Allt om IVO:s granskning av LSS-boenden för vuxna 2023
- Vad är det som har gått så snett inom LSS-boendena?
- Vad har IVO hittat i den riktade tillsynen 2023?
- Hur är det tänkt att LSS-boenden ska fungera – egentligen?
Vad framkom i IVO:s granskning av LSS-boenden 2023?
I den här artikeln går vi igenom IVO:s rapport för att få svar. Vi försöker också få en bild av hur IVO menar att LSS-boenden borde fungera, och vad man som enskild och anhörig kan kräva.
Källa för artikeln är framförallt IVO:s rapport ”Att inte få rätten att leva som andra” från den 21 september 2023. Delar av artikeln är rena citat från rapporten, medan andra delar är bearbetade.
”Påminner mer om fängelse än om hem”
Tvång, avlyssning och kollektiva begränsningar hör till vardagen i LSS-bostäder för vuxna, enligt rapporten från IVO.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har granskat 90 gruppbostäder enligt LSS och funnit brister i 80 av dem.
– Det IVO rapporterar om påminner mer om ett fängelse än om en människas hem. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, bygger på frivillighet och innehåller inga bestämmelser som tillåter tvång eller begränsning, säger FUB:s förbundssekreterare Christina Heilborn.
Riksförbundet FUB beskriver IVO:s rapport som ”ett slag i magen” och ”chockerande”, men man är ändå inte förvånade.
– Vi befarar dessutom ett stort mörkertal. Vi har länge lyft behovet av en nationell satsning på kompetensutveckling av personal i LSS-verksamhet, ett LSS-lyft, säger FUB:s ordförande Anders Lago.
– Vi vill också se ett nationellt kompetenscentrum om IF och autism. Behoven av kompetensutveckling är precis lika stort i LSS-verksamhet som inom äldreomsorgen!
LÄS ÄVEN:
Så kan ett kompetenscentrum för IF och autism stoppa övergreppen
Olagligt tvång på 2 av 3 gruppbostäder
Två av tre gruppbostäder använder otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder. Det handlar om påtvingat kroppsligt ingrepp, begränsningar i rörelsefrihet samt övervakning och avlyssning.
IVO beskriver vidare att de boende medicineras utan sin vetskap, blir inlåsta, fasthållna, förhindras att lämna sina lägenheter, har begränsad tillgång till gruppbostadens utrymmen eller sin egendom och övervakas på olika sätt.
Exempel på åtgärder är omvända titthål i brukarnas dörrar, vilket IVO ser som ett övergrepp som pågår konstant i brukarnas egna hem och som brukarna dessutom visar medvetenhet om och försöker protestera mot.
”Flera otillåtna åtgärder pågår också samtidigt – och dagligen – i vissa gruppbostäder. Det innebär att det i vissa fall är såväl titthål och låst dörr som andra typer av otillåtna åtgärder som pågår varje dag i brukarnas egna hem och som de inte kan välja bort”, skriver IVO.
Ibland används de otillåtna åtgärderna kollektivt, mot alla boende, utan någon individuell bedömning, och utan att ha försökt använda mildare åtgärder.
Bryter mot rätten i LSS att ”leva som andra”
IVO:s slutsats är att en stor andel av de som bor på LSS-boenden inte får sig rättighet ”att leva som andra” uppfylld.
Rättigheten att leva som andra genomsyrar LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, och beskrivs bland annat i LSS 5 §. Självbestämmande, integritet, inflytande och delaktighet är centrala begrepp.
Hur kan det vara så illa ställt på LSS-boenden?
IVO menar det inte finns tillräcklig kompetens hos LSS-boendenas ledning och personal. Ansvariga för detta är kommuner och andra huvudmän. IVO menar också att ledningen inte alltid har tagit sitt fulla ansvar som garant för verksamhetens kvalitet.
Vad händer nu?
