Lektion 1: Från omsorgslag 1949 till LSS 1993

Efter andra världskriget hade Sverige en snabb ekonomisk och social utveckling. Socialvården byggdes ut med mödravård, barnavård, barnbidrag med mera. Utbildningar för psykologer, socionomer, specialpedagoger och andra specialister startades.
Men vården av de så kallade obildbara stod still! Både Lands­tingsförbundet och Medicinalsty­rel­sen protesterade.

Resultatet blev att regeringen tillsatte 1946 års sinneslövårdutredning. 1949 ledde denna utredning till ”Lag om vård och undervisning av sinnesslöa”.

Ett antal allvarliga skandaler på vårdhemmen ledde till att regeringen tillsatte ytterligare en utredning, som kom med sitt förslag 1952. Det blev 1954 års ”Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna”, och starten på nya omsorgerna.

Riks-FUB skrev till regeringen 1959 och föreslog en översyn av 1954 års lag, vilket påbörjades 1960. 1966 överlämnade utredningen ”Omsorgsbetänkandet SOU 1966:9” med förslag på en ny omsorgslag, som kom 1967.

1977 tillsatte regeringen Omsorgskommittén. Allt skulle nu omprövas; särlagstiftningen, huvudmannaskapet, tillsynen, habiliteringen, personkretsen, och så vidare. Intressant var motsättningarna inom handikapprörelsen. HCK (numera Funktions­rätt Sverige) var för en ny lag medan DHR och SFS var emot särlagstiftningen. Striden pågick till 1993 då LSS beslutades.

Omsorgskommittén la fram sitt slutbetänkande ”Omsorger om vissa handikappade” 1981. Under verksamhetsmål skrev de två begrepp som finns kvar idag; ”utvecklingsstörda bör få leva som andra i gemenskap med andra” och ”verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet”. Framsynt om något vi fortfarande tvistar om!

Betänkandet följdes av år av debatt, till exempel kring att det ”måste ske med oförändrade resurser” och Socialstyrelsens kontrollerande roll som ”onödigt krångel och byråkrati”. Först 1983 tillsattes omsorgsberedningen för att skriva propositionen. Den las fram i juni 1985 som ”Lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.” och trädde i kraft i juni 1986.

Debatten för och emot fortsatte utanför riksdagen, men ibland även av riksdagmän. Någon enighet uppnåddes aldrig. 1989 tillsatte Bengt Lindqvist ”1989 års Handikapputredning”. Utöver ett antal delrapporter skrevs fyra delbetänkanden. Utredningens slutbetänkande hette ”Ett samhälle för alla”.

Utredningens huvudbetänkande publicerades 1991 och hette ”Handikapp-Välfärd-Rättvisa”. Detta innehöll förslag på ny rättighetslag, ”Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)”. 1993 las propositionen fram och den innehöll nu två lagar, dels LSS, dels LASS (Lag om assistansersättning). En stor förändring gjordes då större delen av landstingens omsorgsverksamhet övertogs av kommunerna.

Vi hade vid detta tillfälle en relativt ny socialtjänstlag (SoL) som många tyckte skulle vara tillräcklig. Handikapputred­ningen påvisade att just personkretsen i LSS behövde specifika insatser för att uppnå goda levnadsvillkor, vilket innebär att lagstiftarens ambitionsnivå vida översteg intentionerna och skrivningarna i SoL.

LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, ersatte från och med 1994 omsorgslagen och innebar en utvidgning. Bland annat tillkom en tredje personkrets för fysiskt och psykiskt funktionshindrade. LSS blev en pluslag som kompletterar socialtjänstlagen samt hälso- och sjukvårdslagen och ska försäkra att särskilt behövande får det stöd i det dagliga livet som krävs för att kunna erhålla samma människovärde som andra, trots sina funktionsnedsättningar. Tillhör du personkrets 1 eller 2 krävs endast ett konstaterande att du har behov av insatser. För personkrets 3 är tillhörighet och behovsbedömning mer komplicerad.

