”Allt vände när jag fick vara den jag är”

”Här fick jag första gången frågan vad jag ville göra, mer än det jag borde göra. Jag sa rakt ut: Jag vill berätta och dela med mig av min historia.” Så beskriver Jonas Wik det som hände när han fick chansen att arbeta inom Fyris i Uppsala.
Tidigare hade hans tankar och idéer ofta bemötts med att ”det där låter kul, men det där är inget som kommer att ske”.
Trots det har Jonas aldrig gett upp.
– Även om jag känt mig väldigt nere har jag ändå känt att jag har haft ett egenvärde, berättar han.
För två dagar sedan träffade han sin psykolog för sista gången. Nu avslutar han behandlingen efter sex år. Så mycket har läkt, av allt det som varit så jobbigt sen han var liten.
– Nu kommer jag att ha en samtalskontakt istället, och går vidare med livet, säger Jonas som inte tvekar att öppet berätta om sina erfarenheter.
– Livet har alltid varit en kamp. Jag har upplevt att folk har varit dumma, att de har ljugit och att jag aldrig har fått en ärlig chans.
För sex år sedan var det mycket svårt.
– Stunder då allt har känts ”bra” har jag alltid undrat vad det är som är fel, det måste vara något fel. Det är den enda värld jag känt till.
Som liten kände Jonas att han måste imitera andra barn för att få vara med och leka.
– En annan strategi var att få in saker som jag själv ville, men att dölja det. Så fortsatte det och det gjorde att jag började släpa efter som människa. Särskilt efter gymnasietiden, då ska man ju ha en personlighet, men jag hade gjort allt för att dölja min.
När Jonas sökte kontakt med psykolog första gången fick han svar som att ”du som kan uttrycka dig så väl och har vänner runt omkring behöver inte oroa dig”.
– Men jag hade inga vänner, jag umgicks, men var som en möbel, inte en riktig person.
Vändpunkten kom då han träffade en annan psykolog. I sista stund, som Jonas beskriver det. Utmattad, slutkörd och efter upprepad akut psykvård. Den nya psykologen satte stopp för den negativa utvecklingen.
– Jag hade jobbat i skolor som elevassistent och kände att jag var bra på att få kontakt med barn som var annorlunda, jag kände igen deras situation och började fundera om jag själv hade autism. Och när jag träffade psykologen sa hon att jag måste börja bete mig mer autistiskt för att må bättre. ”Tillåt dig att vara dig själv.” Idag kan jag absolut vara mig själv, både tillsammans med min familj och i samhället. Det är inte alls lika ansträngande längre, allt känns hanterbart. Tidigare spelade jag Jonas mer än jag var Jonas.
På Arkiveringen inom Arbete & sysselsättning i Uppsala är Jonas en mycket uppskattad person och är lätt att umgås med, enligt Elin Lindberg, enhetschef.
– Jag uppskattar att träffa nya personer, säger Jonas. Jag vill inte ha ett liv utan ansträngning, men det har varit en tung besvikelse för mig att det har varit så svårt att bli accepterad när man är ärlig och öppen, samtidigt som andra ”bara blir det”.
Att få arbete inom Arkiveringen beskriver Jonas som en ”härlig” vändpunkt efter många bedrövliga upplevelser hos bland annat Arbetsförmedlingen.
– De tyckte inte att jag dög till någonting, att jag ”inte var till arbetsmarknadens förfogande”. Jag fick prova att delta i projekt men inget var inriktat på det som jag kan, så inget funkade.
Inom socialtjänsten skulle Jonas få hjälp med rehabilitering men också där upplevde han att det saknades kompetens.
– Jag gick på rehabilitering en gång per månad under ett år, utan att det gav någonting. Det jag själv ville göra, fick jag alltid avslag på.
Så småningom fick Jonas chansen, genom ett kommunalt projekt, att arbeta med arkivering av intervjuer med Uppsalabor som berättat om sina liv i början av 1900-talet. När vi träffas är han djupt engagerad i att överföra berättelser från gulnade skrivmaskinsmanus till digital form. En dag ska alla berättelser finnas tillgängliga online.
– Det är väldigt roligt att jobba med detta, eftersom jag är intresserad av både historia, språk och människors relationer. Jag både skrattar och gråter när jag går igenom berättelserna.
Jobbet blev möjligt sedan Jonas fått diagnosen autism och därmed rättighet enligt LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, att välja en daglig verksamhet.
– När jag kom hit för två år sedan kände jag plötsligt att ”det jag gör duger”. Nu är jag 32 år och har äntligen slutat känna mig som en parasit.
Att få rätt till LSS-stöd var dock svårt. Jonas har varit ”alltför välfungerande, för att jag har imiterat”. Samtidigt har han sedan 18 års ålder, då han inte längre kunde bo kvar hemma, fått försörjningsstöd för att klara sina utgifter.
Nu jobbar han med fokus och pliktkänsla som många arbetsgivare bara kan drömma om. Lite generad beskriver han sitt arbetssätt:
– På tio timmar kan jag göra 40 timmars jobb, genom att vara totalt fokuserad, kanske med hjälp av hörlurar. Så fungerar min hjärna.
Jonas beskriver en inre drivkraft som gör att han fokuserar allt på uppgiften.
– Driftigheten trycker alltid på inifrån, men jag måste inte alltid kanalisera det genom arbete. Jag kan använda det när jag är ute och campar, klättrar i berg, bygger lego. Andra som har autism upplever samma sak, men många saknar motivation och har svårt för att arbeta, bara för att de känner sig svikna, kränkta, arga.
När jag frågar om han upplever mer balans i livet idag svarar Jonas att ”balans är något man aldrig upplever”.
– Man måste acceptera att man är annorlunda och har flyt vissa dagar, men inte andra. Man måste vara ärlig mot sig själv och man måste umgås med människor som förstår att man kan vara tillsammans ibland, men ibland måste göra uppehåll på ett par veckor.
– Det är viktigare att ha några få vänner som förstår och är öppna för att alla inte följer normerna, än att ha många vänner.
– Jag vägrar att fika, det vet alla mina vänner om. Om jag träffar nya människor kanske de säger att ”vad trevligt att träffas, kan vi fika nån gång”. Då svarar jag ”nej, men jag hittar gärna på något annat”.
Jag måste vara ärlig – och det är lättare att prata om man samtidigt gör något annat, oavsett om det är att sy korsstygn eller klättra i berg!
En dag fick Jonas frågan av sin handledare (när denne var på väg till en konferens om daglig verksamhet): Vill du följa med och ge deltagarperspektivet?
Sedan dess har det blivit många framträdanden då Jonas har berättat om annorlundaskap, bland annat på gymnasier och universitet. Han vill sprida kunskapen.
– Även om vi är annorlunda är vi så nära varandra och vi måste börja prata med varandra, säger Jonas.
Högt på önskelistan står att få möta och höja kunskapen hos medarbetare inom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Att få en större förståelse inom myndigheterna skulle betyda mycket, menar Jonas Wik.

Text av Valter Bengtsson
Chefredaktör och ansvarig utgivare för webbtidningen HejaOlika och papperstidningen Föräldrakraft, sedan starten 2006.