IVO hoppas att rapporten om bristerna nu får bred spridning, och leder till att kommuner andra huvudman ser till säkerställa de boendes rättigheter enligt LSS.
IVO:s rapport Att inte få rätten att leva som andra” publicerades 21 september 2023.
Institutet för mänskliga rättigheter har också kommenterat IVO:s rapport.
”Rapporten bekräftar att Sverige behöver göra mer för att motverka våld, tvång och begränsningar i självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning. Inte minst omfattar detta att motverka strukturer med institutionell prägel inom boende och funktionsstöd. Det behöver klargöras om de allvarliga brister som framkommit handlar om brister i tillämpning av gällande rätt samt i vilken mån ytterligare reglering krävs för att efterleva de rättigheter personer med funktionsnedsättning har”, säger Katarina Leffler, utredare vid Institutet.
LÄS MER:
Frågor och svar om LSS-boende
Ur IVO:s rapport:
Vad innebär det att bo i gruppbostad?
Gruppbostad enligt LSS är en insats enligt LSS, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Insatsen heter ”bostad med särskild service” och beskrivs i 9 § 9, LSS.
Det kan vara en gruppbostad, servicebostad och annan särskilt anpassad bostad. Alla dessa typer av bostäder är den enskildes hem.
Personer som bor här är extra sårbara för tvångs- och begränsningsåtgärder, eftersom de inte alltid kan göra sina röster hörda. På grund av funktionsnedsättning är de ofta beroende av den personal som finns där för att hjälpa dem.
Denna sårbarhet var ett viktigt skäl för IVO:s beslut att under 2022 och 2023 göra en grundlig kontroll av 90 utvalda boenden.
IVO har granskat 90 gruppbostäder för vuxna, varav 20 (22 procent) har andra huvudmän än kommuner. Det innebär att 22 procent drivs av andra aktörer än kommunen.
I juni 2023 fanns totalt 3 484 gruppbostäder runt om i Sverige, registrerade i IVO:s omsorgsregister. 17 procent av dessa har andra huvudmän än kommuner.
| Beslutstyper | Antal |
|---|---|
| Brister och begäran om återredovisning | 59 |
| Brister | 21 |
| Inga brister | 10 |
| Totalt | 90 |
| - | - |
| Brister i rätten till stöd utifrån behov | Antal gruppbostäder |
| Inget giltigt samtycke | 24 |
| Inget dokumenterat samtycke | 37 |
| Ingen individuell behovsbedömning | 27 |
| Inte provat mindre ingripande åtgärder | 19 |
Under 2022–2023 en riktad tillsyn av 90 gruppbostäder över hela landet, med särskilt fokus på användningen av tvångs- och begränsningsåtgärder.
20 av de granskade boendena (22 procent) drivs av privata aktörer.
Till grund för urvalet ligger IVO:s riskanalys. I riskanalysen ingår cirka 18 000 enkätsvar från ledning och personal samt närstående och legala företrädare till brukare i ett stort antal gruppbostäder över hela landet.
Vilka rättigheter har de boende?
LSS stadgar att boenden och andra verksamheter ska bygga på jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet är, enligt 5 § LSS, att den enskilde kan leva som andra.
Verksamheten ska vara av god kvalitet och grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde ska i största möjliga utsträckning få inflytande och medbestämmande över sina insatser.
Ansvariga fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten.
Det ska också finnas den personal som behövs för att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad, enligt 6 § LSS.
Berörda personer ska vara garanterade goda levnadsvillkor. Enligt 7 § LSS ska verksamheten anpassas till den enskildes individuella behov, och stärker förmågan att leva ett självständigt liv.
Enligt Regeringsformen (RF) 2 kap. 6 § är var och en skyddad mot påtvingade kroppsligt ingrepp och intrång i den personliga integriteten som sker utan samtycke. Bestämmelsen i 2 kap. 8 § RF anger att var och en även är skyddad mot frihetsberövanden.
