längdåkare med funktionsnedsättning på skidgymnasiet i Östersund.

Det kan vara en utmaning att komma i kontakt med Zebastian Modin, åtminstone om man representerar media. Skälen till detta är tre.

Ett – Zebastian är en upptagen ung man med många intressen.

Två – Zebastian har högt ställda mål, och tränar dagligen för att nå dem.

Tre – Zebastian rullar inte ut röda mattan åt reportrar och fotografer. Har redan upplevt hur det kan vara att få mer uppmärksamhet än vad som varit önskvärt.

Det senare är något som hans tränare Niclas Grön poängterar.

– Du skulle bara veta hur många intervjuer han har tackat nej till.

När jag efter några fruktlösa försök att nå Zebastian istället får tag på hans mor, Anette Modin, bekräftas mina farhågor.
Åtminstone till en del.

– Efter Paralympics blev det i mesta laget av uppmärksamhet, förklarar hon.

Tar sig tid
Anette lämnar dock dörren på glänt –visst tror hon att Zebastian vill ta sig tid med Föräldrakraft.
När jag väl når Zebastian efter ytterligare två försök, ett på avtalad tid och ett tio minuter senare, så inleder han med en stor och avväpnande ursäkt och förklaring:

Han hade lagt ifrån sig telefonen, och sedan hade annat kommit emellan. Nu har han tid att tala, och han gör det gärna.
Zebastian slog igenom med dunder och brak vid Paralympics 2010, när han tog brons.

Sedan dess har han bland annat segrat i ett världscuplopp och börjat studera, som första längdåkare med funktionsnedsättning, på skidgymnasiet i Öster­sund. Och hela tiden har han ökat på träningsdosen. Konditionsträningen ligger nu på cirka 520 timmar per år.

– Det kanske inte låter så mycket med ett snitt på tio timmar i veckan, men då ska man veta att vissa veckor är vilovec­kor, och några dagar kanske du är sjuk. Jag tränar ungefär 80 timmar mer i år än förra året, säger han.

Knappast sysslolös
Lägg till tiden för styrketräningspass, ombyte, resor och behovet av återhämtning, och vem som helst inser att Zebastian sällan behöver känna sig sysslolös.

Nu gäller det att kroppen orkar med. Att öka träningsmängden på det sätt som Zebastian gör är förknippat med stora risker. Kroppen kan plötsligt säga ifrån, och motivationen kan sina.

Zebastian är väl medveten om spelreglerna.

– Jag ligger i högsta laget för vad som är bra för min ålder. Men det känns inte farligt. Det blir lätt så på skidgymnasium att man tänker att nu jävlar ska vi träna. Men det gäller nog speciellt om man flyttar hem­ifrån, då är det lätt att man bränner ut sig. Men jag bor hemma, säger han.

Hur ser en typisk vardag i början av november ut för dig?
– På tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar är det träning på morgonen, sedan är det lunch och skola. Ungefär varannan dag kör jag ett pass till efter skolan. Det blir löpning, rullskidor eller styrketräning.

På förmiddagarna tränar han med kompisarna på skidgymnasiet. Eftermid­dagspass och träningspass på helgerna är utformade av hans tränare, i samråd med Zebastian och skolan, och då tränar han oftast på egen hand.

Längdåkning handlar mycket om att vara stark och uthållig, men också om teknik. Det senare är något som Zebastian försöker få in i varje träningspass.

– Man försöker ha fokus på teknik hela tiden när man tränar, säger han.

Dels handlar det om att träna den egna skidåkningstekniken, dels samspelet med ledsagaren, Albin Ackerot.

När de tränar ligger Albin före i spåret, försedd med en mikrofon och små högtalare som är riktade bakåt. På så sätt hör Zebastian de ljud som Albin ger ifrån sig.

Gillar nedförsbackar
Att paret är synkroniserat och samspelt är viktigt, inte minst vid utförslöpor med kurvor.

Just sådana partier tycker Zebastian extra bra om. I nedförsbackarna brukar han dessutom åka ifrån konkurrenterna.

–  Vid en världscuptävling med jaktstart i Finland förra säsongen, körde vi fyra varv på en slinga på 2,5 km. På varje varv fanns det två backar. En konkurrent, Wilhelm Brem från Tyskland, var nära att åka ikapp mig när det gick uppför, men när det var plant och gick utför åkte jag från honom igen. Så var det varje varv, minns Zebastian.

Den gången var Zebastian först i mål.

– Vi tränar en del i utförsbackar. I vissa backar håller han (Albin) i staven. På tävlingar får man göra så i de så kallade holding-zonerna, det är en regel som finns mest för säkerhets skull, när det går väldigt fort. När vi tränar hemma vet jag precis vilka backar jag kan köra i.

Hög motivation
För att träna så mycket som Zebastian och kompisarna på skidgymnasiet gör, måste man vara mycket motiverad. Det är Zebastian, åtminstone för det mesta.

– På somrarna tränar jag mest för att det är kul, och då är det också lättare att träna. I maj, juni, juli och augusti hinner jag aldrig tröttna. Men sedan när hösten kommer och det blir mörkt och regnigt, kan det bli lite jobbigare. Värst är det nog i slutet av september, med en månad kvar tills man får åka skidor, säger han.

När Zebastian känner att motivationen sinar slår han tillfälligt av på tempot.

– Nyligen hade jag en period när jag var lite less. Jag tog fem dagar då jag bara tränade som jag ville, utan program. Nu känns det bättre igen, säger han.

Den tyngsta perioden är över. Vintern är så gott som här.

– Jag har varit på läger, och åkt skidor i inomhustunneln i Torsby. Men nu kan man åka skidor här, men jag har inte gjort det än. Det finns bara en trekilometersslinga, det är ännu ganska varmt så snön är mjuk, och det är hur mycket folk som helst som tränar där. Men det är så skönt att det börjar bli kallt.

Var har du för mål för den kommande säsongen?
– Jag siktar på någon pallplats på sprint i världscupen. Nästa säsong är det VM som gäller, och sedan Paralympics, då vill jag försöka vara i riktigt bra slag och kanske utmana om bra placeringar även på 10 kilometer.

”De är coola”
Har du någon förebild inom skidvärlden?
– Inte på det sättet att jag ser upp till en viss person. Jag tror att det är svårt för dem som är utanför, som inte själva vet vad en elitsatsning på skidor innebär, att förstå hur mycket killar som Marcus Hellner och Emil Jönsson tränar och hur genomtränade de är. Det är fascinerande att tänka på hur extremt starka de är, det är häftigt. När man får höra vad de här killarna gör för tider på klassiska testlopp så blir man imponerad. Jag har inga idoler, men jag fascineras av hela högen (av skidåkare i världsklass), de är coola och så extremt genomstarka, säger Zebastian och tillägger:

– Emil Jönsson lär ha sagt att den bästa mentala träningen är hård träning, sånt gillar jag.

Zebastian jobbar nu dagligen på att förflytta sina egna gränser för vad han orkar och kan. Sett ur ett bredare perspektiv har han redan varit med om att flytta fram positionerna för svensk skidåkning. Han är den yngste svenske paralympier som tagit medalj, och han är den förste längdåkare med funktionsnedsättning som antagits på skidgymnasiet i Östersund.

Showdownspelare av klass
Man kan lätt tro att det inte finnas plats för så mycket mer i Zebastians liv än skid­åkning. Men det gör det.
Zebastian är en mycket aktiv supporter till Jämtlands basket, ett lag han stöttar både på hemma- och bortaplan. Och han är en mycket skicklig showdown-spelare, en idrott som ibland kallas världens snabbaste bollsport. Zebastian kom nyligen tvåa när Europas bästa spelare möttes i turneringen European Top 12.

– Vi klarar honom inte ens om vi tar av oss ögonbindeln, säger mamma Anette.

Även om det är skidåkningen som är nummer ett, så fyller aktiviteter som supporterlivet och showdown viktiga funktioner.
Det var i Kanada som Zebastian slog igenom, och det är dit tankarna rör sig när jag ber honom om sitt hittills roligaste idrottsminne.
– Det måste bli medaljen i Kanada, konkurrensen var riktigt bra där, säger han. +