Hemmasittare – varför?

Fler och fler barn blir så kallade hemmasittare, dvs de orkar inte vara i skolan. Det tar för mycket energi. Det är inte alltid så lätt att förstå varför: Jenny Ström, med diagnoserna ADHD och Asperger syndrom, försöker förklara och ge hopp.

DEBATTARTIKEL. Att ha en diagnos inom AST, autismspektratillstånd, innebär bland annat att man uppfattar, registrerar och bearbetar allt hela tiden – det går inte att koppla bort alla intryck. Perceptionen, dvs hur man tolkar intryck som ljud, ljus, känsel, smak och lukt, är oerhört mycket mer känslig – allt blir så mycket mer för oss.

Jag fick diagnoserna ADHD och Asperger syndrom som vuxen och har själv tre barn, mellan 12 och 25 år gamla, med samma egenskaper. Jag förstår varför en del barn blir så oerhört trötta av att gå i skolan. Något som inte alltid är så lätt att förklara för andra.

Det går åt så mycket mer energi till sådant som de flesta andra inte ens tänker på. För mig var det till exempel en stor aha-upplevelse att förstå att andra människor inte känner sina kläder på kroppen hela tiden. För en vanlig person känns byxorna de första minuterna man har dem på sig, sedan stänger hjärnan av det intrycket. Det gör det inte för mig, de känns hela tiden och det tar av min energi och min uppmärksamhet.

Det kan finnas flera anledningar, men personer med ADHD, Asperger/autism med mera har ofta svårt att klara av skolmiljön. När man har kognitiva svårigheter tar alla sinnesintryck på krafterna och en skoldag blir väldigt lång. Den annorlunda perceptionen gör att man uppfattar och registrerar allt, till exempel byxor, projektorer, knäppande pennor, personer som kommer in och ut ur klassrummet, ventilationsljud och så vidare. Det blir helt enkelt för många intryck och hjärnan börjar går på högvarv på grund av överstimulering.

När jag i vuxen ålder fick min diagnos fick många saker sin förklaring. Jag arbetar idag med att sprida information om neuropsykiatriska funktionsvariationer, visa hjälpmedel, smarta saker och strategier. Jag arbetar halvtid, mer orkar jag inte.

När det blir för många intryck under för lång tid att bearbeta, får jag det jag kallar för ”cognitive system overload”, det vill säga energin tar slut. Jag orkar inte vara social, jag tappar lättare humöret – när gränsen är nådd så funkar jag inte längre. Hela livet blir som en bergsbestigning och mina drömmar grusas.

Det gör att det svårt att följa den röda tråden, hålla fokus på en bestämd uppgift. Därmed blir det också svårt att avsluta saker, det är inte samma sak som att vara lat, utan mer en oförmåga att fokusera när energin går åt till andra saker.

Jag har under åren som gått, förstått mer och mer hur mycket energi det här tar av mig och många andra med liknande diagnoser.

Om man har en återkommande frånvaro så kommer man efter i skolarbetet. Det blir ett moment 22, eftersom för varje gång ett barn kommer tillbaka har de hamnat ytterligare en bit efter. Det är lätt att känna sig mer och mer hopplös för varje gång det inträffar. Varje gång man kommer tillbaka har man till exempel grupparbeten, läxor och prov som man måste komma ikapp med.

Att barn väljer minsta motståndets väg och blir hemmasittare är inte konstigt. I vissa lägen kan den enklaste och minst krävande lösningen för stunden vara att bara låta bli att göra något som borde göras. Att stanna hemma, ta en paus och låta hjärnan komma ikapp, är ofta den enda lösningen som finns till hands, då skolan inte hjälpt till med andra lösningar som till exempel att få gå ifrån, att slippa någon lektion eller liknande.

Jag är bekymrad över ökningen av hemmasittare, de som inte fullföljer gymnasiet, och även över ökande förtidspensionering av unga vuxna som har en diagnos inom neuropsykiatriska funktionshinder, NPF.

Det har hänt något i samhället: vi är konstant uppkopplade, det är aldrig tyst, det är höga krav på prestation, du måste vara social och kunna arbeta i grupp, allt går väldigt fort och många blir sjukskrivna av stress, för att inte tala om informationsöverflödet och alla val som ska göras. Det är som en folksjukdom. Att dessutom ha en annorlunda perception gör det svårt och ibland direkt plågsamt. Men det går att hitta strategier och lösningar!

Vi behöver hjälpa barn på bästa sätt – erbjuda dem mindre klasser, mindre intryck, förutsägbara situationer, pedagogik som är mer anpassad och så vidare. Det finns idag dessutom väldigt många smarta hjälpmedel, både saker som avgränsar sinnesintrycken och som kan hjälpa till att fokusera. Själv använder jag till exempel ofta brusreducerande hörlurar eller lyssnar på musik för att avskärma mig från alla ljudintryck.

Det finns kunskap och lösningar. Det är viktigt att ge barn som blivit hemmasittare hopp inför framtiden. Jag vet att det går, men det krävs att vi använder oss av kunskaperna och lösningarna i praktiken!

Jenny Ström
(med hjälp av Ylva Ekdahl, personligt biträde)

Läs mer om Jenny Ström på hennes hemsida www.jennystrom.com