Precis som Omsorgslagen blev LSS en rättighetslag. Det innebär en definierad personkrets och individuella rättigheter samt en möjlighet att pröva beslut om insatser i en rättslig process. Genom rättighetslagstiftning kan staten styra samhällets resurser till eftersatta områden, i detta fall till funktionshinderomsorgen. Men om relationen mellan staten, myndigheter och medborgare ska fungera gäller det att alla uppfattar lagen som legitim.

LSS och LASS kännetecknas av en humanistisk människosyn – att alla har lika värde. Därför får en person med stora funktionsnedsättningar aldrig betraktas som ”föremål för åtgärder”, utan ska ses som en individ med fullständiga rättigheter.

Målet är att verksamheten enligt denna lag ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas. Insatserna ska ge den enskilde möjlighet att leva som andra, trots sina funktionsnedsättningar.

Paragraf 1
Personkretsen

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Bestämmelsen anger vilka personer som omfattas av lagen. LSS omfattar inte alla personer med funktionsnedsättning. Första och andra punkten täcker in samma personer som redan fanns i 1985 års Omsorgslag.

För att fastställa personkretsen enligt punkterna 1 och 2 är de medicinska diagnoserna i huvudsak avgörande.

När det gäller att fastställa personkrets 3 är kraven både större och svårare. Funktions­ned­sättningarna ska vara varaktiga och stora samt inte bero på normalt åldrande. De ska ge betydande svårigheter i daglig livsföring och därför ge behov av omfattande stöd eller service. För att en person ska ingå i personkretsen enligt punkt 3 krävs att samtliga villkor/förutsättningar är uppfyllda. Den som inte uppfyller alla rekvisit kan få stöd enligt socialtjänst­lagen, istället för LSS.

Grupp 3 är den grupp som oftast förekommer i rättsliga prövningar av personkrets. En funktionsförlust som hör ihop med åldern hos personer över 65 år berättigar inte till LSS. Om däremot funktionsförlusten kommer tidigare, till exempel vid en trafikolycka kan man tillhöra personkretsen.

Paragraf 2 och 3
Ansvarig huvudman

Bestämmelsen lägger fast ansvaret mellan kommun och landsting för de olika insatserna i 9 §.

2 § Varje landsting skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara för insatser enligt 9 § 1.
Varje kommun skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara för insatser enligt 9 § 2 till 10.

Landstinget svarar för insatsen Rådgivning och stöd (§9:1). Kommunen svarar för övriga insatser. Landstinget och kommunerna kan enligt 17 § överlåta ansvar för en eller flera insatser till varandra.

3 § Vad som föreskrivs för landsting i denna lag gäller också kommuner som inte ingår i något landsting.

Detta gäller för närvarande bara Gotland.

Landsting blir från och med 2019 regioner, men detta är inte ännu korrigerat i lagen.

Paragraf 4
LSS är en pluslag

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan ha enligt någon annan lag.

Denna bestämmelse klargör att personer som tillhör LSS personkrets har samma rätt som alla andra till vård och stöd i annan lagstiftning, närmast till SoL och HSL.

HFD har i flera mål slagit fast att om en person inte vill ha stöd enligt LSS kan hen ansöka och få stöd enligt SoL.

En begäran om insats ska dock i första hand prövas mot LSS om personen tillhör dess personkrets. Därefter ska den eventuellt prövas mot SoL. Kombinationer av insatser från båda lagarna är inte ovanliga, då LSS avser specifika insatser enligt 9 §.

Paragraf 5
Verksamhetens mål

5 § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Paragrafen anger de övergripande målen för verksamheten. Detta uttrycker de bärande principerna i handikappolitiken som tillgänglighet, inflytande, delaktighet, självbestämmande, helhetssyn och kontinuitet. Fokus i lagen görs även på individens egna önskningar och att rättigheterna är individuella. Personen ska kunna styra sin vardag.

Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.

Paragraf 6
Valfrihet och kvalitet

6 § Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges.

Paragrafen innehåller allmänna krav på verksamhetens inriktning. Bestämmelsen framhåller respekten för den enskildes egen vilja och behov. Det betyder att insatserna ska utformas i samverkan med den berörde eller om det rör en person under 18 år med vårdnadshavaren.

