Lektion 6: Daglig verksamhet

Daglig verksamhet ska ge stimulans, personlig utveckling och meningsfullt innehåll. Det är den LSS-insats som berör allra flest personer och är efterfrågad av många fler.

Daglig verksamhet (DV) är den största insatsen i LSS, men inte den mest kostsamma. Personlig assistans är ungefär fyra gånger så dyr.

Boende är näst störst i antalet personer cirka 20 procent färre berörda än DV men drygt tre gånger dyrare.

Åldersfördelningen hos de cirka 37 000 personer som hade daglig verksamhet 2017 var att cirka 9 procent var under 23 år (de flesta borde då vara 20–22 år, då de ska ha slutat särskolan), cirka 88 procent var 23–64 år och cirka tre procent över 65 år. 96 procent var från personkrets 1, övriga från personkrets 2.

Daglig verksamhet ökar fortfarande med cirka 700 personer i per år, vilket är merparten av hela ökningen av LSS.

En intressant iakttagelse är att kostnaderna för DV bara ökat som lönekostnaden sedan år 2010 trots att fler arbetstagare borde innebära fler anställd personal. Det bekräftar mångas uppfattning om att personaltätheten minskat.

Dessutom borde ju en fördyring skett på grund av LOV, lagen om valfrihetssystem, som normalt är kostnadsdrivande. Kommunerna har således sparat på kostnad per person, vilket riskerar att visa sig i kvalitetsförsämring.

Är det då bra att antalet personer ökar i DV, om vi helt bortser från kostnadsaspekten?

Drygt 70 procent personer med rätt till LSS i arbetsför ålder har DV. Vad de andra 30 procenten gör vet vi inte. Tittar man på statistik från arbetsmarknaden verkar högst fem procent vara i ordinärt arbete. Några, kanske lika många, har personlig assistans.

Men vad gör de övriga? Är i utbildning? Gör ingenting? Kvar i boendet? För att de inte vill ha daglig verksamhet eller för att DV inte fungerar för dem?

En forskningsrapport från Högskolan i Halmstad om unga vuxna från gymnasiesärskolan 2001–2011 visade att en fjärdedel varken hade daglig sysselsättning, arbete eller studerade efter att de lämnat särskolan. Det kan möjligen förklara siffrorna ovan, men alla som går ut särskolan har inte LSS-beslut.

Någon ansvarig myndighet bör undersöka detta snarast! Det är minst lika viktigt som att prata arbetslinjen. En fortsättning av forskningen från Halmstad pågår. Men mer bör göras.

DAGLIG VERKSAMHET
Insatsen Daglig verksamhet, § 9.10

Så här beskrivs daglig verksamhet i propositionen:

Genom denna insats tillförsäkras personer som är i yrkesverksam ålder, saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig rätt till daglig verksamhet.

Av 7 § framgår att denna insats är förbehållen personer som avses i 1 § personkrets 1 och 2, dvs. samma grupper som omsorgslagen omfattar. Rätt till daglig verksamhet finns redan i dag för dessa grupper enligt omsorgslagen. Det kommunala ansvaret för att anordna meningsfull sysselsättning för den enskilde kan förverkligas genom dagcenterverksamhet eller på annat sätt, exempelvis genom stöd till organisationer, kooperativ m.fl. som anordnar olika sysselsättningsaktiviteter.

Det skall dock inte vara fråga om några anställningsförhållanden.
Vid utformningen av dagcenterverksamheten, precis som vid beslut om övriga insatser enligt den nya lagen, måste bestämmelserna i 7 § om hänsyn till individuella behov m.m. beaktas.

Utformningen av dagcenterverksamheten skall ske med beaktande av de berörda personernas funktionshinder.

Verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hens önskemål. Verksamheten bör generellt sett ha som mål att utveckla den enskildes möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt.

SÅ TÄNKTE POLITIKERNA

LSS-propositionen:

Personer som tillhör omsorgslagens personkrets skall ha rätt till daglig verksamhet enligt den nya lagen.

Som jag redan framhållit är arbetslösheten större bland personer med funktionshinder än den är bland andra människor.

Enligt Handikapputredningen är det också många personer med svåra funktionshinder som saknar annan daglig sysselsättning utanför hemmet. Med hänsyn till detta vore det önskvärt att nu föreslå att den nya lagens hela personkrets gavs en lagstadgad rätt till daglig verksamhet. Med hänsyn till den statsfinansiella situationen bedömer jag emellertid inte att detta för närvarande är möjligt.

