Konsten att kissa och bajsa

Att kunna kissa och bajsa utan hinder är ingen självklarhet. Förstoppning och otillräcklig blåsfunktion kan vara ett stort problem om man har funktionsnedsättning, med obehag och allvarliga medicinska tillstånd som följd.

Föräldrakraft har tillsammans med Gunilla Tullsson, uro- och tarmterapeut på Astrid Lindgrens barnsjukhus, sammanställt 13 frågor och svar om kiss och bajs.

1. Varför har mitt barn svårt att kissa och bajsa?

Barn och unga som är rullstolsburna eller mycket sängliggande lider ofta av förstoppning på grund av för lite fysisk aktivitet. Rörelse­hindret kan också bidra till att muskulaturen i tarmar och urinblåsa fungerar dåligt. Tömningen kan störas av olika faktorer vid skador på olika ställen i hjärnan.

Det samspel som krävs mellan det icke viljestyrda och det viljestyrda nervsystemet kan vara skadat, vilket gör att tarmen och urinblåsan har svårt att tömma sig ordentligt. Om man har en skada på ryggmärgen kan känseln också vara nedsatt vilket leder till liknande svårigheter.

2. Vad innebär förstoppning?

Avvikande motorik och dålig rörlighet gör att avföringen i tarmen rör sig långsammare än vanligt. Bajset blir torrt och man blir hård i magen. Om avföringen kommer mer sällan än var tredje dag, är svår att få ut eller slemblandad, men också att det gör ont, kan vara tecken på förstoppning.

Många känner stort obehag av att tarmen inte har tömts och behöver hjälp att tömma den. För­stopp­ning kan också bero på för lite vätska och fibrer i kosten. Vissa läkemedel kan också bidra. En vanlig missuppfattning är att barn som bara får bröstmjölk inte kan vara förstoppade.

3. Vilka indirekta tecken finns?

Det kan vara matvägran, aptitlöshet, ökade kräkningar, påverkat allmäntillstånd med trötthet, dålig viktuppgång, magont, feber, ökade kramper och spasticitet, som försvinner när tarmen tömts.

Men det kan också vara blåsproblem, att barnet kissar ofta eller sällan, eller reflux, återflöde till urinledarna. Diarré kan också vara ett indirekt tecken, det beror på att det kan finnas en hård avföringsklump som täpper till och diarré uppkommer som följd av detta.

4. Hur utreds förstoppning?

Ofta behövs inga undersökningar, mer än att se om det finns en annan medicinsk orsak som ligger bakom än den neurologiska funktionsnedsättningen.

Det kan vara till exempel missbildningar i ändtarm, inflammatoriska tarmsjukdomar, brist på sköldkörtelhormon, födoämnesallergi eller glutenintolerans.

För att gradera förstoppning brukar man använda en skala med olika konsistenser, där föräldrarna får beskriva hur barnets avföring ser ut. Ultraljud eller röntgen kan också visa om nedre delen av tjocktarmen är utfylld.

5. Vad finns att göra?

Ätproblem leder till vätskebrist som leder till förstoppning som i sin tur leder till illamående och kräkningar. Det blir en ond cirkel. Man brukar börja med att se till att barnet får i sig ordentligt med vätska.

En dietist kan också ge kostråd och se om barnet behöver äta mer frukt och grönsaker eller på annat sätt få i sig lagom med fibrer. Tillsam­mans med sjukgymnast och arbetsterapeut kan man också få hjälp att hitta en bra sittställning, så att man kan slappna av ordentligt och öka möjligheterna.

6. Om det inte räcker?

Om barnet tillåter kan magmassage vara effektivt. Om ytterligare hjälp behövs kan barnets läkare skriva ut tarmreglerande eller laxerande läkemedel. Vissa sorter kan dock öka gasbildning och ge besvär. En del föräldrar har också berättat om god effekt av naturläkemedel, probiotika och kraniosakral terapi.

Många barn och unga som har provat ”allt” behöver dock regelbundna lavemang, varje eller varannan dag, för att sköta magen. Tillsammans med en tarmterapeut får föräldrar och assistenter lära sig hur man ger detta.

