Krönika: Att anpassa tar tid

– Nej mamma, inte nu!

Rösten kommer från vår dotter.
Hon flyger fram i kompisgungan, tätt ihop med två vänner på sitsen, medan andra barn håller farten vid sidan.

Anneli Khayati om en skolgård där alla får vara med

Skratt fyller skolgården.

Jag blir varm i hjärtat. Här finns plats för många och vår envisa kamp för en fågelbogunga har äntligen blivit verklighet. Barn som annars inte kunnat gunga tillsammans delar plötsligt samma fart, samma skratt och samma gemenskap.

Det är skolstart, första dagen och förväntan ligger i luften. Men för familjer med barn i behov av stöd börjar förberedelserna långt tidigare.

Månader av möten, planering, oro.

Ska allt hinna bli klart? Kommer stödet finnas där från dag ett?

Relationen till skolan växer fram

Jag minns när vi satt i rektorns rum. Diskuterade anpassningar, beslut och en pressad budget. Mitt på skrivbordet sitter vår yngsta. För liten för skolans värld, men självklar i rummet. Kanske var det just där och då som en god relation började växa fram mellan vår familj och skolan.

Att anpassa tar tid. Det kräver tålamod, omtag och en vilja att förstå. Oftast har vi mötts av det. Dörrar har breddats, trösklar tagits bort, hjälpmedel beställts och gungan köpts in.

Ibland har det blivit mer än så.

Som när vi fick vara med och tycka till om förskolans lekplats. Då byggdes ett stall där rullstolen kom in och barnen tillsammans kunde sköta om hästen. Runt gården anlades en bilväg med bensinpump. Genast kopplades en extra vagn på vår dotters rullstol, där någon kompis tog plats. Tillsammans tankade de och körde runt. Varv på varv.
En lek som blev allas.

Eller när skolan visade flexibilitet och lät vår dotters elevassistent gå över från skolans timmar till våra egna assistanstimmar. På så vis kunde samma person följa med även efter skoltid och vår dotter fick, precis som sina vänner, själv bestämma om hon ville stanna på fritids eller gå hem.

Loftet blir en gräns

Men allt detta har krävt planering, möten och påtryckningar. För även när viljan funnits har vägen dit varit allt annat än självklar.

Och ibland gör det ändå ont.

– Mamma, jag vill också vara uppe på loftet.

Orden kommer med en suck.
Myshörnan dit alla vill, ligger högt upp. Den enda vägen dit är en trappa.
Där tar möjligheten slut.

Det är så lätt att missa. Även om ramper byggs och hinder tas bort, hjälper det inte om klassrummet möbleras så trångt att framkomligheten ändå försvåras. Eller om favoritplatsen placeras där vissa barn aldrig kan nå.

Tillgänglighet handlar inte bara om stora anpassningar. Det är ett sätt att tänka. Hela tiden.
Det handlar sällan om ovilja, snarare om okunskap.

Tänk om inkludering var lika självklart som att lamporna i klassrummet fungerar eller att lunchen serveras varje dag. Då skulle familjer slippa oroa sig. Då skulle frågan inför skolstarten inte behöva vara:

– Kommer mitt barns behov att mötas?

Ingen bonus

Inkludering är inte en bonus. Det är en rättighet. Svaret borde alltid vara lika enkelt som självklart.

– Ja, såklart!
För vi vill väl alla känna gemenskap. Höra skrattet fylla skolgården.
Och inget barn ska behöva stå bredvid och titta på.