Wenche Willumsen

Blir vi lurade – igen? Antagligen…

Blogginlägg

I veckan läste jag ett inlägg på Facebook som handlade om den pågående LSS-utredningen och assistansen. Det som lyftes var att utredningen tydligen sitter och funderar på att kommunalisera all personlig assistans.

Om det gällde finansiering och/eller utförande framgick inte riktigt. Finansiering kan vi utgå från, utförande – knappast.

Men det är nu jag blir skeptisk. Och paranoid. Att släppa kommunaliseringsalternativet är lika med att släppa en bomb inom assistansområdet, både för oss användare och utförare. Att göra kommunerna till huvudmän för assistansen är det absolut största hotet mot reformen utifrån hur vi tänker oss att den ska fungera. Och vi får panik! Vi som varit där förut vill inte dit igen! Det har jag sagt förut och jag säger det igen.

Samtidigt tänker jag att den här taktiken känner jag igen från andra utredningar både inom assistansen och andra funktionshinderpolitiska områden. Utredningen lägger förslag som vi går i taket över. Och vi börjar agera via alla de kanaler och redskap vi har – vi skriver brev, anordnar kampanjer, går ut på gator och torg – allt för att protestera mot ett fullkomligt orimligt förslag till förändring.

Detta pågår ända till propositionen kommer. Då är förslaget borta/förändrat/neddraget – och vi andas ut och suckar att ”Vilken tur, pust pust” det såg så hotfullt ut. Men! Det finns ofta andra förslag till förändringar kvar som vi normalt skulle reagerat över om inte det STORA hotet tagit all fokus. Och allt kraft. Kontentan blir att visst det blev inte så illa som det ett tag såg ut – men förlorarna är ändå vi – för andra förändringar drevs igenom medan vi satt och slickade såren efter drabbningen. Listig strategi. Ful strategi.

Så därför funderar jag över vilka förändringar de egentligen sitter och lurar på. Jag kan tänka mig flera, men jag tänker inte vara den som möjligen tipsar utredningen. Om det nu ändå skulle vara så illa att det faktiskt är ett överförande av assistansen till kommunal nivå som planeras – ja då kan vi uppriktigt sagt förmodligen totalt skita i vilka andra förändringar som föreslås. Får kommunerna klorna i assistansreformen kan vi befara det värsta.

Det värsta är att vi som enskilda, var och en, blir en ”TUNG” post i en budget som grannen sitter och beslutar om

Vad det värsta är? Jo att vi som enskilda personer var och en blir var sin ”TUNG” post i en kommunal budget, en budget som kanske grannen eller någon annan i ens närhet sitter och beslutar om. Jag vet, för jag har varit precis där. Ett tag försökte till och med kommunen jag flyttade till pressa kommunen jag flyttat från på pengar – för att mitt behov ansågs för kostsamt i den kommunala budgeten. Nu gick inte det på grund av vistelsebegreppet, men det var nog så obehagligt i alla fall.

Hur det blir med kommunalt huvudmannaskap? Jo, vi kommer få se lika många ”modeller” och ekonomiska ersättningsnivåer som det finns kommuner – det har de redan en  fungerande organisation för genom den i dagsläget beslutade assistansen under 20 timmar grundläggande behov.

Vi kommer återigen att tvingas fundera över villkoren i varje kommun om vi skulle få för oss att flytta – vilket troligen inte blir av – så i förlängningen sitter vi i kommunarrest – igen. Beslutsprocessen i övrigt blir det nog ingen större skillnad på sedan Försäkringskassan efterhand blivit alltmer detaljerad i hur de beräknar behoven.

Så, medan utredningen sakta tuggar sig framåt kan vi inget annat göra än att då och då sticka upp fingret i luften och försöka lista ut varthän vindarna blåser – och sen vara vakna för om de förslag som läggs är testballonger eller verkliga förslag tänkta att genomföras. Det är inte lätt att veta. Och vår ork och våra resurser är begränsade. Och vår fasa är stor. Då är vi alla ett litet Knytt och samhället den fasansfulla Mårran som är mot och inte med oss. Då får vi samla allt vårt mod och göra som Tove Jansson skriver i Vem ska trösta Knyttet.

”…Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han upp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans…”

ANNONS

Annons för Tidvis

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Egen assisans

Publicerad:
2017-09-18

Av: Wenche Willumsen

Nyckelord: