”Ställ gärna frågor om min skada, jag är öppen som en bok”
– Ställ gärna frågor om min ryggmärgsskada, jag är som en öppen bok!
Efter den allvarliga olyckan har My Andersson, 30 år, fått möjlighet att själv arbeta som rehabinstruktör.
Överlevde allvarlig bilolycka
Hon är rullstolsburen efter en ryggmärgsskada hon fick när hon vid en allvarlig bilolycka för sju år sedan, i juli 2016. Det var med knapp nöd hon överlevde.
Men paradoxalt nog lever My idag ett mer aktivt liv än före olyckan. Efter har kommit tillbaka från operation och rehabilitering har hon bytt arbete. Hon har tagit körkort och skaffat egen bil. På fritiden står utomhusaktiviteter, matlagning, familjeliv och den älskade hundvalpen Becci i fokus.
Enda rehabinstruktören i Norrbotten
Som rehabinstruktör på sjukhuset i Luleå är hon en viktig person både för andra rullstolsanvändare och för vårdpersonal. En av ”förmånerna” i jobbet är att föreläsa för arbetsterapeut- och fysioterapistudenter några gånger varje år.
Det har varit en spännande utmaning för My att bygga upp den nya rollen som rehabinstruktör, tillsammans med övriga rehabteamet i regionen.
– Nu efter fyra år känner jag mig trygg i rollen, nu är det bara kul, säger My med ett stort leende.
Hon är dock fortfarande den enda rehabinstruktören i Region Norrbotten, där hon dagligen möter patienter med ryggmärgsskador, stroke eller traumatiska skador.
– Jag visar tips och tricks om allt möjligt inom det vardagliga, men jag vill också finnas där som ett mentalt stöd i deras process efter skadan, berättar My.
Det kan vara svårt att möta patienter som befinner sig i kris och sorg, efter att ha blivit allvarligt skadade, men Mys erfarenheter hjälper henne i det arbetet. Det gör stor skillnad för patienterna, men är också givande för henne själv att finnas där för patienterna när de behöver det.
Skör och rädd
Efter olyckan sommaren 2016 opererades My på sjukhuset i Umeå. Därefter vistades hon några veckor på sjukhusets neurorehab. Där kom hon igång med olika övningar, men på den tiden fanns inte någon riktig rehabinstruktör på plats.
– Jag fick senare åka till Rehab Station Stockholm, där jag mötte många duktiga rehabinstruktörer. Det sådde ett frö, om att det kunde vara ett intressant jobb även för mig.
Hemlängtan var ändå svår under hela rehabiliteringen. Hon kände sig väldigt skör och rädd den första tiden. På sjukhuset i Umeå hade hon sin sambo hos sig hela tiden.
– Han fick vara hos mig som trygghet, och det är jag väldigt tacksam för.
Senare, i Stockholm, fick My vara själv måndag till fredag för rehabilitering. Det var tufft mentalt.
– Men det var nog det jag behövde. Mina närmaste kom och hälsade på på helgerna. Det såg man fram emot så mycket. Då kunde jag hålla ut. Mor, far, syster och pojkvän alternerade.
– Det var bara att bita ihop, för jag visste att det var det bästa stället för mig, för att kunna bli självständig och börja leva igen. Det var inte en sjukhusmiljö, utan väldigt levande och friskt. Att se rehabinstruktörerna fara omkring i sina rullstolar, köra bil och ”leva livet” gav hopp, inte bara till mig utan även till mina anhöriga som var där och hälsade på på helgerna.
Det var upp och ned med känslorna under den här tiden.
– Det var så mycket som hände på Rehab Station. Allt var nytt och känslorna kom efterhand. När jag var klar med Rehab Station ville jag bara hem. Min sambo hämtade mig, sedan flög vi hem tillsammans.
Delar med sig
Den första tiden efter olycka hade My svårt för att se en mening med livet. Men ju mer hon kunde klara själv, desto bättre kändes det inombords.
– Jag kunde se en mening igen. Jag hade en lång väg kvar, men jag var på väg.
Nu är det My som stöttar och uppmuntrar andra. Men även My blir coachad.
– Jag har mina tjejer i gruppen Girls on wheels, och andra i liknande situation. Och så min sambo, han pushar och peppar mig, precis som jag behöver. Han jobbar som medicintekniker, och finns också på Sunderby sjukhus i Luleå.
Idag känner sig My trygg i många olika situationer, som tidigare varit främmande för henne. Till exempel när hon föreläser och delar med sig av sin resa för arbetsterapeut- och fysioterapistudenter på LTU, Luleå tekniska universitet.
Även på hjälpmedelsmässor är hon mycket uppskattad föreläsare, särskilt för att hon är så öppen med egna erfarenheter. Hon brukar uppmana publiken att ställa frågor, och beskriver sig själv som ”en öppen bok”. Och frågor får hon. Små och stora. Vad var jobbigast i början? Hur är det att ha rullstol som en ”identitet”?
Föreläser gör hon ofta tillsammans med en fysioterapeut.
– Fysioterapeuten ger fakta om ryggmärgsskador, och så kommer jag in med hur är det att leva ryggmärgsskada. Det är ett tungt ämne, en tung resa, men att jag gör det lättsamt. Jag tycker att det är roligt med lite mörk humor.
Den första tiden
Hur var det då, den första jobbiga tiden efter olyckan?
– Jag tänkte ”vad är det här för liv”, och det är inte ovanligt att man gör. Men jag hade mycket stöd av mina anhöriga, från dag ett har de sett möjligheter. Det har hjälpt mig väldigt mycket.
