Jag vägrar låta min son gå på en gymnasiesärskola som är exkluderad från samhället, en skola som är som en institution, säger Lena Westerberg. Under 18 månader har hon kämpat mot Söderhamns kommun och Hälsinglands utbildningsförbund för rätten att välja skola för sonen Adam, 17 år, som har Downs syndrom, autism och medelsvår utvecklingsstörning.
”Det gör mycket att en lärare bara frågar hur man mår eller säger att du får komma och berätta om det är något. Om skolan verkligen hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar så tror jag inte att det behövt bli så här.”
För Ida och Elin började svårigheterna med att vara i skolan redan i mellanstadiet, för Stina och Anna började det i högstadiet. Här är deras berättelser om vad som hände och hur det hade kunnat förhindras.
Vår dotter har uttryckt, ända sedan hon började i skolan, att hon inte förstått vad hon gör där. Hon är född sent på året, är ett huvud kortare än de övriga i klassen och fick diabetes i årskurs tre, vilket har tagits upp som orsaker till att hon hamnat mer och mer efter i undervisningen. Med åren har hon inte klarat av att nå alla mål. Det sociala samspelet har också blivit en allt större utmaning.
Vår dotter är 10 år och fick för ett år sedan diagnosen ADHD och därefter även autism typ 1, eller asperger. Förskolan flaggade tidigt och gjorde anpassningar och när hon började förskoleklass märkte vi att hon inte trivdes. Hon sa saker som: ”Nu när jag är sjuk är de glada i skolan att de slipper mig”. Hon började också kissa i sängen, varje natt, vilket var en rejäl alarmklocka.
Han började få ångest på söndagar inför den kommande skolveckan. Vi sa till skolan att han inte mådde bra där och bad om möten som inte blev av. Skolan sa bara att de såg en pigg och glad kille de dagar han var där. De brydde sig inte om vår bild och det vi såg hemma. De pratade om vårt föräldraansvar och skolplikten.
Redan när vår son började skolan så var det tufft för honom. Jag kommer ihåg när vi hälsade på i skolan inför förskoleklassen och han inte ville sitta med i samlingen, han satt i mitt knä, vänd bort från de andra. Sedan skulle alla rita och klippa och han blev jätteledsen över detta. Hans finmotorik har alltid varit en utmaning för honom.
De första signalerna på att det var svårt att vara i skolan började när min son skulle börja trean. Det började med att han klagade på huvudvärk och magont och detta ledde till ströfrånvaro som blev mer och mer frånvaro. Till slut stannade han hemma en hel termin.
Att vara förälder till ett barn som har problematisk skolfrånvaro innebär att hela tiden balansera på en skör tråd mellan skolans förväntningar att du ska få ditt barn till skolan, samtidigt som du ser hur dåligt ditt barn mår av skolsituationen. Det innebär också att dina egna förväntningar på hur livet ska se ut ställs på ända, hela din världsbild förändras och i förlängningen ändrar hela ditt jag.
Allt fler skolor och huvudmän uppmärksammar och arbetar med insatser för att få tillbaka elever som stannar hemma från skolan, men fortfarande finns en stor och utbredd okunskap. Vi reder ut frågetecknen tillsammans med Annelie Karlsson, specialpedagog och fortbildare, och förälder till barn med omfattande skolfrånvaro.
Skolgången hade varit skör och kantats av ströfrånvaro i flera år, och en dag slutade deras äldsta son att gå till skolan helt. För pappa Christian, på den tiden grundskolechef i kommunen, och mamma Maria, specialpedagog, började en resa de aldrig ska glömma.
Vi använder cookies på denna webbplats. Läs mer i vår data- och integritetspolicy.