Trine och Hilda.

Den dagen vi inte längre kan, då går ju vägen åt andra hållet också

Blogginlägg

Kanske kommer man till en punkt när man inte gör stora expeditioner längre. Är det då något vi ska sörja? Eller ska vi bara se det som en naturlig del av livets vindlingar?

Sju dagar till påsk. Spontant blir jag glad när jag tänker på det. Jag har alltid älskat påsken. Ledighet, god mat och en möjlighet att åka iväg och träffa våra familjer.

Men några sekunder in i känslan kommer också något annat. Tröttheten. När jag tänker på den förestående expeditionen. Allt praktiskt som måste lösas. Hjälpmedel som måste skohornas in i bilen. Detaljerad packning. Checklistor. Och planering så att vårt barn orkar resan. Och att vi hinner och har praktisk möjlighet att göra den vård som måste göras vid givna tider under dagen.

För det är ju så med att vara på bortaplan. Vi kommer förvisso till hem med mycket hjärterum. Men god vilja löser inte alltid hur man ska få plats med rullstol, hygienstol, krampande barn och blöjbyten. Och hur mysigt det än är att åka bort så kommer vi alltid hem med tröttheten som sällskap. Och frågan: Hur länge till funkar det? Hur länge till orkar vi?

För vårt barn växer. Och därmed behovet. Alla hjälpmedel. Och antalet personer som finns runt henne. Hur gör vi den dag då vi behöver liftar? Packar vi med det på ett släp? Hur gör vi när assistenterna måste följa med? Hyr vi ett hus? Tar vi med husvagn? Och ber vi våra familjer sätta in extra stolar runt bordet?

Kanske kommer vi till en punkt när vi inte orkar med några expeditioner mer. När vi bestämmer oss för att stanna hemma som en samlad familj. Eller att dela upp oss. Kanske sörjer vi då det som inte längre fungerar.

Eller så accepterar vi det. Ser det bara som en del av det som har blivit vår väg genom livet. För alla får vi olika förutsättningar. För vissa innebär det stora begränsningar. För andra inte. Och den dag vi inte längre kan åka, då går vägen ju åt andra hållet också. Vårt hus har också påskris och hjärterum. Det viktigaste är ju inte i slutändan var man är. Utan att man är där med dem som man tycker om.

    

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Aktivera

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Tidvis

Publicerad:
2016-03-15

Av: Trine Nyberg

Nyckelord: