Att vara ett sjukt barn gjorde Ullareds-chefen starkare

Boris Lennerhov är inne på sitt fjortonde år som VD för Sveriges största besöksmål Gekås i Ullared. Få känner till att han tillbringade ett år av sin barndom på sjukhus med flera allvarliga sjukdomar. En tid som kostade honom hörseln på ena örat men som han också har vänt till något positivt:
– Ska jag vara ärlig tror jag det stärkte mig, säger Boris Lennerhov.

Boris föddes 1955 i det lilla samhället Lindås, som numera har vuxit samman med Emmaboda, i sydöstra Småland. Samhället är känt för industrin som tillverkar Flygts pumpar, och även som uppväxtmiljö för en annan välkänd man, fotbollens nye förbundsordförande Karl-Erik Nilson. Boris berättar att de var grannar och har gjort mycket hyss ihop, och tillägger att han sedan många år tillbaka, privat, sponsrar Lindås Bollklubb.

Så var det det här med sjukdomen: Boris minns hur han liksom sina bröder och sin mamma fick scharlakansfeber när han var fem år gammal, 1960.

På den tiden hamnade man på epidemisjukhus, i det här fallet i Kalmar, där man blev isolerad. Mamman och bröderna blev friska när scharlakansfebern var över, men Boris hade otur och drabbades av astma som följdsjukdom. Han fick också en kronisk öroninflammation, som övergick i benröta.

– Läkekonsten var förstås inte vad den är idag, och man fick operera bort en del ben för att stoppa benrötan, bland annat hörselbenen. De fick också söva mig varannan dag för att kunna göra rent från var.

Under drygt två års tid var den lille Boris inlagd på sjukhus sammanlagt ett år, ända fram tills han var åtta år, sedan var han bara på veckobesök. Astman var också rätt besvärlig, och ibland kördes han i sängen mellan barnavdelningen och öron-näsa-hals.

Nu för tiden kan sjuka barns föräldrar få sova på sjukhuset, men det var det inte tal om i det tidiga 60-talet. Det var besökstid en timme på lördagar, och vissa vardagar, men det var inte så lätt för föräldrarna att komma på besök.

– Det var sex mil från Lindås och min far arbetade på byggen och var ofta borta på veckorna. Då hade min mamma inte tillgång till bil, så hon fick ta tåget för att kunna hälsa på mig – och syskonen fick inte följa med. Som tur var hade jag en faster i Kalmar som kunde komma lite oftare. Fick jag godis när de besökte mig så låstes det in, och jag fick bara ta av det på lördagar.

Vad gjorde du på dagarna?
– Det fanns ju en del barnprogram på den enda TV-kanalen, och så fick jag vistas ute i trädgården, jag blev nog ändå rätt bortskämd av systrarna. De var strama damer men snälla i själ och hjärta.

Du måste ha varit ett utsatt barn, kände du det så?
– Nej man är rätt anpassningsbar. Det värsta var när jag hade föräldrarna på besök och de skulle gå, då kunde jag gråta en skvätt… men det var aldrig så att jag grät mig till sömns eller så. Det var tuffare att bli nedsövd, det var eter som de satte framför näsan, man var konstant illamående. Jag blev ju också riktigt sövd för operation 5-6 gånger.

Upplevde du någon gång att du var dödssjuk?
– Nej, det var aldrig någon som sade till mig, men det är klart att benröta inte är att leka med. Jag har faktiskt aldrig frågat mina föräldrar, det är onödigt att måla upp en bild av något som trots allt inte hände.

Så småningom kom Boris tillbaka till skolan, och han minns att hans mor nogsamt hade berättat att han var döv på ett öra, så han var tvungen att sitta längst fram, det var förstås en nackdel.

 

Boris Lennerhov har en jordnära inställning till företagets framgångar: ”Det är inget trollspö man kommer in och viftar med, det handlar om sunt förnuft och att förstå kundernas behov. Ibland får jag gå in och berätta för mina medarbetare att vi inte skall vara NK.”

 

När kom du i kapp fysiskt?
– Astman hängde ju med och gör det än i dag, även om jag inte har dagliga besvär. Jag är också allergisk mot vissa nötter och kemikalier, men jag är så van vid det så jag bryr mig inte så mycket. Jag blev också hämmad av astman så jag inte kunde vara med i gymnastiken, jag klarar inte den yttersta ansträngningen. Jag har spray att ta när jag har besvär, aldrig annars fast läkaren säger att jag ska ta den alltid. Men jag vill inte bli immun så jag kör min egen metod.

Vad gäller hörseln menar Boris att de flesta som han umgås med i arbetslivet inte har en aning om att han är döv på ett öra:
– Man tränar upp sig, jag har bara problem i cocktailmiljö, då är det stenkört att höra vad de säger på höger sida, och jag är den förste som ber dem att skruva ned musiken. Jag hör inte i stereo heller, och inte varifrån ljud kommer – det kan vara lite pinsamt att inte höra var de ropar ifrån.

Att hans ena öra ser annorlunda ut är inget som han tänker på, det var väl mer som barn när man var snaggad. Sedan, i vuxen ålder, sade en läkare till Boris att han kunde göra ett skönhetsingrepp, men då hade han längre hår och brydde sig inte om det.

Däremot gjorde han operationer för att reparera hörseln tre gånger i rad:
– Det höll en vecka sedan knäckte jag det med en nysning och sedan vågade de inte göra mer. Och frågan om varför mitt öra ser ut som det gör får jag väl en gång vart tionde år, det är väl kanske lite finkänslighet också att folk inte frågar, säger Boris.

Han har inget minne av att han blev retad som barn och tillägger att han kanske inte var typen att mobba heller.
– Jag hade ju flera bröder… jag hade också rätt kort stubin som barn, men det har jag fått arbeta bort, det håller ju inte att gorma och skälla när man är VD. Sen så växte jag upp i en miljö på bystan, och där stötte man inte bort folk. Jag minns en kille som var utvecklingsstörd, men det var alltid självklart att han skulle vara med oss.

Hur har den här sjukdomstiden påverkat ditt fortsatta liv?
– Ska jag vara ärlig så tror jag att det stärkte mig ganska mycket. Man skapar en skyddszon omkring sig och får en rätt hög personlig integritet. Jag kan fälla en tår om jag ser en film som griper tag, men jag minns inte när det hände senast. Man får skilja på privatliv och arbete, det vore inte ett dugg bra om jag satt och grät på jobbet då och då… nej jag har nog blivit rätt härdad, förklarar Boris Lennerhov.

Han tillägger att han säkert också har blivit tuffare i att ta utmaningar, bara en sådan sak som att han bestämde sig för att inte vara kvar i Lindås och jobba på Flygt. Det kändes tryggt och bra för många i hans generation, men han ville se mer av världen:

– Jag hade en plan att bli journalist, men det var så höga antagningspoäng då så jag kom inte in. Då var tanken att jag skulle jobba och skaffa arbetslivspoäng… och man kan säga att det pågår ännu!

 

Inte minst genom dokusåpan ”Ullared” har Boris Lennerhov blivit en känd person, som många vill föreviga när de möter honom i butiken.

 

Hur tycker du att företag och arbetsgivare kan göra det lättare för människor med funktionsnedsättning?
– I det här bolaget har vi en del som har utvecklingsstörning som kommer, med handledare, och hjälper till på vårt lager. De har inte lön genom oss, men de får ändå vara med, de får ha Gekås-tröja på sig och får julklappar och så. En gång var det faktiskt en kille som inte alls pratade, men han öppnade sig när han kom hit och det gick så bra att han blev anställd på vanliga villkor.

– I samarbete med arbetsförmedlingen har vi också en del, som har halva lönen bidragsrelaterad, som bland annat hjälper till att hålla fint på campingen. Ambitionen är att det ska leda till en vanlig anställning, och ibland blir det bra, ibland fungerar det inte alls. Man har olika kvalitéer på olika arenor, och det är bra att det finns människor med funktionsnedsättning ibland oss.

– Det är rätt många som har någon form av funktionsnedsättning som inte är diagnosticerad. På något sätt har vi alla det, för ingen är fullkomlig, säger Boris Lennerhov.

Han har också engagerat sig i många år i föreningen Fontänhuset, för personer med psykiska funktionsnedsättningar, i Falkenberg:

– Det är människor som på olika sätt har väldigt lite och det känns bra att kunna vara med och stötta dem med olika projekt, säger han.

Annars menar han att det generellt är ett stort problem på arbetsmarknaden att systemen blockerar en väldig massa människor som man gärna ville hjälpa till en anställning, men det finns alltid många andra som har en förtur. Då beklagar Boris Lennerhov att turordningsreglerna och lagen om anställningsskydd, LAS, faktiskt hjälper till att förstärka utanförskapet.