Krönika: Vägen till ro

KRÖNIKA. Jag har alltid älskat känslan av att människor är på väg någonstans.
Så brukade hon säga, min barndomsvän.

Flygplatsens magi

Hon åkte ut till flygplatsen som andra åker till havet.
Satt där bland avgångstavlor och rullande resväskor och lät världen passera framför henne.
Möten och avsked.
Leenden och tårar.
Hon sa att det gav henne ro.
Och jag tyckte att det var fascinerande, nästan romantiskt.

Människor reser av så många skäl.
Någon går mot någonting nytt.
Någon lämnar någonting som inte längre går att bära.
En del följer en dröm, andra följer en nödvändighet.

För vår familj har resandet blivit en del av livet.
En möjlighet, men också en liten apparat av förberedelser, tålamod och listor.
En stor familj. Många viljor. Och lite hjälpmedel på det.
Bagage av både nödvändigheter och känslor.

Första långresan

Jag minns vår första långresa med rullstolen. Till Thailand.
Vi var nybörjare på allt. På papper, på rutiner, på att våga lita på att världen skulle räcka till i det som var dyrbart för oss.
Vi undersökte, frågade.
Gjorde som vi blivit tillsagda och checkade in rullstolen på specialbagage.
Jag log mot personalen och sa:
– Se nu till att den kommer fram.

Men där stod vi ändå sedan.
Vid rullbandet på flygplatsen.
Med samma förvånade uttryck som Lasse Åberg i Sällskapsresan.
Och väntade på en rullstol som inte kom.
En självständighet som just börjat ta form, försvann i en enda sekund.

Hon fick låna en manuell lånestol i vuxenstorlek.
Alltför stor, alltför omodern.
Men hon fann sig, så där som barn gör.
Och hennes systrar klättrade upp i den. Nöjda över att slippa gå.
Tre små kroppar i samma stol.
Frukostbufféns gemensamma sus av ”åh” och ”stackars” följde oss som en egen sorts bakgrundsmusik.

Efter några dagar kom rullstolen ner från Arlanda.
Och vi andades ut.

Ändå reser vi

Nu vet vi bättre.
Hur batterier ska packas.
Vilka papper som behövs.
Att stolen får följa med ända fram till flygplansdörren, som en säkerhet vi inte släpper.
Det fungerar bra.
Men känslan av osäkerhet, som undrar om allt ska fungera, följer med.
Syns inte alltid, men finns där.

Ändå reser vi.
Vi har velat att världen ska få plats i våra barns liv.
Ibland har vi planerat in i minsta fäste.
Ibland har vi kastat oss ut med en stilla förhoppning om att en plaststol ska finnas att låna som tillfällig duschstol.
Hon har suttit på allt från rangliga troner på Bali till en designerstol i Rom.
Och varje gång har vi tittat på varandra och sagt:
Det löser sig.
På något sätt.
Tillgänglighet är som stränder, vackra på håll, men fulla av små nivåskillnader när man kommer nära.
En hiss kan finnas.
Men även en trappa innan hissen.
En tröskel här, en kant där.
Men med vilja och nyfikenhet kommer man långt.
Varje lyft har varit värt det.
Varje samtal.
Varje stund av tacksamhet.

Jag vet att inte alla kan resa.
Att vissa kroppar eller livssituationer sätter gränser.
Men resor är fler än flygplatser och boardingkort.
Man kan resa genom böcker, genom berättelser, genom människors minnen.
Man kan resa inåt, sökandes mot någonting som liknar trygghet.

Att nu se hur resandet är en del av alla våra barns liv, också nu när de ger sig ut på egen hand, fyller mig med en stilla stolthet. De bär någonting av det vi kämpat för, allt det vi hoppats skulle ge mersmak.

Vart är alla på väg?

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och ser ut över flygplatsens myller.
Människor går åt alla håll.
Väskor rullar.
Och man undrar vart alla är på väg.

Själv ska jag hälsa på vår yngsta, som flyttat utomlands efter studenten.
En liten paus från det mörka i november.
En liten resa i det stora brus som är livet.

Jag ser människor mötas och skiljas.
Och en känsla rör sig i mig.
Samma känsla som hon beskrev en gång, på en annan flygplats, i ett annat liv.
En känsla som påminner om ro.