Fler bestämmelser finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2002:9) om bostad med särskild service för vuxna enligt 9 § 9 LSS. Där finns regler för bland annat omvårdnad och individuellt anpassad hjälp i den dagliga livsföringen.
I 24 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser om nödrätt. Den som handlar i nöd för att avvärja fara för liv, hälsa och egendom kan under vissa förutsättningar kan vara fri från ansvar för en gärning som normalt skulle vara straffbar.
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:5) om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS beskriver kraven på dokumentation. Enligt 4 kap. 9 § i SOSFS 2014:5 ska verksamheten, kontinuerligt och utan orimlig försening, dokumentera åtgärder i journalen. Det ska framgå när åtgärder är genomförda och uppföljda och av vem.
Vad innebär samtycke?
Så här beskriver IVO vad som krävs för att det ska finnas samtycke:
- den som har rätt att bestämma över det aktuella intresset har lämnat samtycket,
- den som samtycker kan förstå betydelsen av samtycket,
- den som samtycker har haft full kunskap om betydelsefulla omständigheter,
- den som samtycker har gjort det frivilligt, samt
- att samtycket är allvarligt menat.3
Olika former av samtycke
- Uttryckligt samtycke. Personen ger aktivt, skriftligt, muntligt eller genom till exempel en jakande nick, sitt samtycke till en viss åtgärd.
- Konkludent samtycke. Personen agerar på ett sätt som underförstått visar att hen samtycker, exempelvis genom att underlätta att genomföra åtgärden.
- Presumerat samtycke bygger på att den som ska genomföra åtgärden förutsätter att den överensstämmer med personens vilja utan att samtycket har kommit till uttryck.
- Inre samtycke rör situationer då personen är fullt medveten om vad som planeras och faktiskt samtycker till åtgärden i fråga, men inte på något sätt låter detta samtycke komma till uttryck. Det går i denna situation endast att anta att personen samtycker. Antagande måste bygga på att personen har informerats om åtgärden och då inte har gett uttryck för någon motvilja.
- Hypotetiskt samtycke är en form av presumerat samtycke. Det innebär att något samtycke faktiskt inte finns, men att personen skulle ha samtyckt till åtgärden om denne hade fått tillfälle att ta ställning.
För att ett samtycke till en viss åtgärd ska ha rättslig giltighet måste det även finnas vid tidpunkten för när man genomför åtgärden.
En person kan när som helst återkalla sitt samtycke. En god man eller förvaltare kan i regel inte samtycka till vård och omsorg mot en persons vilja eller till användning av tvångsåtgärder.
Ställföreträdare kan inte heller beordra eller ställa krav på att personal ska utföra vård eller omsorg mot en persons vilja eller att använda olika tvångs- eller begränsningsåtgärder.
Kraven på samtyckets form bör ställas högre om åtgärderna är av särskilt ingripande natur.
Hur bedömer IVO vad som är rätt och fel?
LSS bygger på frivillighet. LSS-verksamheten får inte genomföra åtgärder mot den enskildes vilja.
Om den enskilde inte har förmåga att lämna ett samtycke måste verksamheten försöka ta reda på om brukaren ändå på annat sätt samtycker till åtgärden, eller ytterst åtminstone noggrant fastställa att de inte genomför åtgärden mot brukarens vilja. Brukare kan genom sina reaktioner visa hur de upplever en viss åtgärd och det kan vara vägledande för verksamhetens ställningstagande om det finns samtycke eller inte.
Hjälpmedel och kommunikationsstöd kan hjälpa den enskilde att visa vad hen vill. Verksamheten kan enbart genomföra vissa särskilt ingripande åtgärder om en brukare har lämnat ett uttryckligt samtycke.
När IVO bedömer en åtgärd som har inslag av tvång och begränsningar granskar IVO även om syftet med åtgärden har varit att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera brukaren, om verksamheten har gjort en individuell behovsbedömning före åtgärden samt först har genomfört eller övervägt mindre ingripande åtgärder.
Syftet med åtgärden får inte vara att kompensera för brister i bemanningen, brister i personalens kompetens, eller att huvudmannen bedriver verksamheten i lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål.
Ledning och personal i gruppbostäder kallar ofta sina begränsande åtgärder som skyddsåtgärder, utan att först ha säkerställt att det är syftet med åtgärderna.
IVO:s bedömning vid användning av tvångs- och begränsningsåtgärder utgår ifrån att LSS bygger på frivillighet och på att ledning och personal inte får genomföra åtgärder mot enskilda brukares vilja, i enlighet med 6 § LSS.
Bedömningen bygger specifikt på att syftet med en åtgärd är att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera brukaren samt att brukaren fått möjlighet att lämna ett giltigt samtycke, verksamheten gjort en individuell behovsbedömning före åtgärden och först också genomfört eller övervägt mindre ingripande åtgärder.
Innan personal genomför en begränsande åtgärd måste de, göra en individuell bedömning av den enskildes behov av åtgärden. IVO:s tillsyn visar att detta inte gjorts i nästan 3 av 10 gruppbostäder.
I vissa fall har ledning och personal beslutat om generella begränsningsåtgärder som gäller för samtliga brukare på gruppbostaden. Det kan till exempel handla om att det för samtliga brukare har installerats larm på lägenhetsdörrar eller tagits hand om personliga ägodelar, som plånböcker, utan att samtliga brukare har dessa behov.
Det kan också handla om att verksamheten har skapat regler som gäller för samtliga brukare, utan att brukarna varit delaktiga eller förstår varför vissa regler finns.
Vid inspektion i en gruppbostad i tillsynen visade en brukare ett papper med boendets regler för IVO:s inspektörer. Brukaren hade inte varit delaktig i att ta fram reglerna utan fått papperet av personalen. Brukaren uppgav till IVO att denne inte hade så mycket emot reglerna men tyckte att regeln om att man ska ”låta maten tysta mun” var lite märklig och att ingen hade förklarat varför man hade den.
I två av 10 boenden har personalen inte först provat mindre ingripande åtgärder innan de börjat använda en begränsande åtgärd.
I än mindre utsträckning har de följt upp effekterna av åtgärden.
IVO har i samtliga beslut i tillsynen tydliggjort att vid bedömning av en åtgärd med inslag av tvång och begränsningar granskar IVO, förutom att brukaren har lämnat sitt samtycke, även om syftet med åtgärden har varit att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera brukaren, om verksamheten har gjort en individuell behovsbedömning före åtgärden samt först har genomfört eller övervägt mindre ingripande åtgärder.
Även om ledning och personal har bedömt att syftet med en begränsande åtgärd är främjande betyder det inte nödvändigtvis att åtgärden är den mest lämpade.
IVO anser att det kan finnas skäl att både ifrågasätta lämpligheten som sådan i en begränsande åtgärd och söka efter mindre ingripande lösningar, som en del i arbetet med att ge brukare en bra vård och omsorg.
Vad tycker de boende?
I nästan 3 av 10 boenden finns brister i personalens arbetssätt, då de inte säkerställer att de har ett giltigt samtycke från brukaren själv till de begränsande åtgärder de genomför.
Det framkom i tillsynen att det finns osäkerhet i flera verksamheter om vad samtycke innebär och hur brukare med funktionsnedsättningar kan lämna samtycke.
IVO konstaterar att all personal vid de granskade gruppbostäderna inte alltid har kompetens eller praktiska förutsättningar att kommunicera med och förstå brukarna utifrån deras specifika funktionsnedsättningar, eller kan använda alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) för att hjälpa brukare med kommunikationssvårigheter att förstå andra och att uttrycka sig.
AKK, Alternativ och kompletterande kommunikation, är ett samlingsnamn för olika metoder för kommunikation mellan människor, och hjälper personer med kommunikationssvårigheter att förstå andra och att uttrycka sig.