– Jag försöker fokusera på det jag kan göra, och det är väldigt mycket! Jag är mer aktiv nu än innan min olycka. Jag vet inte riktigt varför. Men jag hade kunnat dö i olyckan, så jag fick en andra chans. Det tänker jag göra det bästa av. Men det var många tårar och en lång mental process.
– När jag och min sambo skaffade hundvalp blev det en utmaning bara att rulla med valpen, men jag lär mig. Första veckan kände jag faktiskt sorg, och tänkte på hur enkelt det hade varit om jag kunnat gå. Men ju lättare det gick att rulla med valpen så kände jag, det här kommer att gå bra.
Livet har också fått en ny dimension med hundvalpen.
– Min bebis, skrattar My.
Ett aktivt vardagsliv
Jobbet som rehabinstruktör fyller veckorna, måndag till fredag. Det är aktiva dagar. My tränar ofta tillsammans med patienterna på sjukhusets fina gym. Det kan vara bästa sättet att visa hur det funkar att träna sittande.
Styrketräning är viktigt för My, särskilt med tanke på att hon måste jobba med överkroppen i allt hon gör. Latsdrag för ryggen och axelövningar är favoriter.
Vardagslivet hemma är också intensivt.
– Jag älskar att laga mat och baka. Och att vara med min familj. Mina föräldrar har en stuga, och jag gillar att ta vara på utelivet. Innan snön kommer försöker jag maxa promenaderna ute.
Ivrig att skaffa bil
Efter ryggmärgsskadan kände My att det var viktigt att ta körkort och skaffa bil.
– Det var viktigt för att kunna vara självständig och inte beroende av färdtjänst. På tre månader tog jag körkortet, köpte bil, pang bom, berättar hon.
Det gick så fort att My inte ens tänkte på att hon kunde ansöka om bilstöd för inköp och anpassning för den nya bilen. Bilen har anpassats med ett smidigt handreglage för gas och broms – även det betalade My själv.
– Jag var för ivrig. Men om det blir en ny bil framöver så kommer jag att ansöka om bilstöd.
När hon ska iväg med bilen hoppar hon in på förarsätet, och plockar snabbt isär sin Panthera-rullstol. Sittdyna, hjul och chassi placerar hon i delar på passagerarsätet.
– I början tog det säkert 40 minuter, men nu gör jag det bara på ren rutin, och det går på under en minut, berättar My.
Sug efter hjälpmedel
My tycker det är skönt att inte behöva ha så många olika hjälpmedel att hålla reda på.
– För mig har det varit bra att landa i situationen utan alltför många hjälpmedel. Det är lätt hänt att hjälpmedel hamnar i ett förråd, så jag är noga med att välja. Vad är det jag verkligen behöver?
De hjälpmedel hon har är viktiga. Både hemma i köket, på gymmet och på kontor har hon hjälp av ett elastiskt ”universalband” av märket Bodypoint, som i Sverige marknadsförs av Hea Medical.
– Det är superbra för att bli mer stabil i många olika situationer, exempelvis när jag plockar ur diskmaskinen eller hackar grönsaker.
Hon upptäckte snabbt att bandet var bra vid träning i roddmaskin. Hon berättar att hon för första gången sedan skadan kunde fokusera på övningen, och inte på att hålla balansen.
Men visst känner My suget efter nya, smarta hjälpmedel.
– På en mässa provade jag påhängsmotorer till rullstolen. De gjorde rullstolen till en liten jättesmidig moped. Åååh, det blev man ju sugen på… De kostar en hel del, och jag tror att man kanske måste betala det själv, även om det kan vara olika var man bor i landet.
Bostadsanpassning
My älskar att arbeta i köket hemma i bostadsrätten. Nyligen fick hon en höj- och sänkbar köksbänk installerad.
– Jag är supernöjd med det, och jag fick bostadsanpassningsbidrag till hela kostnaden på drygt 100 000 kronor.
Hon berättar hur det går till:
– Först träffar man sin arbetsterapeut via kommunen, som ser över vilka behov man har, och vad som är viktigt. För mig handlar det om att kunna vara självständig i köket, eftersom jag uppskattar att laga mat.
– Med intyget från arbetsterapeuten och ett ifyllt formulär, var allt klart för att skicka in ansökan om anpassning till Stadsbyggnadsförvaltningen.
– Det tar sin tid, och för mig tog ett år innan det blev godkänt, eftersom de har resursbrist. Sedan gick det superbra. Kommunens bostadsingenjör skissade upp ett förslag till anpassning. Kommunen gjorde offertfråga till snickerifirmor med erfarenhet av anpassningar. Jag beställde men kommunen fick fakturan, så jag behövde inte ligga ute med pengar.
Satsa på arbete tidigt
Arbetet som rehabinstruktör spelar stor roll för att My ska må bra.
– Det betyder väldigt mycket för min ”insida” – att få känna en mening och att få vara med. Utifrån mitt perspektiv, med min funktionsnedsättning, känns det otroligt bra att jag har förmånen att ha jobbet. Och så betyder det mycket för min ekonomi. Men ändå mest för självkänslan och att känna en mening och sammanhang.
– Att ha ett arbete är otroligt viktigt för alla, men extra viktigt för oss med funktionsnedsättning som ofta har det kämpigt på många olika sätt.
– Tyvärr är arbetsmarknaden tuff, och många arbetsgivare ser nog bara rullstolen. Därför är det viktigt att ta upp frågan om arbete tidigt efter en skada, säger My.
