Krönika: Snöhögen

KRÖNIKA. Jag ser den varje morgon utanför köksfönstret.
Snöhögen.

Den ligger där som den alltid gjort.
År efter år.

Men just i år, 2026, är den större. Tyngre. Mer självsäker.
Som om den vill säga någonting.

Snö som minne

Snö är oftast någonting fint. Någonting lekfullt. Jag bär på många barndomsminnen av vintrar där hela kvarteret blev en enda lång pulkabacke.

Mini-skidor som aldrig gled rakt. Skratt som ekade mellan husen. Röda kinder och blöta vantar.

Jag bär också på våra familjeminnen.
Våra vintrar och resor. Hur vi korsade fjällen, på längden och på tvären. Hur vår äldsta dotter, från sin rullstol, tog sig fram i ski-cart och, utan förvarning, flög förbi oss alla. Snabbare. Modigare. Högre upp.

Men snö har också haft en annan sida. Redan då. Redan tidigt.

Minnen av oplogade vägar.
Av morgnar där rutten till förskolan inte handlade om avstånd, utan om framkomlighet. Vilken väg som fungerade för vagnen. För rullstolen. Funderingar kring vad som egentligen var värst; snön som aldrig plogades, eller de höga kanterna som blev när plogen väl kom.

I år var det annorlunda

Snö borde vara gemenskap.
Men blev ibland ett hinder.
Ett stopp.
Och i värsta fall en instängning.

I år kom snön lite sent. Lite för mycket.
Med samma förvåning som om det vore första gången i historien det blev vinter i Sverige.
Gatorna blev åter otillgängliga. Stegen kortare. Vägarna färre.

Men i år var någonting annorlunda.

Som om tålamodet hade tagit slut.
Som om alla de som år efter år tvingats anpassa sig, kollektivt reste sig och sa:
Nu räcker det.

Plötsligt hördes röster. På TV. I tidningar. I flöden.
Riktiga människor, med verkliga liv, som berättade hur det är att bli kvar hemma. Att inte komma ut. Inte kunna ta sig fram. Hur ett samhälle kan stänga ute, inte av illvilja, utan av slentrian.

Och jag märkte att jag log.
Av igenkänning.
Och av hopp.

Tänk om 2026 blir året då tillgänglighet slutar vara ett särintresse och i stället blir en självklarhet. Året då vi faktiskt menar det vi säger. När priset för årets tillgängligaste stad inte är symboliskt, utan förtjänat.

Året då evenemang inte längre förläggs till platser där alla inte kan delta. Då vi slutar acceptera att människor stängs ute för att ”det saknas en ramp”. När bevarande aldrig får ske på bekostnad av människors rätt att vara med.

En grund att stå på

Jag tittar på snöhögen.
Den har sjunkit ihop nu. Smält. Förlorat sin höjd.

Men i år väckte den någonting.
En kamp.

En kamp som alltid funnits där, men som nu tagit plats. Som kräver.
Som inte tänker smälta bort i vårsolen.

Tillgänglighet är inte väderberoende.
Det är en grund som samhället måste bygga på.