Rätten till daglig verksamhet bör primärt avse personer i yrkesverksam ålder som för närvarande omfattas av omsorgslagen och som saknar arbete eller annan daglig sysselsättning.

Det hindrar emellertid inte att även personer som uppnått pensionsålder bör ges möjlighet att fortsätta i daglig verksamhet för att därigenom undvika passivering och isolering. Den dagliga verksamheten bör till sitt innehåll kunna rymma såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer produktionsinriktade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra till den personliga utvecklingen och att främja delaktigheten i samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.

Inom omsorgsverksamheten utgår viss ersättning, s.k. habiliteringsersättning. Syftet är att aktivt stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Jag förordar all huvudmännen utbetalar någon form av ersättning till den enskilde för medverkan i daglig verksamhet i likhet med vad som görs för närvarande.

SÅ FUNGERAR DET IDAG

Daglig verksamhet är en viktig insats för att motverka en destruktiv sysslolöshet bland de som tillhör personkrets 1 och 2. Det är också dessa som har rätt till DV. Säkert finns även i personkrets 3 personer som skulle må bra av en daglig verksamhet om de saknar arbete och personlig assistans.

Eftersom väldigt få av dem som har rätt till DV kan få ett arbete, måste kommunerna fokusera på ”skall-meningen” i lagen:

”Verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål.”

I dag fokuseras mer på ”bör-meningen” i lagen:

”Verksam­heten bör generellt sett ha som mål att utveckla den enskildes möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt.”

Väldigt få av de som har DV går över till vanligt arbete. För merparten av kommuner händer det inte alls. Bara en procent av alla som har lönebidrag från Arbetsförmedlingen har utvecklingsstörning.

Bara en procent av kvinnorna och 1,6 procent av männen med utvecklingsstörning har arbete på den öppna arbetsmarknaden. Ur det perspektivet är det märkligt att så många lägger fokus på att förorda ”arbetslinjen” för DV.

DV är den insats i LSS som i störst utsträckning omfattas av LOV (lagen om valfrihet). Mer än hälften av kommunerna erbjuder valfrihet för DV. Det låter bra men problem finns. Vad innebär det för en person med stora och individuella behov som inte kan tillfredställas av avtalsleverantörerna? Hur tillförsäkras den enskilde stimulans, personlig utveckling och meningsfullt innehåll i de verksamheter som erbjuds?

Självklart vill även personer i LSS personkrets välja sin dagliga verksamhet, men det är en stor utmaning för ansvariga i kommunen i sin upphandling att få med allas behov!

LSS-utredningens förslag

Den enskilde ska inom ramen för insatsen daglig verksamhet ha rätt till en inledande kartläggning för att fastställa hur den bäst kan anpassas och utformas utifrån de individuella behoven.

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att, i samarbete med Myndigheten för delaktighet, ta fram kunskapsunderlag för hur den dagliga verksamheten kan utformas så att de som står längst från arbetsmarknaden får ökade möjligheter till såväl att förvärva och bibehålla sina förmågor som till delaktighet i samhället. En kartläggning av förhållandet mellan insatsen daglig verksamhet och arbetsmarknads- och utbildningsområdena ska utgöra utgångspunkt för en översyn av insatsen. Den ska avse såväl frågan hur personer i daglig verksamhet som har utvecklat sina förmågor kan prövas mot arbetsmarknaden som de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att på olika sätt möjliggöra en övergång till arbete eller studier i kombination med deltagande i daglig verksamhet.

Riksförbundet FUB om LSS-utredningens förslag

Daglig verksamhets kvalité påverkar många människors vardag på flera olika sätt. I en välfungerande daglig verksamhet finns möjlighet för alla att utvecklas utifrån sin egen förmåga, oavsett graden av funktionsnedsättning. För en del kan det betyda att man kan gå vidare till ett lönearbete och för andra kan det betyda att man får en varierad och meningsfull syselsättning med det stöd man behöver. Tyvärr har LSS-utred­ningen inte kommit med några robusta förslag som skulle motverka trenden mot stordrifts­tänk och centralisering av daglig verksamhet som pågår i många kommuner. Problem­atiken kring stora grupper där man blandar personer med olika typ och grad av funktionsnedsättning och den allt lägre ambitionsnivå som präglar alltför många verksamheter, där det mer handlar mer om förvaring än meningsfull sysselsättning.

Så här långt har du kommit i kursen
0% avklarat
0/19 steg klara


Kursinnehåll

Lektion Content