Insatsen bostad med särskild service enligt LSS pågår ofta under lång tid, ofta i många år. Det är sällan en brukare med insatsen byter boende, utan de flesta brukare bor kvar där insatsen först verkställdes. Många blir med tiden vana vid och lär känna de andra brukarna på boendet. Brukare som bott länge i samma gruppbostad kan också ha vant sig vid hur det fungerar där och känner kanske inte till att det kan fungera på annat sätt.
Vid brukarsamtalen uttryckte eller visade många brukare att de är nöjda med sina boenden, att personalen är snälla och hjälper dem på olika sätt. Det framkom dock i tillsynen att brukarna, på grund av sina funktionsnedsättningar, inte alltid förstått att de kan säga nej till personalens åtgärder, även till åtgärder som är tvingande eller begränsande.
Vilka är de allvarligaste bristerna i LSS-boendena?
I 64 procent av de granskade gruppbostäderna förekommer brister i form av otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder. Dessa åtgärder inkluderar påtvingade kroppsliga ingrepp, övervakning, avlyssning av brukare samt inskränkning i deras rörelsefrihet, vilket i vissa fall leder till faktiska frihetsberövanden.
| Typ av otillåten åtgärd | Antal gruppbostäder |
|---|---|
| Läkemedel utan vetskap | 1 |
| Övervakning med babyvakt | 5 |
| Omvända tittögon och glasrutor i dörrar | 4 |
| Rörelseövervakning med larm | 29 |
| Inlåsning av brukare | 7 |
| Fasthållning av brukare | 4 |
| Låsta gemensamhetsutrymmen | 18 |
| Lås som begränsar brukares rörelser | 16 |
| Källa: IVO. |
IVO pekar ut följande otillåtna åtgärder:
Påtvingat kroppsligt ingrepp:
- Läkemedel utan vetskap: Personal i en kommunal gruppbostad gav under en längre tid läkemedel till en brukare utan att denne informerades. Medicinen blandades i brukarens saft. Både ledning och personal har inte inkluderat brukaren i besluten, vilket strider mot flera lagar som betonar individens rätt till självbestämmande och integritet.
Övervakning eller avlyssning:
- Babyvakt: I fem granskade gruppbostäder används babyvakt för ljudövervakning av boende, ofta under större delen av dygnet och när brukarna är ensamma i sina lägenheter. Denna praxis är särskilt integritetskränkande eftersom många boende inte är medvetna om övervakningen.
- Omvända tittögon och glasrutor i dörrar: I fyra bostäder kunde personalen, genom omvända tittögon eller glasrutor, observera boende utan deras vetskap, vilket skapade oro och missnöje.
Begränsningar i rörelsefrihet:
- Rörelseövervakning med larm: I många bostäder användes larm som signalerar när en boende passerar en dörr. Dessa larm kan kännas särskilt integritetskränkande då personalen kan övervaka, utan att vara fysiskt närvarande.
- Inlåsning av boende: På flera ställen rapporterades det om boende som var inlåsta nattetid eller sporadiskt, och i vissa fall där personalen använde fysiskt våld för att tvinga in en boende i en lägenhet. Många av dessa incidenter skedde utan ett klart och informerat samtycke.
- Fasthållning: Det rapporterades om fall där personalen fysiskt hindrade eller höll fast boende vid olika situationer, till exempel vid omvårdnad, läkemedelsbehandling, eller när den enskilde var utåtagerande.
- Låsta gemensamhetsutrymmen: Vissa bostäder låste gemensamma utrymmen, vilket begränsade de boendes frihet och tillgänglighet till dessa utrymmen. Anledningarna varierade, från personalmöten till behov av övervakning.
- Lås som begränsar rörelse: Många bostäder hade lås på dörrar och fönster. Detta inskränkte de boendes rörelsefrihet och deras möjlighet att fritt röra sig inom och utanför sina lägenheter.