Vi är alla kommuninnevånare

Blogginlägg

Av: Harald Strand
Publicerad: 2017-09-20

Men liksom i dagens ”nådiga lunta” är vissa personer viktigare än andra! Vår LSS-grupp är inte så stor och därför oviktig för våra makthavare? Att största delen av gruppen inte kan föra sin egen talan gör nog inte ansvariga politiker mer intresserade.

Det är kanske läge att påminna varför gruppen fick en egen lag, LSS, och varför lagen blev en rättighetslag.

Jag gör det med några utdrag ur LSS-propositionen 1992/93:159:

Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.

Människor med omfattande funktionshinder saknar ofta mycket av det som är självklart för andra människor i det dagliga livet. Bl.a. Handikapputredningen har konstaterat att det kvarstår betydande klyftor på olika områden mellan människor med funktionshinder och andra människor (SOU 1990: 19). Det har t.ex. visat sig att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser inte alltid räcker till för att skapa levnadsförhållanden som är jämförbara med andra människors. Det finns fortfarande många vuxna personer med omfattande funktionshinder som saknar egen bostad och därför är hänvisade till att bo på institution eller i sitt föräldrahem. För många familjer med ett barn med funktionshinder fungerar inte samhällsstödet tillfredsställande. Möjligheten för svårt funktionshindrade att få personligt stöd är ofta begränsad och de kan i regel inte själva bestämma vem som skall ge det personliga stödet.

Lagstiftning kan spela en viktig roll för att åstadkomma jämlika levnadsvillkor

Alla personer med funktionshinder måste enligt min mening kunna tillförsäkras en god service och ett gott stöd oavsett var de bor. Den pågående utvecklingen mot att överföra ansvaret för offentliga verksamheter från central till lokal nivå och att uppgifter i vissa kommuner hänskjuts till lokala nämnder, kan gagna möjligheterna till en lokal anpassning av olika verksamheter. Utvecklingen har emellertid också visat sig leda till olikheter i kvaliteten på bl.a. stöd och service till personer med funktionshinder. Förutsättningarna vad gäller kompetens och resurser, liksom ambitionerna på handikappområdet, har visat sig variera kraftigt mellan kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Enligt min mening kan lagstiftningen på handikappområdet spela en viktig roll för att i ett allt mer decentraliserat samhälle åstadkomma jämlika levnadsvillkor.

Som min rubrik säger är vi alla kommuninnevånare. Det är då diskriminerande för och ett utpekande av en utsatt grupp, att de bara ska vara statens ansvar, som för personlig assistans.

När jag läser intervjun med Maria Persdotter här på HejaOlika, tillsammans med ett antal kommentarer från direkt berörda, blir jag bekymrad. Att förlora FK (Försäkringskassan) och bli kommunens ansvar är i deras värld att hamna i rena mörkret. Med tanke på hur FK är just nu är, så blir det objektivt högst märkligt. Det borde oroa SKL mer än eventuell övervältring av kostnader för assistansen?

Kommuner pratar bara besparingar och budgetöverdrag när det gäller LSS

Jag, som nu varit aktiv i FUB en längre tid, har också konstaterat att kommunerna bara pratar kostnader med ord som besparingar, effektiviseringar och budgetöverdrag när det gäller LSS. Sällan om målet för LSS, att liv som andra trots sina funktionshinder. Det är också uppenbart hur kommunerna särskilt undviker två viktiga paragrafer i LSS. Dels paragraf 10 om Individuell Plan, trots att den skärpts så sent som 2011 med att kommunen ska erbjuda IP till alla som har LSS-insatser. Det vill man inte för att det blir ett extra tydliggörande ”avtal”. Dels paragraf 15.7 som säger att kommunen ska samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder, vilket man inte vill, då det innebär att intresseorganisationer får både påverka och ha insyn i hur LSS sköts.

Det är nog det som avspeglas i RBU:s med flera berördas ”röda skynke” för en ytterligare kommunalisering av assistansen. Resten av LSS är ju där redan. Ekonomiskt finns ett utjämningssystem som gör att alla kommuner, stora som små, i princip betalar lika mycket per innevånare för LSS. Dock är idag ca 80 procent av assistansersättningen statligt finansierad. Inget av övriga LSS.

Skillnaden på hur verkligheten ser ut för personer i LSS-gruppen är beroende av ansvarig kommuns kompetens, men även av ansvarigas vilja eller till och med attityd till personer som lever på bidrag!

Tyvärr, Maria Persdotter, är det inte bara de små kommunerna som brister. Och det är absolut inte lika över Sverige, vilket är uppenbart om man som jag studerat LSS-mål i Förvaltningsrätten.

Att kalla det ett lotteri, som Maria Persdotter gör, låter kanske drastiskt, men framförallt är det ett nederlag för välfärdsstaten!

LSS är en rättighetslag, men bristen på vilja och kunskap återspeglas även i Förvaltningsrätten. Det är ett hot mot Sverige som rättsstat.

Rädslan för total kommunalisering av assistansen som vi läser och hör är absolut förståelig. Även om logiken talar för.

Nyckelord:
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Banner för Ottobock
ANNONS
Annons för Etac
ANNONS