7. Vad beror problemen med att kissa på?

En normal blåsfunktion innebär att urinblåsan samlar upp urin och tömmer ut allt på en gång. Detta sker regelbundet och jämnt fördelat över dygnet. När blåsan fyllts känner man sig kissnödig och om allt fungerar håller man sig till det är lämpligt att kissa.

Personer med cp-skador eller skador och sjukdomar i ryggmärgen, kan ha en så kallad neurogen blåsrubbning. Även muskelavslappnande läkemedel som baklofen, kan ge blåsrubbningar, liksom förstoppningsproblem eller problem med känseln.

8. Vilka symtom är vanliga?

Att barnet ”småskvätter” eller läcker urin, så kallad ”skrattinkontinens”, eller tvärtom kissar väldigt sällan eller ofullständigt, är tecken på en dysfunktionell blåstömning eller en neurogen blåsrubbning.

Men också upprepade urinvägsinfektioner eller reflux, att urinet vandrar tillbaka upp i njurarna och kan orsaka njurbäckeninflammation, är symtom på detta. En del barn drabbas också av smärta på grund av utspänd blåsa.

9. Vilka åtgärder finns?

Vid upprepade urinvägsinfektioner brukar en utredning göras. Om man ser att det handlar om en neurogen blåsrubbning kan man behöva tömma blåsan regelbundet genom att föra in en tunn kateter genom urinröret.

Utbildning till föräldrar, assistenter och i vissa fall barnet självt ges av en uroterapeut. Metoden kallas RIKning (Ren intermittent kateterisering) och har funnits i många år. Det är vanligt att man ”rikar” var tredje till fjärde timme under den vakna delen av dygnet.

10. Varför är det viktigt att få gå på toaletten?

Många vuxna fortsätter att ”byta blöja” även när barnet blir större, utan att tänka sig för. Men även om barnet inte kommer att ha möjlighet att viljemässigt styra sin tömning av blåsa och tarm, kan bra och regelbundna toavanor göra att man kan lära sig att kissa och bajsa på toaletten när denna möjlighet erbjuds.

Dessutom får man en effektivare tömning av både blåsa och tarm om man sitter upprätt. Om detta leder till att man kan vara utan inkontinensskydd en liten stund varje dag, minskar risken för hud­infektioner, trycksår och svampangrepp i underlivet.

11. Hur kommer vi igång?

Det är ofta svårt att få tiden att räcka till eftersom ett toalettbesök tar mycket tid. Ju tidigare man börjar desto bättre. Det är dock aldrig försent. Ha inte för höga målsättningar och börja när förutsättningarna är som bäst.

En bra tidpunkt är efter lunch och middag, när tömningsreflexen är som mest effektiv. Försök också se små tecken hos barnet på att hon eller han är nödig. Börja stegvis och vänj barnet att sitta på potta eller toalett kortare stunder.

12. Vilka hjälpmedel behövs?

Det är viktigt att komma överens med förskolan eller skolan om vilka hjälpmedel och rutiner som ska gälla vid toalettbesök. Det kan vara allt ifrån att man alltid använder samma toalett till att man förbereder barnet med bilder, tecken, signaler eller symboler.

En bra sittställning är A och O. Är hålet i toalettstolen lagom stort så att inte skinkorna sjunker ner och kläms ihop? Är bäckenet bra placerat? Att sitta lite lätt framåtlutad, kunna vila armarna mot något, samt ha ett stabilt fotstöd, ger bra bålkontroll och bra ”krystläge”.

13. Vad ska vi vuxna tänka på?

Lugn och ro är väldigt viktigt för resultatet. Tänk själv hur jobbigt det är när någon springer ut och in eller rycker i dörrhandtaget när du är på toaletten.

Stress kan göra att spasticiteten ökar och att det därmed blir svårare att tömma blåsan eller tarmen. Skapa integritet och låt barnet vara ifred och ha möjlighet att känna sig trygg. Tala om att du finns i närheten, men låt barnet känna avskildhet.

Lycka till!