Verksamheten ska vara av god kvalitet samt systematiskt utvecklas och säkras fortlöpande. För att uppnå god kvalitet krävs enligt propositionen att flera grundläggande principer är tillgodosedda som rättssäkerhet, medinflytande, lättillgänglig service, ett bra bemötande samt inte minst att personalen har lämplig utbildning och erfarenhet. Det behövs dessutom ett medvetet och genomtänkt arbetssätt. Det krävs kontinuerlig utvärdering och kontroll. Kravet på kvalitet gäller både offentlig och enskild verksamhet.

Att särskilt beakta är att personalen skall ha den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift samtidigt som det bara finns formella krav på den som skall förestå verksamheten.

6 a § När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

Paragrafen motsvarar kravet i artikel 3 i barnkonventionen. Bestämmelsen får betydelse för insatserna i 9 §, för kommunens uppgifter i 15 § samt för tillstånds och tillsynsverkasamheten (numera av IVO).
Paragrafen ändrar inget av den enskildes övriga rättigheter enligt lagen.

Paragraf 7
Rätten till insatser

Denna paragraf handlar om rätten till insatser enlig LSS. Personkretsen enligt 1 § har om behov finns rätt till specifika insatserna som beskrivs i 9 §. Undantaget är Daglig verksamhet där rätten bara avser personkrets 1 och 2. Den enskilde ska ha behov av insatsen i sin livsföring och behovet ska inte faktiskt tillgodoses på annat sätt.

7 § Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1 till 9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer som anges i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser enligt 9 § 10.

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

De personer som tillhör personkretsen har rätt till insatserna enligt 9 § under förutsättning; personen eller ställföreträdaren begär insatsen, personen behöver insatsen, behovet tillgodoses inte på annat sätt.

Vid en bedömning av behov ska jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder.

Ett beslut om insatser enligt LSS är myndighetsutövning och förvaltningslagen, avslag ska vara skriftliga med anvisning hur man överklagar.

Ett avslag bör kunna hänföras till någon av följande grunder; sökande tillhör inte personkretsen, sökande har inte behov av insatsen, sökandes behov tillgodoses faktiskt på annat sätt.

Resursbrist är inget giltigt skäl! I 27 § framgår mer om överklagandeprocessen.

I bestämmelsen anges att den enskilda ska tillförsäkras goda levnadsvillkor till skillnad mot skälig levnadsnivå i SoL. LSS har en högre ambitionsnivå jämfört med SoL. Stöd enligt SoL ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt.

Att särskilt beakta är att insatserna ska anpassas till mottagerens individuella behov!

Alla insatser skall ha en aktiverande prägel med syfte att även personer med stora funktionsnedsättningar ska kunna få ett så självständigt liv som är möjligt.

Att insatserna ska vara varaktiga eller som det står i 5 § ha kontinuitet innebär att tidsbegränsade beslut endast ska ges om insatsen i verkligheten är begränsad i tid, till exempel ledsagning och kontaktperson. För övriga insatser ska beslut vara tillsvidare och omprövning av dessa ska endast ske om behovet av insatsen eller insatserna har förändras väsentligt.

Paragraf 8
Begäran om insats

I denna paragraf markeras att LSS bygger på frivillighet. Bara om individen begär insats kan den ges. Om begäran avser barn under 15 år krävs att vårdnadshavren begär insatsen. Mellan 15 och 18 år är en gråzon där man i största möjliga omfattning ska ta hänsyn till personens egna viljeyttringar.

8 § Insatser enligt denna lag ska ges den enskilde endast om han eller hon begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom eller henne.

När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

8 a § I ett ärende som gäller insatser enligt 9 § har den enskilde rätt att muntligen vid besök lämna uppgifter inför nämnden, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Den enskilde ska underrättas om sin rätt enligt första stycket.

Denna rätt finns även i SoL, dvs. rätten att muntligt framföra sin sak inför nämnden. Den möjligheten har särskilt stort värde för personer med funktionsnedsättningar. Begäran kan bara nekas om framställan är uppenbart ogrundad eller att den enskilde begär detta flera upprepade gånger. Det får inte nekas av skäl som ”det saknar värde för handläggningen”. Det omfattar bara insatserna i 9 §.

 

 

Så här långt har du kommit i kursen
0% avklarat
0/19 steg klara


Kursinnehåll

Lektion Content