23 år och redan världsvan
John Dock har redan varit i Paris, London och Mallorca. Mycket tack vare en resvillig assistent som är duktig på att hitta lämpliga fonder och stipendier.
Anna-Karin Emanuelsson Rosén halkade in på jobbet som assistent när John var två år.
– Min mamma kände Johns familj, de behövde barnvakt då och då. På den vägen är det. Sedan blev jag anställd som avlösare, det fick man bli när man var 18, säger hon.
När John började skolan fick Anna-Karin förfrågan om hon ville bli assistent åt honom.
– Då skulle skolan egentligen stå för elevassistenter. Det var tre elever, en assistent och en lärare i den klass John skulle gå, så det blev en sorts nödlösning, och jag blev LSS-assistent, säger hon.
Anna-Karin fortsatte att fungera som assistent åt John på skoltid, samt som avlösare och ledsagare då och då på kvällstid och helger.
Tröttnade på läger
Anna-Karin var också med John på RBU:s sommarläger. Dessa vistelser kom att bli upprinnelsen till resandet.
– Vi var iväg på läger i princip varje sommar under tio års tid. Med tiden tyckte både han och jag att det började bli lite tjatigt. Jag började söka fonder, och fick pengar att åka till Disneyland i Paris. Vi var två assistenter som följde med, det måste vi alltid vara när vi reser, säger hon.
Fondmedel förutsättning
Utan fondmedel och stipendier hade resorna inte blivit av.
– John har betalt sin del, jag har sökt pengar för assistenterna. Det är svårt att få assistanstimmar till resor, kommunen tycker inte att man behöver åka på sånt. Men vi har tyckt att det är rolig och att kommunen inte ska kunna sätta stopp för det, säger Anna-Karin.
Vid några tillfällen har det dock hänt att kommunen gått med på att bevilja några extra timmar.
Hur gör man för att hitta fonder och stipendier?
– Det är en djungel, och det gäller att ha tur att hitta en fond som passar. Det finns böcker på biblioteket med sammanställningar över fonder och stipendier som man kan söka, men de är så gamla att de oftast inte går att söka. Mitt tips är att hålla utkik i tidningar, och fråga i kommunen. Majblommefonden finns i hela landet.
Men även om du får napp bör du söka på flera fronter. Dels kanske man vill prioritera att bo centralt, allra helst om man sitter i rullstol som John, dels blir det mesta dyrare när man reser.
John har rest till Paris två gånger, London, Köpenhamn, Mallorca, och han har besökt finalen av Melodifestivalen i Globen i Stockholm. Anna-Karin har varit med på alla resor.
– Det har alldeles nyss blivit klart att vi kan åka till Mallorca i sommar igen. John har inte bestämt vart vi ska åka ännu men han har varit sugen på Oslo, säger Anna-Karin.
Flyger med stora bolag
Men det är inte alltid enkelt att ge sig iväg.
– Att packa rätt saker är en utmaning, man kan inte bära och släpa runt på hur mycket som helst. Vi brukar försöka packa i två ryggsäckar. Vi har alltid åkt med stora flygbolag som SAS, vi har upplevt dem som säkra kort. Men det funkar säkert även med mindre lågprisbolag.
Resorna har gjort både John och assistenterna till sanna globetrotters. Och de har vant sig att ta saker med ro.
– Man får packa en stor portion tålamod och uppfinningsrikedom. Och det är bra att kunna argumentera för sin rätt. John kan, för att ta ett exempel, bara sitta i sin egen rullstol, men flygbolagen vill alltid att han ska hoppa över i deras rullstol. Vi har pratat oss igenom det varje gång. Det är viktigt att man beställer den hjälp man vill ha under flygresan redan när man bokar biljetten. På samma sätt är det bra om man ringer till hotellet direkt och förklarar vilka behov man har, så att man vet att man kommer in med rullstolen.
Anna-Karin minns ett av hotellen i Paris där ingången till duschutrymmet var så liten att John inte kom in.
– John fick ligga på sängen, med huvudet utanför sängkanten och över en hink, så tvättade vi håret med vatten från en pet-flaska. Har du obegränsat med pengar kan du checka in på lyxhotell, och då är det säkert lättare. Men vi vill resa så billigt som möjligt och lägga pengar på andra saker, säger Anna-Karin.
Stora utmaningar
Tunnelbanan i Paris har ställt John och Anna-Karin inför stora utmaningar.
– Det är bara några få stationer som har hiss. Vi skulle åka in till Paris från Disneyland och upptäckte att tunnelbanestationen vid Eiffeltornet inte hade någon. Vi fick kliva av vid Triumfbågen
istället och ta oss vidare med buss. Allt tar tre gånger så lång tid för oss som för andra. Det är bra att inte planera in för mycket varje dag, utan ta dagen som den kommer. En annan gång skulle vi ta oss från Notre Dame, vi skulle åka två stationer, och det tog oss två, tre timmar att hitta ner i tunnelbanan då det bara var rulltrappor överallt. Nu kan man skratta åt det, säger Anna-Karin.
Hur tar John sådant?
– Han bara skrattar, han är härdad nu. Han har ett väldigt stort tålamod.
Johns bästa reseminne kommer dock från London. Med Anna-Karins hjälp berättar han om när han skulle upp i London Eye och en vakt tvingade honom att lämna sina metallbestick i en låda. Han fick sedan köa för att få tillbaka sina bestick. Det är sådant som han skrattar åt idag.
Värsta minnet från Paris
Johns värsta resminne är från Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris.
– Han fick inte sin rullstol vid planet, utan fick åka på en smal skraltig stol genom hela flygplatsen, men såhär efteråt så var det kul det också, förmedlar Anna-Karin, som utan större svårigheter förstår John.
Vilka är era tips till andra brukare?
– Man ska inte vara rädd att prova att åka iväg. Visst, det är slitigt, men mysigt och trevligt. Man får träffa mycket folk och lever på minne lång tid efteråt. Vi har gjort fotoalbum från alla resor. Det är också bra om man åker med en assistent som man vet att man fungerar bra ihop med, eftersom man lever så tätt inpå varandra.
Tips till andra assistenter?
– Att ta chansen och resa om man får den. Man lär känna varandra på ett bättre sätt. Man kanske inte får så mycket sömn, men det är jättekul, säger Anna-Karin.